Böcker

Ormbunkslandet – Elin Bengtsson

ormbunkslandet-elin-bengtssonAugustprisnominerade Elin Bengtsson har skrivit ungdomsboken Ormbunkslandet. Jag hörde talas om den inför Bokmässan och gick på ett seminarium där Jessica Schiefauer intervjuade författaren under rubriken ”Det mest förbjudna” eftersom Bengtsson i sin bok skriver om en incestuös syskonrelation, en relation som likt så många andra relationer inte gör mindre ont när den tar slut.

Handling
Margit är på flykt. Hon flyr från minnen, sig själv och det som varit. Sådant som är omöjligt att fly ifrån. Vilket hon blir varse när hon hamnar i Malmö, har turen att få ett arbete trots att hon hoppat av gymnasiets sista skälvande månader. Hon finner nya vänner. De brinner för orättvisor, demonstrerar och ockuperar hus. Och hon finner en plats att landa på. Ina med sin klara blick och vilja att göra skillnad i världen. Maryam som kan vara hård och mjuk på samma gång. Hur skulle de se på henne om de visste varför Margit värker av längtan och saknad? För hur överlever man när den som varit ens allt, och oändligt mer än bror och bästa vän, lämnar en?

Reflektion
Elin Bengtsons Ormbunkslandet beskriver fint barndomens fantasier och de världar som barn kan gå in i och göra mer levande än verkligheten man är tvungen att utstå. Margit känner sig utanför, annorlunda och konstig, men med sin bror är hon Tigram, krigaren som klarar allt. Relationen till föräldrarna som kanske förstår men inte vill veta beskrivs genom Margits ögon med den smärta hon känner över att hon alltid varit fel i mammans ögon. Pappan gör vad han kan för att visa att han finns där för sin dotter, men de pratar inte. Den enda som förstår är brodern. Att han tar steget att ändra på relationen känns rätt. Och Margit förstår ändå. Hon vet hur fel det är.

Att bli accepterad känns som ett starkt tema. Och att acceptera sig själv. Två svåra bitar att få ihop i tonåren (och vad säger att det släpper sedan?) och i Ormbunkslandet beskrivs detta med ett mjukt språk. Tillbakablickarna är många och jag kastas mellan då och nu, och dras med i Margits känslostormar som fyller hennes taniga krigarkropp när hon lider i tysthet. Känslan av svek och sorg målas upp med ömhet och jag gillar att Bengtsson inte dömer, utan bara beskriver. Ormbunkslandet är väl värd att läsas och jag kan förstå dess nominering. Rekommenderas.

Köpsugen? Ormbunkslandet hittar du här och här. Och på biblioteket förstås. Nyfiken på hurdan texten är? Kika in på min smakebit där du hittar ett utdrag från boken.

STOCKHOLM 161024 Augustpriset 2016 PK Marina Tower ©Sören Andersson Foto: Sören Andersson
Elin Bengtsson pressbild Augustnominerade

 

 

Annonser
Om att leva

Respekt för publiken kanske

Schifauer Bengtsson BokmässanPå bokmässan var jag på ett fint seminarium med Elin Bengtsson. Jessica Schifauer intervjuade. Seminariet hette Det mest förbjudna, en rubrik som utgick från att Elin Bengtsson i sin bok Ormbunkslandet beskriver en incestuös syskonrelation. Nu var detta inte bokens fokus, ändå är det ett ämne som bränner och hon talade om sin bok, och ämnet, med väl valda ord och Jessica Schiefauer gjorde ett jättefint jobb med att ställa bra frågor. Ett fint seminarium helt enkelt och ungefär vad jag förväntat.

bokmässanEfter detta gick jag på ett stort seminarium med fyra kända namn. Jag är inte så bekant med dem men visst är de kändisar även om de inte är det för mig. Linda Skugge var moderator, Annika Lantz deltog utifrån sin bok om att åldras och ha cancer. Och systrarna Amanda Schulman och Hannah Widell där utifrån sina böcker om unga storstadskvinnor. (Eller något sådant…) Jag var nyfiken på denna kvartett eftersom jag är en sådan där person som skulle kunna snubbla över dem utan att märka att vem jag snubblat på.

Men OMG vad sur jag blev på dem.

Ingen presentation. Vi antogs alla (300 pers i publiken?) att veta vilka de var. Jag listade ut vem som var vem under tiden de pratade.

De pladdrade i munnen på varandra. Lät inte varandra tala till punkt. Flamsade bort hela ämnet och pratade – nej, skojade – om privata angelägenheter. Tappade trådarna. Värst var Amanda Schulman. Hon hade ingen respekt för vad de andra sa. Och Linda Skugge, moderator, höll inte alls samman samtalet. Tyvärr. Jag trodde mer om henne.

bokmässanAnnika Lantz höll i några minuter när seminariet brände till då hon talade om rädsla för cancer och döden, men annars slarvades 45-minuters passet bort. Jag inbillar mig att Hannah hade kunnat komma med några vettiga meningar men hennes syster såg hela tiden till att hamna i centrum genom att ta över, och inte på ett vettigt sätt, utan i någon sorts försök att skoja till det.

Jag fick en känsla av att jag tittade på något sorts reklamkanals tvprogram där producenterna häller alkohol i gästerna och säger att de ska diskutera livets mening och det blir en enda stor fyllefnittermiddag av det. Och att det kallas underhållning.

Tyvärr fanns folk i publiken som skrattade med. Ja, nog för att vi är olika, men vad var det roliga? Var det själva grejen att få se kändisarna live som gjorde det? Som någon sorts dyrkan: ”Vad de än säger, de är allt för goa!” Nope, noll respekt anser jag. För publiken, ämnet, sammanhanget. Och för varandra. De borde fått bu, inte skratt.

Gissa om jag önskat att jag gått på någon av de andra jätteseminarier som hölls vägg i vägg med Christer Lindarw i ena salen och Jonas Gardell i andra. De två respekterade säkert publiken.

Så här kom det. Mitt dissiga inlägg om bokmässan. Jag brukar inte dissa, av respekt för människor som lägger ner en massa tid på en massa arbete för att åstadkomma något. Men ibland är en tvungen att göra undantag. Så nu gjorde jag det. 😉