När jag var åtta, nio år, började jag skriva. Små historier som inspirerats av Kitty och Bröderna Hardy. Och jag och ett par vänner, vi brukade göra ena vännens rum så mörkt det bara gick, sedan satt vi där och berättade spökhistorier för varandra. Vi skrämde upp varann rejält så när jag och hon som bodde närmast mig skulle gå hem, gick vi tajt arm i arm, med blickarna flackande runt oss.
En sommar hade jag en berättelse som jag ville skriva ner på mammas ”bärbara” skrivmaskin. (Den var inte särskilt bärbar för mina tolvåriga armar.) Berättelsen var inspirerad av Richard Marx hit Hazard och min familjs semesterresor i norra Norrland. Jag spelade in låten från radion, om och om igen. Hade den på ett kasettband där den fyllde en hel sida. Lyssnade på min freestyle så att det inte blev helt uppenbart hur besatt jag var. Att skriva på maskin gick förresten sådär. Det var tungt och jobbigt att hålla ordning på var bokstäverna satt så jag övergick till att skriva för hand igen.
Ett par somrar senare var jag kaninvakt hos grannen. Då satt jag på deras veranda i trädgården och skrev. Fyllde collegieblocket med en historia inspirerad av 1600-talets häxjakter, fast jag lät den fyllas av skogsväsen och en missförstod hjälte som fick rollen som jagad ”häxa”.
Jag skrev hela tiden. Små historier som fyllde anteckningsböcker med blommiga och pastellfärgade omslag. En berättelse rymdes i en röd bok med guldkantade papperssidor. Jag var nog tretton när jag fyllde den med min historiska berättelse om ett missförstånd som fängslade en byflicka så att hon tvingades fly från en borg och inte kunde återvända till byn.
Det var den första historien – som jag inte skrivit i skolan – som jag lät någon annan läsa. För jag tyckte den var så bra förstås. Duh! Nåväl. Hon som fick äran, en vän som jag delade nästan allt med, hon var också mycket kreativ och jag fick ju ta del av hennes konst, så varför skulle inte hon ta del av det jag skrev?
Spänd och nervös inväntade jag utlåtandet. Vad i hela friden skulle hon säga? Tycka?
Och människan säger att hennes mamma tyckt att ordet Skitstövel inte passat in i min historia.
Whaaat?!
Hennes mamma!
Människan hade alltså läst upp (eller låtit sin mamma läsa? Jag har inte en aning) och meddelar mig detta, vad mamman ansåg.
Jag minns faktiskt inte om min story fick något annat omdöme från denna så kallade vän. Allt jag minns är att hon låtit sin mamma ta del av något som bara var mellan oss. Och att jag fick skit för att jag använt ordet Skitstövel. Och nej, det kanske inte var det mest passande ordet i sammanhanget, men jösses, jag var ju för sjutton ett barn. Inte har en vuxen människa rätt att ha en åsikt om huruvida en trettonåring skriver bra eller dåligt.
Så.
Gissa om jag aldrig lät någon läsa något igen efter det.
Tills jag var arton. För skrev, det gjorde jag. Hela tiden. När jag var arton skickade jag en novell till en sådan där novelltidning för unga (minns inte namnet) och blev publicerad. Fick ersättning till och med.
Jag har kvar tidningen. Idag tycker jag inte novellen är bra. Ser mest misstagen. Men den har en tvist. Och spelar på något förbjudet. På så vis är den bra. Det har inte blivit några fler noveller. Jag gjorde ett försök att få en novell publicerad för ett gäng år sedan, men nej. Noveller är inte min grej. Jag trivs bättre med det längre formatet.
Idag har jag inget emot att låta andra läsa. Men, när jag kan, väljer jag med omsorg.
Valet att låta andra läsa kom egentligen när jag beslutade mig för att verkligen bli författare. Innan var skrivandet bara mitt. För mitt höga nöjes skull. Och ingen annans. Det var liksom enklast så.
Jag hoppas att mitt skrivande en dag kan bli för andras höga nöjes skull. Att någon ska längta efter att en bok ska komma från mig. Och lite läskig är tanken förstås. För att inte tala om att prestationsångesten gör sig påmind. Men annat vore väl konstigt. 😉
Idag avslutar jag med att tacka Louise vars bloggfunderingar och kommentarer om författarskap och att bli läst och (o)gillad häromdagen inspirerade till det här inlägget. Alltid lika roligt när tankar väcks av andras inlägg. Tack Louise!