Om att skriva

Inte låta någon läsa

När jag var åtta, nio år, började jag skriva. Små historier som inspirerats av Kitty och Bröderna Hardy. Och jag och ett par vänner, vi brukade göra ena vännens rum så mörkt det bara gick, sedan satt vi där och berättade spökhistorier för varandra. Vi skrämde upp varann rejält så när jag och hon som bodde närmast mig skulle gå hem, gick vi tajt arm i arm, med blickarna flackande runt oss.

En sommar hade jag en berättelse som jag ville skriva ner på mammas ”bärbara” skrivmaskin. (Den var inte särskilt bärbar för mina tolvåriga armar.) Berättelsen var inspirerad av Richard Marx hit Hazard och min familjs semesterresor i norra Norrland. Jag spelade in låten från radion, om och om igen. Hade den på ett kasettband där den fyllde en hel sida. Lyssnade på min freestyle så att det inte blev helt uppenbart hur besatt jag var. Att skriva på maskin gick förresten sådär. Det var tungt och jobbigt att hålla ordning på var bokstäverna satt så jag övergick till att skriva för hand igen.

Ett par somrar senare var jag kaninvakt hos grannen. Då satt jag på deras veranda i trädgården och skrev. Fyllde collegieblocket med en historia inspirerad av 1600-talets häxjakter, fast jag lät den fyllas av skogsväsen och en missförstod hjälte som fick rollen som jagad ”häxa”.

Jag skrev hela tiden. Små historier som fyllde anteckningsböcker med blommiga och pastellfärgade omslag. En berättelse rymdes i en röd bok med guldkantade papperssidor. Jag var nog tretton när jag fyllde den med min historiska berättelse om ett missförstånd som fängslade en byflicka så att hon tvingades fly från en borg och inte kunde återvända till byn.

Det var den första historien – som jag inte skrivit i skolan – som jag lät någon annan läsa. För jag tyckte den var så bra förstås. Duh! Nåväl. Hon som fick äran, en vän som jag delade nästan allt med, hon var också mycket kreativ och jag fick ju ta del av hennes konst, så varför skulle inte hon ta del av det jag skrev?

Spänd och nervös inväntade jag utlåtandet. Vad i hela friden skulle hon säga? Tycka?

Och människan säger att hennes mamma tyckt att ordet Skitstövel inte passat in i min historia.

Whaaat?!

Hennes mamma!

Människan hade alltså läst upp (eller låtit sin mamma läsa? Jag har inte en aning) och meddelar mig detta, vad mamman ansåg.

Jag minns faktiskt inte om min story fick något annat omdöme från denna så kallade vän. Allt jag minns är att hon låtit sin mamma ta del av något som bara var mellan oss. Och att jag fick skit för att jag använt ordet Skitstövel. Och nej, det kanske inte var det mest passande ordet i sammanhanget, men jösses, jag var ju för sjutton ett barn. Inte har en vuxen människa rätt att ha en åsikt om huruvida en trettonåring skriver bra eller dåligt.

Så.

Gissa om jag aldrig lät någon läsa något igen efter det.

Tills jag var arton. För skrev, det gjorde jag. Hela tiden. När jag var arton skickade jag en novell till en sådan där novelltidning för unga (minns inte namnet) och blev publicerad. Fick ersättning till och med.

Jag har kvar tidningen. Idag tycker jag inte novellen är bra. Ser mest misstagen. Men den har en tvist. Och spelar på något förbjudet. På så vis är den bra. Det har inte blivit några fler noveller. Jag gjorde ett försök att få en novell publicerad för ett gäng år sedan, men nej. Noveller är inte min grej. Jag trivs bättre med det längre formatet.

Idag har jag inget emot att låta andra läsa. Men, när jag kan, väljer jag med omsorg.

Valet att låta andra läsa kom egentligen när jag beslutade mig för att verkligen bli författare. Innan var skrivandet bara mitt. För mitt höga nöjes skull. Och ingen annans. Det var liksom enklast så.

Jag hoppas att mitt skrivande en dag kan bli för andras höga nöjes skull. Att någon ska längta efter att en bok ska komma från mig. Och lite läskig är tanken förstås. För att inte tala om att prestationsångesten gör sig påmind. Men annat vore väl konstigt. 😉

Idag avslutar jag med att tacka Louise vars bloggfunderingar och kommentarer om författarskap och att bli läst och (o)gillad häromdagen inspirerade till det här inlägget. Alltid lika roligt när tankar väcks av andras inlägg. Tack Louise!

Annonser
Om att leva, Om att skriva

Planer för helgen ja…

… det har jag väl som typ alla andra. Midsommarfirande med vänner. Och så tänkte jag läsa igenom min ena testläsares kommentarer i helgen. Ja, ni läste rätt. Min ENA testläsares kommentarer. För jag bidde med två testläsare igen, efter att ha tappat den ena. Men oavsett hinder som stod i vägen för denna testläsare kom den tillbaka.

Visst är jag nyfiken på att läsa, men jag vill ge det tid, och låta feedbacken sjunka in. Vissa saker rusas fram, detta vill jag inte göra så med. Om jag har tid att läsa och fundera på responsen borde den också bli lättare att ta till sig. För jag vill ge dels kommentarerna rättvisa, dels min egen förmåga att ta till mig av dem rättvisa. Är jag trött, stressad eller så, då tänker jag att jag är sämre på att ta emot.

Men först, midsommar. 🙂

Glad midsommar på er alla!

Om att skriva

Ropa hej innan en är över bäcken och att (inte?) vara nervös

Jag var så glad för att jag hade två testläsare. Tyvärr blev det ”bara” en. Nåväl, en är fantastiskt det med. Verkligen. Jag uppskattar all feedback jag kan få.

Under mina år som bloggare (snart hela fem stycken!) har jag läst många skrivbloggar och tagit del av inlägg som handlar om nervositeten över att lämna ifrån sig manuset till testläsare, lektörer och förlag. Jag har testat att skicka till förlag och nu även till testläsare. Och jag hade en bild av att jag skulle vara så mycket nervösare över båda sakerna, men har inte varit det i den omfattning jag inbillat mig att jag skulle vara det. Istället har det känts skönt att lämna iväg manuset. Som en lättnad. En känsla av att nu har jag gjort vad jag kan och nu får någon annan bedöma. Med en tanke att oavsett vad jag får tillbaka blir det att arbeta vidare med manuset.

Att arbeta vidare efter andras tyckande kan vara en oerhörd tillgång. Speciellt om någon lagt tid på att läsa med syfte att ge konstruktiv feedback. Under olika kurser har jag upptäckt att en del som gett respons förmodligen inte läst så noga eftersom jag upplevt att kommentarerna varit som tagna ur luften. Jag har upptäckt att jag ibland fått feedback som jag tyckt varit hård, men som jag sedan sett har relevans. Och jag har fått kommentarer som jag direkt kunnat ta till mig. Sådant jag själv misstänkt eller inte sett men när jag kikat på det har jag verkligen hållit med. Därför är fleras ögon på en text verkligen värdefullt. Då får jag ju möjlighet att jämföra responsen och ta till mig av sådant som kan återkomma i andras kommentarer. Så kanske att jag ger mig ut på jakt efter fler testläsare. Får fundera lite till.

Funderar också över icke-nervositeten. Är det att jag är van att få feedback som gör att jag tycker det är mindre nervöst. Eller så är jag bara inte lagd åt det hållet… Hm… Vad tror ni? Vana eller personlighet? En kombination? Eller något annat kanske?! Hur är det för er?

 

 

Skrivtips

Skrivtips 5 – Skriv med andra

Åsikterna om att gå skrivkurser, läsa skrivråd och böcker för att bli bättre på att skriva går isär. Det finns människor som inte vill få sitt skrivande påverkat av influenser utifrån. De har en idé om att deras skrivprocess och produkt mår bäst av att den hålls ”ren” så den inte riskerar att bli mainstream. Och så vidare.

Jag tror på att man utvecklas genom att testa nya saker, prova tips och råd, studera hur ens favoritförfattare (och andra också för den delen) gör för att skriva så att man fångas av deras böcker. En väg att utveckla skrivandet kan vara att delta i skrivarkurser.

En del kurser jag gått har gett väldigt mycket, andra lite mindre. Men jag har alltid lärt mig något. Ibland har de varit mer teoretiska och man har fått lära sig om dramaturgiska element, begrepp som erlebte rede eller att skriva i olika genrer. Jag har gått kurser på studieförbund, högskola (distans) och på universitetet här i Göteborg. Jag ångrar ingen kurs. Inte nog med att jag lärt mig något, jag har även träffat trevliga människor som tyckt att skriva är något av det roligaste man kan göra.

Hur kurserna varit upplagda har varierat stort, men vissa av dem har bestått av att man läst varandras texter och gett feedback. Det är läskigt, pirrigt, nervöst och väldigt spännande att ta emot kritik, men det har också varit ett inslag som jag uppskattat, eftersom jag bland annat lärt mig hur det jag skrivit uppfattats. För det jag tänker kan såklart tolkas annorlunda ibland. Och det är bara en aspekt på allt jag lärt mig.

Kanske en skrivarkurs är något du kan önska, eller ge dig själv, i julklapp?

Om att skriva

Ännu en redigering

Jag vet att man ska nå en gräns för hur många gånger man kan redigera en text. Jag har inte nått den än. Men kanske blir det här en av de allra sista gångerna som jag redigerar manuset. Alltså innan det skickas.

Skickas. Till förlag.

Orden överväldigar. En verklighet jag inte riktigt trott på närmar sig. Det känns overkligt.

Men ännu är det inte dags. Jag läser och redigerar igen. Sedan överväger jag att låta en vän titta på manuset. Men jag är osäker. Är hon rätt för jobbet, hur mycket kan jag vägleda  henne i vad jag önskar få för sorts gensvar (bortsett från att hon ska tycka att allt är jättebra då) och hur lång tid kan hon få på sig? Eller ska jag nöja mig med att jag fick aktiv feedback förra våren när jag skrev manuset och med den feedback jag fick av andra halvan här hemma. Nej, desto fler som läst och sagt sitt, desto bättre. Gäller bara att hitta rätt personer för jobbet.

Jag återkommer med frågan och redigerar vidare.

Passar också på att hälsa en ny följare välkommen. Jätteroligt att du vill följa min blogg!

 

 

Om att skriva

Yay!

Pirrig väntan och sen enorm lättnad. Att få ett omdöme, feedback, kritik, en reflektion… – you name it – på mitt manus.

Eller vad sägs om att få höra att alla som går på högstadiet (framför allt) borde läsa min berättelse? Som sagt enorm lättnad.

Några saker behöver ses över men det var samma stycken/scener jag själv är osäker på så jag tänker att kritik kring vad som behöver ändras också utifrån hur jag tänker bara är positiv och välgrundad kritik att ta till sig av.

Yay alltså!