Om att leva, Om att skriva

November is a killer. Och lite pepp

Oavsett utmattning eller inte är november en svår månad. Jag blir sååå trött. Tyvärr utmattningstrött. Det är en annan sorts trötthet. En hjärntrötthet. Inte så illa som förra året i november, december, eller våren dessförinnan när jag oförmådde det mesta. (Då klarade jag ju inte av att se på tv på grund av intryckskänslighet.) Men vissa symtom klättrar upp igen från att ha leget på noll, ett. (Japp, jag skalbedömer – kommer inte ihåg hur jag mått annars.)

Så, för att peppa mig själv lägger jag upp en kommentar jag fick på en inlämning jag gjorde för ett gäng veckor sedan. Kursledarens respons. Pepp! Efter berömmet får jag förslag på förbättringar, men jag är så glad över responsen jag fick inledningsvis.

Om ni följer mig på instagram – @helenaa12blogg har ni nog sett bilden förut. I det här novembermörkret var det här precis vad jag behövde, så jag delar med mig igen. Delad glädje, dubbel glädje. I det här fallet, pepp och lovord. Så glad och tacksam för att jag hittat den här kursen som gjort så mycket för mitt skrivande och min syn på det.

Hoppas det går bra med dina projekt. Att du är på gång med vad du än gör (skriver, syr, påtar med växter …) eller att du låter det du gör, eller ska göra, vila sig i form. Det kan funka fint det med. 🙂

Om att skriva

Uppiggande lektörsläsning

Jag fick ju möjlighet att få manuset gratis lektörsläst genom ett gäng lektörer under utbildning. Och häromveckan fick jag utlåtandet från en av de blivande lektörerna. Det var på 13 sidor, fyllt med matnyttigheter. Fast utan större överaskningar.

Vad innebär det?

Att jag har koll? Njae, det vill jag inte påstå. Snarare betyder det att den kurs jag går sedan i höstas – som lett till att första halva manuset är redigerat med hjälp av kommentarer från kursledare – har gett mig vissa insikter som jag annars skulle saknat. Insikter som inneburit redigering som hittills stärkt upp första halvan av manuset och att jag behöver göra samma sak med andra halvan.

På detaljnivå får jag fortfarande jättemycket av kursledaren. I utlåtandet var det mer de stora dragen som fick sig en genomkörare. Eller som lektören ungefär uttryckte det, att andra halvan inte är dålig, men bleknar i jämförelse med första halvan som är oerhört välskriven. (Yay!) Och det var precis det jag hoppades, att det skulle märkas att jag gjort ändringar som gjort manuset vassare. Så den feedbacken är jag jättenöjd med.

Annars fanns funderingar på dramaturgi, att något kan behöva flyttas för bättre balans mot slutet. Och, precis som lektören på förlaget från i våras hade uttryckt det, att fler hinder som gör det mer spännande behövs, bland annat för att karaktärerna inte ska komma undan för lätt. Något även kursledaren framhållit. Så det är också en sak jag ändrar. Själv är jag sådan att jag kan bli trött på ur askan in i elden scenarier som aldrig tar slut, men försöker ge vad som efterfrågats. Tre personer kan liksom inte ha fel.

Av de positiva utropen tar jag speciellt med mig dessa två:

Det är ett fantastiskt stycke och det kryllar av dem i den första delen av ditt manus!
Något som du är otroligt bra på är beskrivningar och gestaltning.

Att jag jag skriver ner just dessa och delar med mig av dem är för att ibland känns det galet trögt. Det går långsamt, jag skriver om och undrar om det blir bättre. Emellanåt har jag svårt att se vad jag gör, detaljer står i vägen för helheten och ja, även tvärtom kanske? Du hör, jag vet inte ens vad jag menar. Eller tänker.

Så med lite (mycket) mer tid hoppas jag få ihop det här evighetsmanuset (har jag sagt att jag hållt på typ i sju år – även om det inneburit mer/mindre intensivt redigerande över tid) och att jag hittar ett förlag som vill satsa och, förstås, läsare. Min förhoppning är att läsarna ska tycka som lektören: Boken har en story som är oerhört intressant och jag hade svårt att lägga den ifrån mig.

Well, well. Fortsättning följer.

Önskar er alla en trevlig påskhelg!

Om att skriva

Vad är friktionen?

När en kör fast i sitt redigerande kan en skriva blogginlägg om det.

Jag har tänkt lämna in uppemot 20 sidor till nästa gång. Dvs om en vecka. Oftast lämnar jag in 10 sidor för då får jag utförlig respons på detaljnivå. Men eftersom jag tycker att de senaste inlämningarna bestått av ungefär samma sorts kommentarer (jag verkar ha gjort samma misstag ett par gånger nu så det är dags att lära sig) hoppas jag kunna använda mig av den responsen inför nästa inlämning och putsa texten så att jag redigerar den till sitt bästa ändå. Och genom att lämna i fler sidor hoppas jag på en större framåtrörelse.

Dessutom hänger de här nästan 20 sidorna ihop. Mina karaktärer är på ungefär samma plats hela tiden (de gör en förflyttning på de senare cirka 4 sidorna) och är med samma bikaraktärer ungefär hela tiden (minus sista sidorna då). Och det handlar om ungefär samma sak.

Ja, inte konstigt om jag kör fast kanske. Ungefär samma sak i 20 sidor. Ja, ni hör ju. Och det är det jag måste se till att vässa.

En fråga som hänger med här är: Vad är friktionen? Det vill säga, (för den som kan behöva ett förtydligande – om inte annat är det bra att säga saker högt ibland) att jag behöver hitta vad som retar/oroar eller med andra ord, skapar spänning och gör att scenen blir intressant.

Utöver detta har jag med funderingen vad jag vill med dessa scener. Jag funderar också på vad läsaren redan vet. Och vad kan jag göra för att fördjupa.

Jag skulle vilja påstå att det här är mitt svagaste avsnitt hittills och vi befinner oss ungefär halvvägs nu. Innan har det varit några galet spännande scener och nu tas tempot ned en aning (för att bli spännande igen strax här efter), så det är inte läge att skapa några stora friktioner. Men texten här behöver fixas mer än vad jag gjort hittills i mitt omredigerande.

Stryka kanske? Nej inte helt och hållet, men bitar kommer nog strykas. Och en del kommer omformas.

Jag har inte jättemånga idéer just nu, mer än att jag vet att jag behöver göra lite mer än vanligt inför den här inlämningen på kursen. Bra är i alla fall att en vecka efter inlämnat material kommer feedback. Då kan jag se hur det jag gjort funkar och få tips på hur jag kan göra annorlunda. Det är ingen katastrof om det inte blir bra från början.

Så. Vad är friktionen? Hm…

Om att skriva

Klickar på plats med viss förvirring

Sedan augusti när kursen började, har jag fått respons på detaljnivå. Man kan även välja mer övergripande kommentarer men eftersom min text är ”färdig” tjänar jag mer på detaljrika kommentarer. Och feedbacken klickar liksom fint på plats. Jag är oftast snabbt med på vad som menas och kan justera rätt lätt.

Det roliga blir dock när jag skriver nytt och redigerar mer kraftigt i texten. Då kan jag bli förvirrad, och det blir överarbetat. Med relativt korta deadlines till inlämningarna kan det innebära att jag inte hinner se över texten så väl innan jag skickar. Så när den kommer tillbaka kan responsen röra sådant jag förmodligen sett om jag t.ex. skrivit ut och lagt pappren intill varann. Överskådlighet kan nämligen göra susen.

Men visst har jag lärt mig jättemycket redan. Jag märker att jag tittar på min text på ett nytt sätt. Jag har den tidigare responsen i bakhuvudet, det vi gått igenom på lektionerna liksom det vi pratat om i våra skrivgrupper. Ibland förstår jag direkt att något bör ändras och hur. Ibland gör jag det inte. Begriper hur. Men då kan en diskussion på en träff eller i nätklassrummet få det att lossna.

Himla bra att det finns hjälp att få. Kunniga testläsare, kursdeltagare, lektörer osv. Våra böcker kan bli sina allra bästa versioner med deras stöd. Och inte bara vara hemsnickrade. Något en visserligen kan vara stolt över det med, men jag, jag vill gå steget längre. Jag vill att det jag till sist ger ut ska vara det bästa jag ger ut då.

Ja, jag säger då. För jag hoppas att skrivandet blir lättare med mer erfarenhet. Och att det jag ger ut blir bättre. Men på något sätt måste en ju börja. Och jag börjar så här.

Om att leva, Om att skriva

Dubbelt yay!

Två dryga veckors vånda av funderingar om studieledigheten skulle beviljas eller inte är slut. Jag fick ledigt! Yay!

Stor lättnad. Det är inte som att utmattningssymtomen försvinner av sig själva nu, men det blir så mycket lättare att hantera dem när jag vet att jag får möjlighet att styra över min tid och innehållet i den på egen hand. Inte alla förunnat att ha det så och jag är oändligt tacksam över att jag får den chansen en period framöver.

Det andra yay:et står senaste kommentarerna från kursledaren för. Jag skickade in två kapitel på cirka fem sidor vardera och fick bland annat tillbaka det här:

Med dessa kapitel har du tagit romanen till en helt annan nivå än tidigare. Båda kapitlen känns skissade på ett stringent sätt, inga onödiga beskrivningar, inga övertydligheter, men inte heller några luckor som hindrar oss från att förstå och följa med.

Sedan följer några förklaringar till varför texten nu upplevs på detta viset och i själva texten finns löpande kommentarer som övervägande hyllar olika stycken, gestaltningar och dialoger. Än en gång får jag bekräftat att jag faktiskt håller på med något jag kan. Att manuset i våras övervägdes för en publicering av ett förlag var ju stort det med, men då fick jag inte svart på vitt vad som faktiskt funkat och inte. Utdraget av förlagets lektörsutlåtande jag tog del av då var mycket mer generellt.

Så. Bara att göra som jag gjort här nu då. Eller ja, på ett ungefär då. Tidigare kapitel har både ett annat innehåll och ett annat syfte, men jag är rätt säker på att jag ska kunna applicera något av det som finns i dessa två kapitel även på de tidigare för att de ska bli mer jämlika varandra. Och gissa om jag tycker att det ska bli kul. Dessutom, sådant här kan jag pyssla med jättemycket i vår. Wow!

 

Om att skriva

Sparlåga och feedback

Många bloggare tar paus, juluppehåll. För egen del har det blivit färre med inlägg av flera orsaker. Trötthet är ett skäl. Ett annat att jag läst samma bok i en evighet. Det. Den är på 1188 sidor och jag närmar mig sidan 900 nu. Dessutom har jag testläst några manus, nu senast fantasy. Att jag ägnar mig åt att läsa böcker och att testläsa beror på att jag inte skriver. Och jag skriver inte för att jag märkte att jag behövde ta en paus ett tag. Så, för att inte förlora kontakten med skrivandet valde jag att erbjuda mig att testläsa ett par manus i denna mellanperiod.

Att testläsa åt människor en inte känner är ett vågspel. Inte själva läsandet i sig egentligen (även om de manus en får till sig verkligen kan variera i t.ex. kvalitet, genre och hur långt de kommit i skrivprocessen) utan att jag efterfrågar feedback på min respons. Just för att jag vill utvecklas. Då tycker jag det är bra att exempelvis få höra om jag varit otydligt, kunde sagt något på ett annat sätt (snällare?) eller om jag missat något de undrade över.

Jag har lärt mig att jag inte kan ta för givet att få detta. De flesta har svarat och varit nöjda så jag tycks ha gjort vad jag ska, men det har hänt att jag inte fått gehör alls på min förfrågan. Vilket förstås lätt leder till att jag inbillar mig att de blev besvikna. (Eller kanske tid bara saknades?)

Att släppa ifrån sig ett manus för testläsning innebär att man ska kunna ta emot det man får tillbaka. Jag vet att viss respons inte ges på ett respektfullt sätt och då kan en bli förbannad, ledsen och upprörd, vilket en har all rätt till. När responsen däremot ges med största respekt – vilket jag inbillar mig att jag månar om att göra – borde den som lämnat ifrån sig texten kunna skilja på vad som är vad. Det handlar om en text. Och feedback om hur den kan bli bättre. Det handlar absolut inte om att personen ifråga som skrivit texten är dålig eller usel. Bara att den inte är där än att manuset kan betraktas hållbart för utgivning. Det brukar finnas en (lång) bit kvar. Även om jag läst manus som varit så gott som helt färdiga för utgivning.

Oavsett om det är ett manus mitt i en process eller i slutet är det i alla fall väldigt roligt att testläsa. Att se potential och att någon lagt ner så mycket tid och kärlek som det ofta är nedlagt på en berättelse, att få ta del av detta och möjlighet att försöka bidra till att vara med och utveckla det, ja, det är ju fantastiskt. Tänk, vilket förtroende.

Men, åter till sparlåge-rubriken. Jag kommer med mina inlägg när andan faller på. Lite mer sporadiskt för tillfället kanske… Vad vet jag. Vi ses! 

Om att skriva

En vecka till

En vecka till. Ja. Det är min deadline. Jag hoppas att jag kan få iväg manuset om en vecka. I helgen planerar jag läsa igenom det igen. Efter att ha fått min mans feedback på det. Jag är mer nervös över att ta emot hans respons än någon annans. I vanliga fall tycker jag hela responsbiten är rätt enkel, men när det kommer till att ta emot hans funderingar och åsikter, då tenderar jag bli rätt arg. Tycker att han missförstått, att hans argument är ogrundade eller något annat fånigt för att jag inte ska ta emot just hans feedback.

Andras feedback har jag ytterst sällan några problem att ta emot. Skillnaden är att nog den att jag annars får respons från andra som också är skrivande personer och som har erfarenhet av att skriva själva, lämna ut sina texter och ge feedback. Det gör att jag finner deras ord – oftast – rätt välgrundade just för att de har ”rätt” erfarenhet. Plus att jag inte är gift med dem. Det förenklar också en hel del. Vad de egentligen tycker om mig eller vad jag gör spelar inte så stor roll. Men när andra halvan har åsikter… ja, då väger det liksom lite tyngre, just för att det kommer från han. Inte någon relativt okänd människa på en kurs eller utbildning eller så. De får väl tycka vad de vill… nästan i alla fall.

Om jag ska få till att förverkliga att skicka manus innan nästa helg, måste jag få till ett följebrev, och även hitta några lämpliga förlag. Det blir lite begränsande att jag skriver i ungdomsgenren, YA, och att det är en dystopi. Så jag håller tummarna för… inga hinder. Wish me luck!