Om att leva, Om att skriva

Vardagsbestyr med hinder

Nu har jag varit tjänstledig i en månad. Vissa dagar blir inte som jag hoppats. Idag är en sådan dag. Jag skulle gjort en sak i förmiddags men det gick inte. Då tappade jag motivationen för annat också. Som att redigera.

Jag lyckades ändå få till en stund med att läsa igenom respons på en annan kursdeltagares inlämning. Att göra sådant, ta del av kursledarens kommentarer på de andras texter, ger jättemycket tillbaka till mitt eget skrivande. Desto fler gånger jag ser hur andras texters styrkor och brister lyfts, desto lättare blir det ju att applicera detsamma i mitt skrivande. Fast ibland faller jag i fällan. Hemmablind, eller vad? Det ger mig åtminstone några goa skratt när jag läser min texts feedback. Jag kan om och om igen ha gjort samma misstag i en inlämning.

Att huvudet vissa dagar är mer under armen än på sin plats påverkar förstås förmågan att se vad jag skriver, och har skrivit. Än är inte hjärnan återhämtad efter utmattningens återkomst i vintras. Men jag känner att jag håller på att bli … mer som jag ska vara. Och var förr.

Utmattningen är tyvärr ständigt närvarande. Tar jag ut mig (t.ex. jobbar, skriver/redigerar, umgås en längre stund med vänner, åker på kurs) krävs minst en dags vila efteråt. Hjärntröttheten är värst. Jag kan inte använda vila till ”svåra” saker. Som att tänka.

Så när jag väl gör något är det halva dagar som gäller för att jag inte ska ta ut mig för mycket. Cirka två timmars intensiv aktivitet när jag styr över sysslorna på egen hand. (Extrajobbet jag har innebär ungefär detta som tur är.) Och sedan paus. Pauser som kan innebära att vila ögonen (läs: sova) avslappningsövningar, gos med katterna, fika/mat och ev lite tv eller läsning. Sedan en kort stunds aktivitet igen. För att efter den inte göra mer för den dagen.

Ja, nog är tjänstledigheten mer än välbehövlig.

En månads ledighet avklarad och jag ser fram emot mars. Förväntar mig lite klarare huvud. Lite mer ork. Jag har inte så stora krav.

Det roliga med mars är att jag kommer ta tag i ett … projekt (i brist på bättre ord) som jag länge velat sätta igång med. Men det återkommer jag om.

Dagen är som tur är inte slut och motivationen att redigera verkar ligga på lur. Inget som säger att det inte går att kika lite på texten jag fått respons på ikväll. Om hjärnan tillåter. Förhoppningsvis slutar dagen bättre än den började. Men nu, vila ögonen. 😉

Annonser
Om att skriva

Hybris! Vem? Jag? Inte alls!

Som titeln antyder håller jag på att få storhetsvansinne eller ja, hybris.

Felet är min kursledares. Människan överöser mig, eller snarare även min senaste textinlämning, med lovord.

Nu kan jag ärligt säga att det behövs. För med ett par veckor präglade av tokhuvudvärk har jag haft svårt att redigera mitt manus och de ändringar jag gjort har inte direkt alltid blivit lysande. Så med någon sorts kisande (dataskärmen har varit jobbig att titta på pga huvudvärken) och någon sorts envishet i att ändå försöka få det så som jag vill har jag igen fått höra att det faktiskt blir bra. Och att jag utvecklats.

Så ja. Nu har jag hybris. Vi får se hur länge det håller i sig. Imorgon hoppas jag vara fri från huvudvärk så att jag kan ta ett par timmar för nya ändringar till nästa och sista inlämningen. Gissar att jag nog landar rätt tungt då.

Ändå. Upp som en sol … Ganska nice att få de stunderna också. Jag som annars mest bara lite sådär förnöjsamt travar på och tycker att skrivandet i allmänhet är en rätt trevlig sysselsättning. Kul när ens sysselsättning ger lite mer än så. 😊

Om att skriva

Delad glädje

Utöver att ha arbetat med kursuppgift i helgen har jag också varit inne och redigerat i manuset – som jag förresten fick fin feedback på. Alltså på första kapitlet då som jag skickade in för respons från gruppen. Eller vad sägs om att få höra sånt här?

Jag gillar Gabriels karaktär och jag tror att många tjejer i målgruppen för din text kommer tycka om hans karaktär.

Det finns ett enormt driv genom hela texten med bra, koncisa liksom direkta beskrivningar av händelseförloppet, vilket gör det otroligt spännande. Aktion!

En stark berättelse, där vi kastas rakt in i missär (sic!).

Jag gillar ditt lite korthuggna språk och miljöbeskrivningarna är plågsamt målande.

Ibland måste vi som kämpar med vårt skrivande dela med oss av det goda vi hör. För visst kan vi väl inbilla oss att det vi skriver inte alltid är något att visa upp. Då behöver vi det svart på vitt, att det funkar. Självklart fick jag lite att fundera på också som kan utvecklas och eventuellt ändras, men bara sådant som jag tyckte var bra reflektioner.

Men tillbaka till det jag skulle säga, att jag redigerat lite i helgen. Med betoning på lite. Jag arbetar med kapitel två som är på åtta fulla sidor. Det vill jag få ner till max sex. Så här gäller att rensa. Och jag kom inte mer än drygt två sidor med detta arbete under lördag och söndag. För det kräver sin lilla eftertanke. Att en del ska bort är glasklart, men annat? Är det darlings jag inte kan se klart på?

Mitt upplägg är att jag i första hand gör klart kursuppgifterna varje vecka innan jag börjar med mitt eget skrivprojekt. Dels för deadlines som måste passas, men också av respekt för gruppen – vill inte vara en slarver. (Vilket typ aldrig händer när det kommer till sånt här.) Dels för att uppgifterna är ett led i att bli bättre på att skriva och om jag gör dem först kanske jag får med mig en massa nyttigheter till mitt eget projekt. Så här jobbas på om kvällar och helger. Och hittills känns upplägg och mängd arbete rätt lagom. Håller tummarna för att det fortsätter så.

 

En ny följare har jag också att hälsa välkommen. Tack för att du läser och vill följa min blogg! Det uppskattas 🙂

 

Om att skriva

Nagelbitarväntan på feedback

Snart, om någon dag eller så kommer jag få feedback på hela mitt manus. Hjälp!

Det är nervöst och jag har flera gånger under väntan velat säga nej, jag har ångrat mig och vill inte ha någon feedback.

Jag har övervägt att ta tillbaka manuset, att ta tillbaka allt jag skrivit och säga att det inte duger. Att det måste ändras, skrivas om. (Vissa meningar och några stycken har jag faktiskt på fullaste allvar, nu när jag funderat på saken, också övervägt att ändra eller ta bort…) Men snart så, snart är det dags.

Snart kommer jag stå här – eller sitta är väl mer troligt – och ta emot kritiken. Höra vad som var bra och inte bra. Vad som var dåligt!

Huvaligen.

 

Om att skriva

Skriva i nuet och ta det andra sedan

Att skriva brukar kännas väldigt bra. Ofta har jag en story att berätta och som är lätt att få ner, karaktärer som beter sig som jag vill – för det mesta i alla fall –  och det går undan. Redigerandet leder till att jag ser en skillnad där texten blir bättre och tajtare. Men jag kan ju inte se allt.

Bara för att jag tycker att det är bra behöver ju inte någon annan tycka det. Historien kanske har brister, karaktärerna kanske är stereotypa eller platta, kanske saknas något, eller kanske är det för mycket av något annat. Svackorna kanske döljs för mina ögon som befinner sig på någon sorts dimhöljd topp där världen skimrar vackert nedanför.

Förra våren hade jag ständig feedback på texten jag skrev eftersom jag gick en distanskurs i manusskrivande. Att ha den kontinuerliga feedbacken gjorde mig van vid kritik, hjälpte mig att se texten och olika scener med klarare blick och det var en lyx. Nu närmar jag mig ett slut i en redigeringsfas som skulle må bra av lite konstruktiv feedback. Men det där med att låta någon läsa, det är inte enkelt. Vem eller vilka ska läsa? Och hur vill jag att texten ska läsa? Den som läser, ser den det som behöver ses?

Okej, en dag i taget. Jag är inte riktigt där än, men nästan. Och jag tror att det är därför jag tappat farten med min nuvarande redigering. Lite mer nu-tänk och skjut det där andra åt sidan. Nu.

 

 

Om att skriva

Ögonen i kors & en osynlig katt

Har ägnat tid åt att gå igenom 14 sidor text (ska egentligen vara 20 men, men…) som jag ska skicka för feedback imorgon och nu går ögonen i kors. Kommer kika lite mer på texten till morgonen, fastän jag önskar jag att inte behövde det. Men har ändrat för mycket på vissa stycken under redigeringen…  Det är inte bara jag som har trötta ögon förresten. Kolla katten min…

Jag tror att hon tror att hon inte syns 😉

Skokatt”Om jag blundar här på de mörka skorna blir jag osynlig”