Böcker

Undret – R.J. Palacio

Undret R.J. PalacioFör flera månader sedan läste jag om Undret på en blogg (minns inte vilken) och blev nyfiken. När jag reserverade boken på biblioteket fick jag vänta i två månader innan den hamnade hos mig och jag är glad för att jag orkade vänta.

Handling
Undret handlar om August som har ett utseende likt ingen annans. När han föddes svimmade läkaren och man trodde inte att han skulle överleva natten pga en mycket svår ansiktsmissbildning. Nu har den lilla pojken blivit tio år. Hans mamma har undervisat honom hemma men föräldrarna tror det är bra för August att möta ”verkligheten” och han ska in i skolans värld.

Vi får följa August under hans första skolår i femte klass. Mötet med klasskamraterna blir inte enkelt. Somt tur är har August en ganska skön inställning till andras reaktioner på hans utseende, fast det är inte alltid han orkar ha överseende med stirrandet och viskandet. Genom August ögon, några av klasskamraterna och hans syster följer vi de två terminerna och hur ”katastrofer” avlöser varandra, hur hoppet tänds och släcks hos August och dem runt honom om att han ska bli accepterad.

Min reflektion
Att vara annorlunda är aldrig lätt, varken som barn eller vuxen. R.J. Palacio fångar August vardag och hans kloka familj på ett fint sätt. Här finns ömhet, kärlek och förståelse i sådana mängder att familjen faktiskt framstår som aningens för bra. Jag tycker bäst om kapitlen som följer August perspektiv, men även systerns fångar mig. Hennes öde, att hon avstått så mycket för sin brors skull är rörande och upprörande, men samtidigt förståeligt. Det är en tänkvärd bok som jag tror skulle lämpa sig bra för högläsning i skolan. Att boken riktar sig till barn gör den inte mindre läsvärd för vuxna. Om man kan ha överseende med att så gott som alla är oerhört förstående, tycker jag att det finns många bitar i Undret man kan ta till sig av.

 

Om att leva, Om att skriva

En osynlig flicka med en kruka guld

Jag gick i femman och var ingen särskild i klassen. Varken populär eller opopulär, bara en i mitten. Och där i min osynliga mittenposition lyckas fröken lyfta fram mig och få mig att synas lite grann, en kort sekund. Ett ögonblick som fick en tanke att slå rot.

Vi hade gjort sagor. Skrivit fritt på A5-ark och gjort egna framsidor. Bara en del av skolarbetet, att lära sig hur sagor är uppbyggda, ingredienserna till den sanna sagan, de magiska tre, sju och tolv-talen. Vilka väsen som finns och så vidare.

Jag skrev en enkel historia om att det kunde finnas en kruka guld vid regnbågens slut. En historia som utspelades i nutid med en äventyrlig pojke i huvudrollen. Och fröken valde att läsa upp den. Bara den och ingen annans. Jag minns inte ens om hon frågade om lov, eller hur det gick till. Men hon läste den.

Jag minns inte vad jag tänkte under tiden hon läste. Jag minns inte heller vad jag tänkte om min egen historia. Lite konstigt tyckte jag nog allt det var, att hon läste upp den, och jag minns att det var knäpptyst i klassrummet. De andra visste inte att det var min. En av tjejerna, en av dem som alltid syntes och hördes, frågade när fröken var klar vem som skrivit och hon sa som det var.

Den där tjejen som alltid syntes och hördes, men som inte brukade tänka så mycket på att jag var någon i hennes klass, vände sig mot mig och sa det där som fick mig att börja fundera på om det kanske skulle vara möjligt:

”Helena, du borde fan bli författare!”