Om att läsa

Alice, Anne och Long John Silver

Böckerna på Barn- och ungdomslitteraturkursen har hittills inte varit de mest lättlästa. Förra veckan hade vi Alice i Underlandet ihop med olika versioner av Askungen, vilket i och för sig var ganska snabbt genomläst… Även om Alice kräver en del av en som läsare då man ska försöka hänga med i svängarna i den ologiska värld hon befinner sig i.

Nu har vi Anne på Grönkulla och Skattkammarön att sätta tänderna i på temat flick-och pojkböcker. Puh, säger jag bara. Anne är en tjej som verkligen kan snacka. Hennes monologer, då de stackars människorna runt henne inte får en syl i vädret, får mig att vilja be henne knipa igen. Jag har läst Anne flera gånger tidigare, men det är över femton år sedan, och jag hade därför glömt Annes snacksalighet. Annars gillar jag henne och hennes infall.

Men Skattkammarön… Efter flera timmars läsande är jag fortfarande inte igenom boken där pojken Jim söker en skatt, vilket ni säkert känner till. Han letar så klart inte själv då han inte är mer än en yngling, men det är ändå han som är huvudperson.  Jag tycker boken är dötrist och har inget minne av att jag läst den tidigare, dock dyker minnesbilder av en dålig matinéfilm från 50-, 60-talet upp. Det måste höra ihop med en filmatisering av boken.

Det här med könsroller är något vi berör under kursens gång och någonstans måste man ju börja, därav dessa två böcker till föreläsningen. Så nu får jag återvända till piraterna på ön och se hur det går, vilket jag så klart inte alls kan föreställa mig 😉

Anne och Long John Silver

Böcker, Om att läsa

Lotta och jag

När jag fyllde nio år fick jag en bok i present av en kompis. Den var tunn med röd rygg, en klassisk Wahlströmsbok (och rött för flickor,  gröna ryggar för pojkar). Boken handlade om Lotta, eller Marie-Sofie som hon egentligen heter, men som alltid kallas för Lotta. I och med den här första boken började Lotta-jakten. Merri Vik, pseudonym för Ester Ringnér-Lundgren hade redan då skrivit alla böckerna utom den sista, dvs 46 st. 

Min första Lotta-bok

Många nätter låg jag med en hög böcker bredvid sängen, läste klart en och istället för att släcka för att orka gå till skolan nästa dag, tog jag upp nästa i högen. Som nioårig bokslukare hade en enkel och perfekt bokvärld öppnats. Det fanns mängder av Lotta-böcker, de var lättlästa, roliga och tokiga. Och för att inte tala om otroligt gammeldags. Lotta växer upp på 60-70-talet. Lärarna tilltalas med magister, föräldrarnas vänner med fru, herr eller tant och farbror.

Jag samlar fortfarande på dem och kan inte låta bli att på varje loppis och antikvariat kika efter de rödryggade flickböckerna. Men jag önskar att jag kunde läsa dem med nioåringens naiva ögon. Som vuxen blir jag tokig på könsrollerna och alla stereotyper och klichéer de är fullstoppade med, ändå letar jag vidare. Det är något charmigt med tekniken kom i andra hand, tv:n var ett ovanligt fenomen, när man ringt tre telefonsamtal på en dag drog man sig för ett fjärde pga samtalskostnader(?) och gick hellre över till vännen och ringde på dörren…

Så jag och Lotta vi har växt upp tillsammans. Hon går klart skolan, läser på universitetet, funderar på vad hon vill bli och har oskyldiga pojkvänsbekymmer…. Kanske är det den gemensamma uppväxten som gör att jag fortsätter leta?

En dag finns nog alla 47 böckerna i hyllan, och då är Lottas uppväxt och liv fullständigt. Kanske mitt med? 😉