Om att skriva

Skrivkramp och inspiration med Jessica Schiefauer – del 2

Förra veckan skrev jag ett inlägg om att jag lyssnat på Jessica Schiefauer som fått Augustpriset för två av sina tre ungdomsromaner (Pojkarna, När hundarna kommer). Hon berättade om hur det kan vara när skrivandet låser sig och hur det är att få ihop sitt ensamma skrivande jag med det sociala författarjaget.

Eftersom föredraget väckte rätt många tankar blev det två inlägg. Idag handlar det om förebilder som kan bidra till inspiration och att man finner sig själv i sitt skrivande.

Förebilder och hur man vill skriva

Jessica berättade om hur svårt det blev för henne att fortsätta skrivandet när hon fått Augustpriset för Pojkarna. Att hon var tvungen att försöka lura sig själv och intala sig att nästa bok var den sista hon skrev. Hon berättade att den, När hundarna kommer, varit på ett visst sätt och att hon kände, i ungefär sista sekund, att hon ville göra den annorlunda – så som den är nu alltså. Och det blev ju ett lyckat drag.

Att skriva som man vill och inte följa andras åsikter är en svår konst menade Schiefauer. Man ska inte bara lyssna till alla som förstår sig på skrivandet (t.ex. redaktörer, lektörer) utan samtidigt ta hänsyn till sina egna tankar och känslor. Våga tro på att man kan oavsett vad andra säger. För just det du eller jag skriver kan vara helt rätt, och det gäller att hitta någon som också tror det.

Som egen förebild nämnde Schiefauer författaren Meg Rosoff. (How I Live Now) Meg Rosoff fick ALMA-priset 2016, Astrid Lindgren Memorial Award, för sitt författarskap för unga. Hon hade fått kämpa för att bli publicerad och hitta den där personen som trodde på henne. Rosoff hade fått rådet att inte ändra på sitt sätt att skriva, ett sätt som beskrevs som ”fiercefully”. Och ja, även det gick ju hem.

Så hos mig väcktes tanken om hur jag skriver. Fiercefully passar inte på mig och jag hittar i nuläget inget adjektiv för att beskriva mitt skrivande. Kanske att det är svårt att beskriva sig själv?

Det skulle vara kul att ta en titt på de manus jag skrivit klart för att se om jag hittar likheter mellan dem. Något som säger något om min röst. För även om de är i olika genre tror jag allt min röst lyser igenom. Jag tänker nu senast på skrivpedagogutbildningen och uppgifterna vi gjorde där som vi gav respons på. Rätt snabbt lärde jag mig att känna igen kurskamraternas texter, trots att de ofta inte skrivit namn. Deras sätt att skriva lyste igenom. Men hur medvetet gjorde de det? Hur medvetet kan jag göra det?

Kan jag eftersträva att skriva på ett visst sätt böckerna igenom, oavsett om jag befinner mig i en dystopi, en fantasy eller ren ungdomsbok? Det tror jag även om det kan variera beroende på genre, eftersom varje genre har sin egen stil. Temamässigt vet jag att jag rör jag mig kring sådant som handlar om utanförskap och orättvisor – såsom den svaga mot den starka. Då återstår alltså HUR jag ska skriva om detta?

Och nu kommer vi in i områden såsom vilken sorts röst en författare har. Ens sätt att skriva präglar förstås texten. Så HUR skriver jag? HUR skriver du?

Tanken om hur en vill skriva intresserar mig. Jag har t.ex. experimenterat med en mer drömsk stil… som jag sedan övergav eftersom den inte passade handlingen i längden. De som spökskriver fascinerar mig starkt eftersom de till synes kan överge sin röst till förmån för någon annans.

Men förebilder då? De som inspirerar mig och får mig att önska att jag skrev som dem? Njae… Det får jag nog skriva om en annan gång. Just nu har jag fullt upp med att tänka på HUR jag skriver. Att blanda in hur andra skriver och vad jag uppskattar för litteratur… nej, det blir bara för mycket. Så vad tänker du/ni om det här med att hitta sitt HUR? När gör man det? Och lite tips kanske på hur man gör det? 😉

Schiefauer till höger och jag… Ja, minst sagt lite lätt star struck i en tvåfaldig Augustprisvinnares närvaro