Om att leva, Om att skriva

Inget bokkontrakt

När jag fyller fyrtio då hoppas jag ha fått det där avtalet som säger att ett förlag ska ge ut min bok.

Nu har jag varit fyrtio i ett par dagar och inte har jag något avtal inom sikte. Men jag är inte den som ger mig. Och med Elin Säfströms kloka kommentar (för en evighet sedan när jag funderade på detta sist), som var något i stil med att år och tal är socialt konstruerade och givna innebörd av oss människor, håller jag inte längre lika hårt i min ursprungliga tanke. Den om innan 40. Nu är det 41 som gäller!

Nä.

Skämt åsido hade det varit nice om något hände snart. Och jag VET. Det TAR TID att få svar.

Först om ett halvår räknar jag med besked från samtliga förlag. Om alla nu ens gav det. Men från de som gör det. Refuserar på riktigt och inte bara ignorerar.

År 2020. Året jag vill få ett bokkontrakt.😊

Så medan jag väntar knåpar jag ihop del två i min dystopiska duologi. Tack vare romanskrivarkursen har jag två deadlines till att förhålla mig till. Dessutom, eftersom vi som går ”utsparks-terminen” ger respons på varandras texter, har kursledaren gett värsta berömmet till mig för min feedback. Sa att jag gör ”kvalificerade läsningar” och ”spelar i en hög liga”. Liksom, wow. Extra roligt när någon som KAN säger det.

Här i utan-bokkontrakts-land får jag alltså påminna mig om att jag iaf gör ett grymt lektörsjobb och inte dratta ner i jag-fick-inget-avtal-före-fyrtio-missmod. (Överdriver en aning.)

Heja mig som försöker (med allt!). Och heja dig som orkar läsa! En dag når vi våra drömmar. För en författardebut har ingen åldersgräns. Som tur är.🙂

Om att skriva

Tänk om. Tänk bra!

Jag, precis som nästan alla andra, känner av det där att en borde skriva klart. Eller ja, redigera klart.

En stress flåsar oss i nacken och vi springer, rusar framåt med andan i halsen.

Strävan att nå i mål är stor. Deadline är ofta satt och jäktar på. Inte blir det bättre av andras kommentarer. Många gånger från personer som inte förstår hur krävande det är att skriva ”klart”. ”När är boken färdig? När får vi se den i tryck? Du har ju hållt på sååå länge …”

Men, är det något jag lärt mig under åren, är det att det är okej att låta det ta tid.

I vår strävan efter att vilja få manuset klart borde vi istället tänka: ”vilja få det bra!”

Att skriva en bok, och redigera, det kan gå snabbt. Men, att se till att det blir riktigt bra, det brukar ta längre tid. Åtminstone när en är ny på det. Odebuterad författare brukar vara lika med oerfaren författare. Att få ihop sitt första manus är en lärprocess. Och det är okej.

Jag vet själv hur svårt det är att se om ens manus är klart att förvandlas till bok. Jag vet hur lätt det är att lita på andras ord. Personer som leder olika sorts skrivarkurser, ja är utbildade inom hantverket, borde kunna se om ens manus håller. Ni vet, för att skickas iväg. För jag har fått höra att det varit bra. Två olika gånger, för två olika manus, och nej de höll inte. Ja, det var det bästa jag kunde göra då. Men inte bra nog för förlagen. Och faktiskt inte bra nog hantverksmässigt. Någon av de där förstå-sig-påarna borde ha sagt något. Eller, var de inte kunniga nog? Eller vågade de inte?

Oavsett hade jag kunnat vänta, låtit manusen vila, och tittat på dem senare igen. Men jag hade aldrig kommit lika långt då, på egen hand, som jag gjort idag, rustad med två utbildningar till. Ändå, trots gedigna utbildningar, trots erfarenhet av ett författarskap, måste en ta hjälp för att förvandla sitt manus till en bok. För hur välutbildad en än kan bli, hur många böcker en än ger ut, kan en inte se på sin egen text med samma blick som en utomstående.

Så. Jäkta inte. Ta hjälp. Låt ditt manus bli riktigt bra. Det ökar chanserna för att få förlagens intresse och uppmärksamhet. Dessutom. Du lär dig mycket användbart på vägen, och får en slutprodukt, en debutbok, att vara stolt över i många år.

Lycka till!

Frågor

Bokbloggjerka – Enda boken ever

Annikas bokjerkaLäste frågan för helgens bokbloggsjerka hos Annika i förmiddags och började fundera. Det var ingen lätt sak egentligen att komma fram till, men nu så… Frågan lyder: Om du bara fick läsa en bok för resten av ditt liv, vilken skulle det vara?

Jag funderade på om jag skulle välja en väldigt tjock bok, gärna en klassiker, eller om en bokserie skulle kunna funka… ? Skulle jag då kunna välja en lång serie, typ The Wheel of Time av Robert Jordan som jag bara läst första boken av för en herrans massa år sedan och blev mycket förtjust i men ändå av någon anledning aldrig lyckats fortsätta med…

Star Runner S.E. HintonMen nej, tänkte jag sen, jag väljer en bok jag hittills inte tröttnat på trots flest antal omläsningar av alla böcker jag har. En bok som inte gör, eller har gjort så mycket väsen av sig, Star Runner, av S.E. Hinton. En amerikansk ungdomsbok från åttiotalet. Jag läser den ungefär en gång om året. I tonåren oftare… Travis har huvudrollen och han flyttar till sin farbror för att slippa ungdomsvård. Varför? För att han tappade besinningen när han upptäckte att styvfarsan höll på att elda upp alla hans berättelser han skrivit sedan han var typ sju och slog ner honom. En kille med författardrömmar alltså, och det är en anledning till att boken blivit en favorit.

Ska bli spännande att se vad ni andra tänkt er.

 

Om att skriva

Hopp åt oss andra

När en skrivbloggare berättar att den har lyckats få ett manus antaget av ett förlag blir jag alltid så glad. Om någon som kämpat så mycket, som de flesta faktiskt gör, och blir antagen då finns nog det en möjlighet för en annan också. (Om jag bara piggnade till lite och orkade ta tag i manusredigeringen…)

Den jag tänker på för tillfället är Susanne Ahlenius, som för några dagar sedan skrev i sin blogg om att hon kommer bli publicerad. Jätteroligt att ännu en författardröm går i uppfyllelse!