Bokbloggsjerka – Beundrade författarskap

Fredag igen. Fast jag trodde det var fredag igår… Och idag, när jag inte såg Annikas jerka med en gång på morgonen visste jag inte riktigt vilken dag det var. Förvirrat värre 🙂 Men nu så. I helgens jerka ställer Annika följande fråga: Finns det några författare som du tycker sticker ut (eller som du beundrar mer än andra) när det gäller deras sätt att skriva?

Precis som Annika säger, kan jag komma på flera som jag tycker är lite speciella, och tänker nämna de som jag först kom att tänka på.

Elizabeth George är en av mina favoritförfattare. Lynley och Havers blev polisfavoriter efter att min man fått Minnets labyrint i present för cirka tio år sedan. Jag läste den före honom, och tror inte han läste klart den sen… Jag gillar egentligen inte deckare, men George har fångat mig med sina fantastiskt detaljerade beskrivningar.

Kate Atkinson är en författare som på ett härligt klurigt sätt låter händelserna vävas in i varandra. Jag har bara läst tre av hennes böcker men det finns fler. Hennes karaktär Jackson Brodie, fd polis och privatdetektiv, går också att se i en TV-serie. Även om det kanske låter som det, så är böckerna inte deckare. Får lust att återuppta bekantskapen nu när jag tänker på henne.

På ungdomsboksfronten blir det Emma Granholm som jag lyfter. Hon skriver på ett enkelt sätt om ”enkla” ämnen som är otroligt viktiga i tonåren. Som när vänskap och kärlek blandas samman, när man förlorar sin roll i gänget, eller förlorar sin identitet, vill vara alla till lags, eller när ens föräldrars val vänder upp och ner på hela ens tillvaro.

Och så vill jag avsluta med ett författarskap där bilderboken är i fokus. Shaun Tan har jag nämnt lite nu den sista tiden här i bloggen och det kommer mer framöver. Trodde aldrig en bilderboksförfattare skulle kunna beröra så som han gör genom sina bilder och texter.

Fyra nämnda som jag tycker sticker ut lite, men som sagt det finns många fler.

 

Annons

En avlägsen dröm

Jaha, då var det dags. Nu börjar kursen för manusskrivande, eller som det också kallas, långskrivarkurs. Antar att det kallas så för att man skriver på ett manus, och inte som på den andra kursen de har, där man skriver kortare ”berättelser” i olika övningar.

Är det för att bli författare jag går den här kursen undrade någon. Författare? Nej, eller… För att skriva. Men då borde jag väl vilja bli författare, tyckte denne någon. Bli och bli. Jag vill skriva.

Jag vill skriva och det hade varit värsta bekräftelsen att bli utgiven, men att bli författare. Det blir man inte bara. Det ligger väldigt mycket arbete bakom och en del tur med att rätt person läser manuset.

Så jag skriver för att det är gôtt att skriva och kanske råkar någon av dessa berättelser bli så bra att de också ges ut. Men visst finns tanken där, att någon gång bli författare, även om det mest känns som en avlägsen dröm.