Jag har tappat ordningen lite på vad jag läst. (Får börja skriva ner varje bok när jag är klar.) Men, jag har läst klart en bok jag påbörjade i somras och blev en tråkig skrivcoachtant av. Jag har även läst Hungerspelstrilogin. Och en jättefin ungdomsbok samt påbörjat en Stephen King – som jag inte vet om jag kommer avsluta. Plus att jag läst (skummat) en egenutgiven debutant. Och hittat en ungdomsbok som inleds med du-perspektiv – yay!
Dagens bokinlägg blir lite alltså annorlunda, inga direkta omdömen utan mest reflektioner.
Stephen Kings Maratonmarschen, eller The Long Walk, är en otäck historia om tonårskillar som ska gå tills de stupar. Bokstavligt talat. Och halvväggs in förstår jag fortfarande inte varför. Tävlingen är känd, folk kollar på den fast de riskerar att se en stupad kille avrättas. För är man inte uppe på benen inom några minuter skjuts man. Den har i alla fall krupit in under huden och jag tycker den är så läskig att jag inte vet om jag läser klart.
Den där debuten då, som jag skummade? Jo, jag har sett boken hyllas av olika bookstragrammare och funderat på om deras recensioner skulle stämma överens med min uppfattning. Och nej. Boken var lite intressant inledningsvis men jag tyckte huvudpersonen var ointressant liksom hennes äventyr. Den hade dessutom scener som jag tyckte saknade substans. Författaren bakom har dock lyckats väl och sålt i mängder. Så en eloge för marknadsföringen. Och nej, jag säger inte vem det är, vill varken få ett uppbåd fans efter mig eller såra denna grymma entreprenör.
Fina ungdomsboken står Anna Ahlund för, Ganska nära sanningen (2019). Den gillade jag skarpt. Om att finna sig själv – genom att byta frisyr och färga håret rosa, börja på en ny skola och få nya vänner – samt bli vän med sig själv. Ja, tillåta sig att bara vara den man är. Riktigt bra och läsvärd för alla. Rekommenderas!
Hungerspelstrilogins två sista, Catching Fire och Mockingjay, är starka men jag tycker sista boken håller sämst i serien. Så om jag tycker ettan är en elva (skala 1-10) tycker jag tvåan är en tia och trean en nia. Så ja, det är liksom bra ändå. Bara inte samma wow-feeling som med Collins första bok.
Boken jag nämnde i ingressen, som inleds med flera kapitel du-perspektiv är Sally Greens Half Bad, som ingår i en serie. Den har beskrivits som en bokserie för vuxna/unga vuxna som gillar Harry Potter. Det handlar om häxor, förtrollningar och ett häx-samhälle som bedriver häxjakt på de som är onda häxor. En kille, född av en god och ond häxa är mitt i jakten, utsatt och förföljd av myndigheterna i en jakt på fadern, den ondaste häxan av dem alla.
Half Bad är spännande hittills, men jag är inte helt såld. Gillar det hur ”naket” språket känns. Inget extra ”fuss” som stör, bara berättelsen, bara denna kille. Helt klart läsvärd.
Och sist men inte minst. Jag har läst C.N. Perssons debut Oslagbar. En bok om tonårskille med superkrafter i ett samhälle där de med superkrafter betraktas som ett hot av vissa.
Jag önskar jag kunde hitta en lång serie att försvinna in i nu när det blir höstmörker. Något lite fantsy-aktigt. Gärna urban fantasy… Men hur går det med läsningen för dig? Topp eller bott?
Skriva läsa leva 