Om att läsa, Om att skriva

Att skriva bättre

Jag vill verkligen inte förhäva mig och påstå att det jag skriver är himlans fantastisk och välskrivet, men hey, när jag läser vissa böcker undrar jag hur de har lyckats bli publicerade av kända förlag – diverse ungdoms- och vuxenböcker. Det var förresten en sådan ungdomsbok som för några år sedan fick mig att ta steget att på riktigt utveckla mitt skrivande. När jag läste den tänkte jag att jag allt skulle kunna skriva mycket bättre. Intrigen var dåligt strukturerad, språket undermåligt och dialogerna pinsamma.

Och nu läser jag en sådan bok igen. Jag vet att Harlequin är känd som ”skräplitteratur” och jag gillar inte det epitet och tänker att alla genrer fyller sina syften och behov. Harlequin har en trogen läskrets och böckerna säljer i enorma upplagor. Inget fel med detta. Det är bara det att jag gillar inte genren som sådan med alla dess olika kännetecken. (Som jag bl.a. nämner i inlägget Zombieboken.)

wpid-2015-08-07-14.04.57.jpg.jpegAtt jag läser en Harlequin var inte helt planerat. Jag lockades av omslaget – ja, jag är sååå ytlig. Jag lockades av handlingen. Men jag såg inte vem som stod för utgivningen för då hade jag funderat en gång extra. Alice i Zombielandet bygger till en mycket liten del på Alice i Underlandet, men jag gillar denna intertextualitet och lockades av det. Billigt trick för nog går fler än jag på det. Alice i Zombielandet drunknar i beskrivningar av yttre attribut. Muskulösa armar och bröstkorgar, attraktiva manliga röster… Plus att hjältinnan själv drunknar i ett par lila ögon. Om och om igen.

Dialogmässigt använder sig karaktärerna av allt mellan ett vuxet tilltal och omogna trettonåringars sätt att uttrycka sig. Hittills har jag inte läst en enda dialog som funkat och jag har läst halva boken nu. (Vet inte om jag kommer fortsätta.) Förutom detta skriver författaren på en språklig nivå jag själv befann mig på som tonåring, vilket jag vet eftersom jag sparat några handskrivna (!) alster från den här tiden. Även om boken är översatt har jag svårt att tro att språket skulle påverkats så mycket av en dålig översättning. Det är som om den skulle vara oredigerad. Jag läser och jag skäms.

Jag är hård, det vet jag. Jag skulle aldrig dissa en svensk författare på det här sättet. Men jag tror inte jag påverkar Gena Showalters utgivning med min kritik. Och jag vet att stilistiskt sett utgör Harlequinböckerna en egen genre. De är lättsmält kiosklitteratur. De är inte skrivna för att vinna Nobelpris – inte för att jag föredrar den sortens litteratur heller. Jag är mer mittemellan dessa genrer, och troligen lite snobbigare än jag trott. Denna Zombiebok är dock inte lättsmält. Den fastnar på vägen ner. Och inte blir eftersmaken något att ha heller.

Men, kaxigt nog, får Alice i Zombielandet mig att märka att jag faktiskt kan skriva. Och på något sätt känns det rätt skönt nu när jag väntar på besked från fyra förlag. Jag har inte begått ett misstag och skickat ett ”undermåligt” manus. Jag befinner mig där jag hoppades då, för flera år sedan, när jag tog beslutet om att utveckla skrivandet och försöka få till ett manus för publicering. Utvecklingen tar visserligen aldrig slut, men jag skriver minsann bättre!

😉