Alltså när författaren släpps helt fri

Du vet hur det är tror jag. Speciellt om du läser serier, och speciellt om du läser serier för unga (YA) för det är speciellt där fenomenet uppstår tycker jag. Kanske även i vuxenlitteratur, men jag kan inte minnas att jag gjort samma erfarenheter där, så hojta gärna till om du känner igen detta.

När författaren får en übersuccé, en bok blir bestseller och det pratas kanske om film- och tv-seriekontrakt, då tycks redaktören ta några steg tillbaka när det kommer till de uppföljande böckerna. Ibland kanske det funkar, men jag tycker nog att det oftast inte gör det.

Två serier som vi sett svälla ut enormt från de första böckerna till de senare är ju Harry Potter och The Twilight-saga. Harry Potter tycker jag håller rätt bra ändå rent storymässigt och handlingen blir aldrig särskilt tråkig eller innehållslös, utan den har sitt syfte, medan Twilight bara blir så mycket sämre. Ettan funkar, liksom tvåan, sedan far det iväg. Sida upp och sida ner efter oändliga reflektioner och ett oändligt ältande av samma sak som jag som läsare redan vet. Så tråkigt och ointressant. Men ja, de största fansen verkar ju älska det. Men vi andra, vi som inte älskar blint, vi undrar varför författaren inte fick hjälp att inse att dessa ”rants” inte ger så mycket.

Sedan tänker jag på en tredje serie, A Discovery of Witches/All Souls trilogy. Där jag bara läst de två första delarna, samt sett första boken som serie. Det var så jag blev hookad, jag tyckte serien var riktigt bra, det fanns ingen del två än att se då, så jag läste ettan och tvåan. Eller ja, läste och läste. När det kom till tvåan blev det en hel del skummande. För boken fick mig att tappa intresset. Det var omständligt, utdraget, mycket av samma, och faktiskt väldigt mycket som kändes ointressant för storyn. Jag undrade ofta varför ingen gått in och hjälpt författaren att förstå att mycket av det som fanns i boken inte gav någon särskild framåtrörelse, att det bara blev dravel utan substans.

Så, vad tänker du? Känner du igen detta bland vuxenlitteraturen? (Är nog faktiskt vara så förresten att A Discovery of Witches riktar sig till en mer vuxen målgrupp, för det finns inga tonåringar i sikte alls.) Har du några exempel på bokserier där det spårar ur och man undrar vad som hände, varför författaren tappar greppet så att du som läsare tappar intresse… Berätta gärna.

Har du kanske till och med exempel på det motsatta, där en serie bara blir bättre och bättre, lyft gärna det i så fall. Alltid roligt med tips på bra serier.

 

Läsa läsa läsa. Och skriva.

​Jag har köpt böcker på nätet (det händer extremt sällan). Jag ville ha The Mangle Street Murders på engelska och den hittade jag varken på biblioteket eller i någon butik (inte för att jag letade jättenoga, men ändå). My Not So Perfect Life köpte jag för att det var länge sedan jag köpte en ny Kinsella och tyckte att denna senaste lät kul.

Men innan jag tar mig an dessa två ska jag läsa klart fjärde Harry Potter. The Goblet of Fire. Jag älskar inledningen på den. Den, liksom boken i sig, är mycket mörkare än de tidigare och språket upplever jag som tajtare, även om texten tenderar att flyta ut med tanke på att boken är drygt dubbelt så tjock som de föregående. Men vad gör det när läsningen ger så mycket? Det är underhållande, spännande och klurigt.

Annat som sväller ut i textväg är mitt eget manus. Jag har (som jag nämnt tidigare) lagt till några scener efter ena testläsarens önskemål och nu även ett helt nytt kapitel.

Nytt kapitel

I flera veckor funderade jag på feedbacken. Borde jag lägga till, borde jag låta bli…? Jag funderade på vad jag skulle skriva, vad som kunde behöva fyllas på. Det ledde efter ett tag till en tanke om en scen. En scen som blev ett kapitel. Och som nu ingår i manuset.

Och med de tillagda avslutande kapitlen har jag ett snart färdigt manus som i nuläget är på över 61 000 ord och 200 sidor. Första delen i min duologi (dystolopi/dystologi – hur som helst). Yay!

Läser, redigerar, turistar

Jag har påbörjat redigeringen av manuset efter kommentarerna från testläsare. Funderar på ord, funderar på meningar. Funderar.

Jag har testläst manus och lärt mig jättemycket av det. Tycker dessutom att testläsning är mycket roligt. Och stort plus – det hjälper mig att se min egen text.

Jag har varit turist i min egen stad. Bland annat besökt Vrångö i södra skärgården. Tyvärr inga bad eftersom vattnet var för kallt.

Jag har fixat lite hemma. Det har till exempel gjorts en ommöblering i vardagsrummet. Något jag velat göra länge, och äntligen… Gäller bara att vänja sig vid det nya också.

Jag har börjat läsa Harry Potter. Det är ju tjugo år sedan första boken kom ut. Jag började läsa böckerna några år senare, så om jag minns rätt kunde jag ta de tre första i ett svep. Och vilken upplevelse! Minns fortfarande hur jag längtade efter nästa och nästa i serien och hur tomt det blev när serien var slut.

Jag har tagit bilder. (Fotar sällan den egna staden, men till bloggen så…) Ibland är Göteborg väldigt grått.

Men oavsett kan det vara väldigt fint. En måste inte alltid åka så långt för att njuta av omgivningarna. Fast visst längtar jag efter en riktigt solvarm sommar med många tillfällen till bad. Och det är det ju liksom ingen garanti att en får i Sverige. Än så länge håller jag tummarna.

Bokbloggsjerka – Passande karaktärsnamn

Helgens bokbloggsjerka från Annika handlar om karaktärers namn. Finns det någon karaktär som bär upp sitt namn exeptionellt bra? 

En bra fråga. Jag kom att tänka på några namn, dels de med en betydelse som kännetecknar deras personlighet och dels om de är en skurk. Uppenbara namn som Lucius Malfoy och Wormtail, från Harry Potter eller James Moriarty, Sherlock Holmes ärkefiende.

Just Sherlock Holmes tycker jag är ett väldigt bra namn på denna sena 1800-tals detektiv. Sherlock och Mycroft (som ju är hans bror), är två annorlunda namn med lite gotisk klang, i a f i mina öron.

Ett mer modernt sådant namn som jag tycker låter bra och som verkligen är välkänt är ju det som tillhör agenten med rätt att döda, Mr Bond, James Bond.

Tjejnamn har jag svårare att komma på, men ett namn som poppade upp tillhör en karaktär jag inte känner till så bra: Modesty Blaise.  Annars tyvärr dåligt på tjejfronten. Hoppas ni andra har fler tjejer att komma med 🙂

 

Bokbloggsjerka – Favoriten av onda killar

När jag läste frågan som Annika ställer i helgens bokbloggsjerka om vem som är vår favorit bad guy/girl, började jag fundera. Vem är min? Tankarna återvände hela tiden till samma person fastän jag är osäker på om han ska gå under epitetet ”bad guy”?

Jag kom att tänka på professor Snape, från Harry Potter. Att jag är osäker på om Snape räknas beror på den ambivalens som hela tiden omger hans karaktär. Han verkar onekligen riktigt ond utan särskilt många försonande drag och det är förståeligt att Harry anser att Snape är en ”bad guy”. Samtidigt envisas Dumbledore med att blint lita på Snape. Det är inte lätt att veta vad man ska tro.

Jag känner verkligen med Snape, då J.K. Rowling i slutscenerna låter oss få veta hur Snape kämpat för att vara både Voldemort och Dumbledore till lags, hur han försökt lura alla, och vad han försakat för att låta något större än han själv gå före allt annat. Dessutom, om man tänker på filmerna, Snape som den onde killen spelad av Alan Rickman, det är ju bara så rätt!