Om att skriva

Vassa armbågar vadderade i vänlighet

I mellandagarna kom en tanke att bli aningens mer utkristalliserad än vad den varit tidigare. En idé för ett manus. Den här gången för vuxna.

Jag har sedan några år tillbaka velat skriva om ett antal människor och deras (hemliga) agendor, relationer och intriger i en verksamhet där den goda ytan är allt. Men idyllen är förstås skenbar och falsk. Guldkalvar, manipulativa chefer och kollegor liksom syndabockar och mobboffer möts i fikarummet. Vassa armbågar vadderade i leenden och vänlighet är det enda som gäller. Den som inte brinner för verksamhetens syfte och mål, brinner ändå. Utbränd och utfryst.

Jag har inte så mycket klart för mig än. Några karaktärer och deras drivkrafter är skissade. En tidslinje. Ett par intriger och konflikter. Men mycket saknas. Mycket är diffust och jag ser inga händelsekedjor framför mig.

Nu gör inte det något alls. Jag gillar när idéerna får ligga till sig. Och förutom nuvarande manus (dystopin i två delar) som jag vill redigera klart del ett i om en hyfsat snar framtid, har jag tre andra manus jag längtar efter att jobba med. (Utöver dem finns ytterligare ett par historier som jag kan ta itu med, någon gång …)

Så många manus, så lite tid. Men bara hjärnan börjar funka igen kommer jag i alla fall kunna ta mig framåt. Just nu står jag nästan still. Fast i stillheten poppar ibland sådana här ”nya” idéer upp. För mig kan just pauser betyda att hjärnan, som är i viloläge, får en chans att processa outvecklade idéer och ge dem form och innehåll. Det har hänt förr. Inte helt fel.

Nu är det ”bara” att invänta nästa paus tankeutveckling. Då får hjärnan gärna komma med ett färdigt koncept.

Annonser