Om att läsa, Om att leva, Om att skriva

Läser, oförmår och får oväntat besked

Kattstrumpan tycker att böcker är rätt okej som tur är, eftersom jag alltid tycks lägga dem där hon ska ligga. Boken jag läser nu (Half a King, Joe Abercrombie) är en spännande fantasyhistoria där hämnden är drivkraft och oddsen verkligen är emot hjälten. Jag har ett hum om att det trots allt ändå ska gå vägen (något jag helt enkelt förutsätter bara sådär konstigt nog) och läser förväntansfullt vidare.
I övrigt oförmår jag. Jag förmår mig inte till att redigera manuset de tre timmar jag planerat per vecka t.ex. och jag oförmår ett gäng andra saker också. Så imorgon blir det ett troligen besök hos läkare för diskussion om någon sorts ledighet från arbetet för att få upp förmågan till än det ena och än det det andra.

Mitt i allt oförmående fick jag besked (efter att jag frågat ytterst snällt och vänligt hur det går med manuset mitt på ett av förlagen) att manuset tydligen skulle kunna vara aktuellt för någon sorts diskussion på något möte framöver. Don´t ask! Jag blev så paff att mejlet kom så snabbt efter jag frågat att jag inte mer än bara liksom, jaha vad kul, då får jag väl vänta på ett nytt svar. Och det gör jag nu.

Sluta fota. Försöker sova!
Annonser
Om att leva, Om att skriva

NaNoWriMo och skrivfunderingar

National Novel Writing Month är igång sedan igår. Under november månad deltar människor i hela världen i Nanon, en skrivutmaning om att få ihop ett bokmanus på 50000 ord. Nästan 1700 ord om dagen. Jag hörde talas om Nanon första gången år 2013 och hade turen att kunna delta då. I januari 2013 hade jag nämligen gått på studietjänstledighet. Den var tänkt att vara ett halvår, men slutade på två år (och en fil.kand. examen i svenska!). Det var så härligt att veta att jag var del i en skrivgemenskap och att jag var en av alla som kämpade med att få ihop ett manus. Och det gick vägen. Drygt 51000 ord och ett råmanus blev klart. Idag, när jag arbetar, vet jag inte om jag skulle klara 1700 ord per dag, trots att jag är en snabbskrivare och oftast med rätt stor lätthet kan få ihop uppemot 2000 ord på ett skrivpass.

Det här med att arbeta och skriva och få ihop livets andra delar (trots att det inte finns barn här hemma är det ibland tajt nog ändå) fick mig att fundera just på skrivandet. Med en dryg månad helt utan att jag arbetat på något manus känner jag att jag vill skriva igen. Skriva/redigera har blivit en del av vardagen eftersom jag lagt mycket tid på det de sista… fem åren. En period som markeras av skillnaden att jag från och med då, våren 2012, började skriva med ambitionen att bli utgiven. Innan hade jag mest skrivit när andan föll på, och för att det var roligt att lägga tid på att få ner alla berättelser som krävde att bli berättade.

Men det är inte så enkelt. Det är inte att bara sätta sig att skriva.

Jag är trött. (Trött tänker du nu, ja det är väl alla.) Men jag är liksom trött i tankarna. Huvudet hänger inte med, ibland inte alls faktiskt. Ett stort varningstecken för den där välkända utmattningen och ett symtom en inte ska ta lätt på. Så jag tar det lugnt. Jag börjar inte med något nytt redigerar-/skrivararbete nu. Trots att jag vill. Men enbart att skriva det här inlägget tar mycket kraft. Trots att jag skrivit det vid två tillfällen.

Att läsa är gott. Med sex lästa böcker i oktober inser jag hur mycket jag saknat det. Sträckläsningen, lusten att ge sig på nästa bok direkt – underbart. Och jag inser hur mycket vila det finns i att läsa. Så länge hjärnan kopplar ihop det jag läser. Att se på tv kan också fungera. Speciellt om det är roliga program, eller lugna. Just nu är favoritserierna Seinfeld och Grantchester.

Dessutom åtar jag mig testläsning. Under förutsättning att jag kan ägna mig åt den i lugn takt. För jag vill inte förlora kontakten med skrivandet och den processen helt. Det i sig skulle skapa en känsla av stress. Knasigt.

Årets Nano väckte dessa tankar och det här är mina skrivfunderingar. Hur det krockar. Viljan och orken. Lusten och längtan, och känslan av att det blir övermäktigt. En väntan på att det inte ska kännas så en dag. Helst får den komma rätt snart.

 

Om att skriva

Sakta men säkert kommer slutet närmre

Ett litet tag nu har det mesta av skrivandet hamnat på helgerna. Jag har inte riktigt haft huvudet med mig på vardagskvällarna och eftersom jag håller på och skriver de avslutande kapitlen på lilla boken min vill jag vara hyfsat skärpt när jag väl sätter mig.

Igår blev det 2506 ord. Och jag är så oändligt glad för att jag skriver snabbt när jag väl slår mig ned med datorn i knäet. För med ungefär en skrivdag i veckan då jag producerar allt från enstaka tusentalet ord till ett större tusental kan jag ändå känna mig rätt nöjd med skrivtakten. Mest nöjd hade jag visserligen varit om jag fått till några tusen ord under vardagskvällarna också, men eftersom jag känner mig tveksam till över hur bra de orden skulle bli kanske det ändå är bra som det är. Svårt bara att acceptera att det sällan blir mer och att det inte går snabbare.

En vecka i taget kämpar jag mig alltså framåt. Och nu är det inte långt kvar innan jag kan börja redigera. Inte långt alls… 🙂

 

Om att skriva

Om en bara fått skriva

Jag satte mig vid datorn för att skriva på manuset. Gjorde drygt en halv sida innan jag gav upp. Torra, trötta ögon… Seg hjärna. Ingen bra kombination. Jag fixade inte att läsa och redigera. Hoppas på bättre skrivork en annan kväll.

Nu tänker jag slå mig ner i soffan – som jag förresten redan spenderat alldeles för mycket tid i eftersom förra helgens influensasymtom återkom i torsdags. Ska bara fixa lite inför morgondagen först. Jobba alltså. Varför detta? Om en bara kunde få betalt för att sitta hemma och skriva hela dagarna. Antar att jag inte är ensam om den tanken, eller?

 

Om att skriva

Att inte skriva

Jag saknar att skriva fritt, skönlitterärt alltså. Att redigera, som jag gör alldeles för sällan på mitt manus, är inte alls samma sak.

Sist jag skrev fritt var under NaNoWriMo (National Novel Writing Month) i november. Å andra sidan hade denna skrivmånad gått av stapeln nu hade jag nog inte kunnat delta… Har alldeles för mycket i skolan och för mycket i huvudet för att få en lugn skrivstund…

Ska bara redigera klart manuset omgång ett, vilket i och för sig borde gå ganska fort när jag väl har ork. (Men nu är det hemtentaskrivande som gäller i några dagar.) Ska bara bli lite piggare. Sedan tid för det fria skrivandet.

Så vad kan jag säga. Den som väntar på nåt gott, typ… får ha ett väldigt bra tålamod ibland.