Om att skriva

The Kill Order – James Dashner

the kill order cover james dashnerDen fjärde och sista boken i The Maze Runner serien är inte den sista i dess rätta bemärkelse, för det är en prequel. The Kill Order utspelar sig nämligen innan de andra böckerna tar plats. (Obs! spoilervarning utfärdas då vissa detaljer för de andra böckerna avslöjas.)

Handling
Genom huvudpersonen Mark låter James Dashner oss få veta vad som gjorde världen som den är. Att det inte endast handlar om utbrott från solen, det som gjort att nästan hela mänskligheten dött ut. Och det är en otäck historia. Mark överlever solutbrotten tack vare att han befann sig djupt nere i New Yorks tunnelbana, där han träffade en militär som vet hur man överlever det mesta. Utan honom tror inte Mark att han skulle klarat sig många dagar, eller ens timmar. Tyvärr verkar det som att hans tur nu är slut, för när The Kill Order tar sin början blir lägret där de bor attackerat. Av maskerade soldater i en anonym enorm flygmaskin (lik en helikopter fast oändligt mycket större) som skjuter pilar med någon sorts gift i. För sedan blir alla sjuka. Och det på det mest konstiga sätt.

Reflektion
The Kill Order handlar om överlevnad och rädslan för att förlora sig själv, sina vänner och dem man älskar. Om att möta det oundvikliga. Om att våga. James Dashner fyller The Kill Order med spänning, action och skräckfyllda scener som får mig att undra om jag ska få mardrömmar. (Det fick jag inte.) Boken berättas i ett rappt tempo och det är som att se en film.

Jag gillar tillbakablickarna, när vi genom Mark får förklarat vad som skett. De skulle jag gärna tagit del av än mer. En del scener, särskilt våldsscenerna, tenderar att bli snarlika i denna actionspäckade bok, och upprepningarna gör mig trött. Ur askan in i elden-temat sker för många gånger. Det kan alltid bli värre, och det blir det. Tyvärr blir det så illa att jag känner mig mätt på det. Eller uppgiven…

Men som dystopisk äventyrsbok tycker jag den är stark ändå. Jag fängslas av den, av det moraliska och det oetiska. Hur människor kan spela med andra människors liv som om det inte finns något värde i det. En högst aktuell fråga idag. Kanske skulle en del säga att vi redan lever i vår egen dystopi, och att vi inte behöver dessa böcker. Eller så är det just därför vi behöver dem. Oavsett varför vi bör läsa dystopier, kan jag verkligen rekommendera The Kill Order.

 

Vill du läsa ett utdrag kan du kika in hos mig då jag skrev om den i söndagens smakebit.

Är du köpsugen? Då kan du t.ex. hitta den här eller här. Eller såg gör du som jag och lånar från biblioteket 🙂

De första böckerna i serien hittar du här, här och här då jag skrivit om dem nu under hösten.

 

Annonser
Om att skriva

En smakebit på söndag – The Kill Order

Jag hade inte läst på så noga innan jag började läsa den fjärde boken i serien The Maze Runner och blev rätt förvånad när jag insåg att det var en prequel, en före-bok. Vad säger man på svenska egentligen?

Hur som helst har jag kommit halvvägs och är helt uppslukad. Så därför blir det en smakebit. I utdraget befinner vi oss i tunnelbanesystemet under New York. (s.45)

kill order utdrag 2

För fler smakebitar gå in på Maris hemsida Flukten fra virkeligheten, där du också kan delta själv. Trevlig söndag!

the kill order cover james dashner

Böcker

The Death Cure – James Dashner

death cure james dashnerDå var tre böcker av fyra i den dystopiska Maze-runner serien klara. The Death Cure kändes inledningsvis spretig och trots en spännande handling faktiskt lite seg. Men sedan tog den sig och jag sträckläste till slutet.

Handling
James Dashner låter läsaren få en mer komplex bild av hur världen ser ut och varför i The Death Cure och hopplösheten känns rätt stor. Hur ska världen någonsin bli sig lik igen? Thomas och hans vänner har ingen lätt uppgift framför sig när de vill rädda sig själva och sina vänner, men även mänskligheten förstås. För det kan faktiskt vara så att någon av dem är nyckeln till räddningen.

Mer än så säger jag inte. Vill ju inte avslöja allt för mycket 😉

Reflektion
Jag klagade lite i förra recensionen på huvudpersonen Thomas självgodhet. Hans martyrlika sida och att han alltid sätter andra främst… Den här sidan av honom blir mer komplex nu och jag gillar att han hamnar i moraliska dilemman där inte ens hans fallenhet för det goda kan lösa problemen. ”Good that”, som de säger i böckerna.

The Death Cure började som sagt lite segt, trots att det snabbt uppstår bråk och action. Jag tyckte första halvan velade och jag undrade vad Dashner ville ta vägen med sin story. Sedan får han ihop det och spänningen blir en komplex helhet. Med ett litet oväntat slut faktiskt. Det gillar jag, att The Death Cure överraskade mig. Föregående böcker har jag nämligen upplevt som aningens förutsägbara. Men inte denna. Good that.

Rekommenderas!

Köpsugen? Du kan t.ex. hitta den här eller här. Eller så gör du som jag och lånar på biblioteket 🙂

Om att skriva

The Scorch Trials – James Dashner

the-scorch-trials dashnerAndra delen i Maze Runner-serien gillar jag skarpt, men ändå inte riktigt lika mycket som första – självaste The Maze Runner. The Scorch Trials är otroligt spännande, men det är ändå något… Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Men gör ett försök.

Handling
Att beskriva en tvåa i en serie är ju i sig att spoila. Jag är sådan att jag gärna inte vill veta någonting i förväg om vad som händer i böcker som ingår i serier. Lite diffust så där kan jag väl säga att Thomas och killarna från labyrinten fortsätter utsättas för otäcka experiment. De kämpar vidare med livet som insats vid flera tillfällen. Och så möter de nya människor. Vem kan de lita på?

Reflektion
Som sagt, The Scorch Trials är spännande och otäckt. Samtidigt tappar tvåan mig en aning. Men vi snackar en gradskillnad. Jag är fortfarande tokförtjust och kan förstå att de blir film eftersom de är så populära. Tryggt sätt att locka biobesökare som vill se filmerna när de läst böckerna, plus att de har många spännande detaljer som passar för filmduken. (Jag har inte sett filmerna.)

Tappet beror lite på en temposänkning. Men även på viss splittrad handling. Jag t.o.m. ifrågasätter ett avsnitt och undrar vad vitsen var med detta. Thomas, huvudpersonen, är en karaktär att gilla, men han är på gränsen till alldeles för mån om andra. Själv undrar jag om någon kan vara så undfallande, och självutplånande att den alltid sätter sig själv sist.

Det jag gillar är annars hur personerna bakom experimentet lyckas tränga in i deltagarnas psyke så väl. Jag känner mig lika osäker som de om jag kan lita på vad jag ser, vad jag hör och vad jag upplever – dvs läser. Helst vill jag skrika åt Thomas och de andra att inte lita på någon. Cynisk kanske, men så är jag pessimist. Och de borde killarna också vara efter allt de upplevt. Kanske tur att James Dashner inte gett dem en lika svart syn som jag har. Hur hoppingivande skulle läsningen blivit då?

En bok jag ändå rekommenderar starkt. Det är en lättläst bladvändarbok. Fängslande och med en intressant värld som målas upp. Ska bli kul att fortsätta läsningen och nästa bok är reserverad på biblioteket.

Vill du läsa ett smakprov från boken kika in på min Smakebit från förra söndagen. Och köpsugen? Då kan du hitta den t.ex. här, eller här.

 

Böcker

The Maze Runner – James Dashner

maze runnerJames Dashners The Maze Runner blev film för några år sedan, och jag tyckte den lät spännande men kom aldrig mig för att se den. Puh, vilken tur! Gissar att läsningen knappast blivit lika givande då som nu.

Handling
Thomas hamnar hos ett stort gäng tonåriga killar som befinner sig på en sorts gård, omgärdad av en enorm labyrint. Ingen vet var de kommer från, vilka de är. Allt de har är ett namn att klamra sig fast vid. De vill lösa gåtan med labyrinten, övertygade om att det finns en väg ut. Samtidigt undrar de varför de utsätts för detta. Vem har satt dem i den här märkliga situationen? Vem sänder farliga monster efter dem i labyrinten? Och är Thomas en ledtråd, och kanske den som kommer lösa gåtan till och med?

Reflektion
Det är spännande från första sidan till sista. Jag misstänker upplösningens gåta och har rätt. Men vad gör det att det är aningens förutsägbart, när det är så spännande? Lite stör jag mig dock på att The Maze Runner enbart består av manliga karaktärer. Bortsett från en tjej. Men hennes roll är rätt liten, trots att hon bidrar till upplösningen. Jag hoppas hon får mer plats i den senare böckerna. (Ja, det är en serie.)

Jag gillar ordningen som killarna skapat. Jag gillar strukturen de noggrant vidmakthåller, fastän deras värld kommer i gungning. På så sätt är The Maze Runner lite oväntad. I min tankevärld föreställer jag mig snarare att kaos borde råda, med tanke på killarnas villkor och förutsättningar. Men också detta får sin förklaring. Och jag förstår. Och gillar.

James Dashner skriver tydligt och målande. Med enkla beskrivningar kommer de klaustrofobiska inslagen från labyrinten nära. Språket är lätt att hänga med i och jag tycker karaktärerna är trovärdiga med ett djup jag inte riktigt förväntat mig i den här sortens bladvändarlitteratur. Rekommenderas!

 

Köpsugen? The Maze Runner kan du t.ex. hitta här, eller här. Eller kanske på ditt bibliotek. Trevlig läsning!