Böcker

Om du var jag – Jessica Schiefauer

Sådär ja, då har jag läst Jessica Schiefauers debutbok, Om du var jag. När jag lyssnade på henne i höstas på en författarlunch, berättade hon att hon blivit refuserad trettio gånger innan boken blev antagen. Men hon skrev om, och ändrade och ja, det blev ju riktigt bra till slut.

Om du var jag handlar om Agnes och Louise som bor ihop och är bästa vänner. Gymnasiet är på väg att avslutas och Louise pratar om att lämna jobbet på strippklubben där hon står i garderoben, svart, och dra till Grekland och jobba där. Självklart vill hon ha med Agnes. Agnes är inte lika övertygad, och när en kille kommer in i bilden, blir tvekan än större. Fast enligt Louise är han inget att ha, bara någon som utnyttjar. Agnes vet inte vad hon ska tro, och lyckan är gjord när han visar intresse för henne.

Killar, fester, vänner, att gå sin egen väg och göra det som är bra för en själv, inga lätta saker att hantera där i början av vuxenlivet. Schiefauer skildrar ambivalensen i ett bästisskap, när killar kommer i vägen för vänskap och hur svårt det kan vara att se en sanning. Vissa saker är för jobbiga att inse, då blundar man hellre.

Det är snart tio år sedan ungdomsromanen Om du var jag kom (2009) och därefter har ju hennes nästa två böcker Pojkarna (2011) och När hundarna kommer (2015) fått Augustpriset i barn- och ungdomskategorin. De behandlar, liksom denna första, svåra ämnen men de gör det på ett mer konstfullt och genomarbetat sätt. Ändå, det är ingen tvekan om saken i denna debut att Schiefauer kan skriva. Karaktärerna engagerar och handlingen, som egentligen är rätt tunn, fängslar i sin träffande skildring av hur en vänskap som verkar skriven i sten kan förändras. Rekommenderas.

 

En bok att köpa? Du hittar Om du var jag t.ex. här och här.

Annonser
Om att skriva

Skrivkramp och inspiration med Jessica Schiefauer – del 2

Förra veckan skrev jag ett inlägg om att jag lyssnat på Jessica Schiefauer som fått Augustpriset för två av sina tre ungdomsromaner (Pojkarna, När hundarna kommer). Hon berättade om hur det kan vara när skrivandet låser sig och hur det är att få ihop sitt ensamma skrivande jag med det sociala författarjaget.

Eftersom föredraget väckte rätt många tankar blev det två inlägg. Idag handlar det om förebilder som kan bidra till inspiration och att man finner sig själv i sitt skrivande.

Förebilder och hur man vill skriva

Jessica berättade om hur svårt det blev för henne att fortsätta skrivandet när hon fått Augustpriset för Pojkarna. Att hon var tvungen att försöka lura sig själv och intala sig att nästa bok var den sista hon skrev. Hon berättade att den, När hundarna kommer, varit på ett visst sätt och att hon kände, i ungefär sista sekund, att hon ville göra den annorlunda – så som den är nu alltså. Och det blev ju ett lyckat drag.

Att skriva som man vill och inte följa andras åsikter är en svår konst menade Schiefauer. Man ska inte bara lyssna till alla som förstår sig på skrivandet (t.ex. redaktörer, lektörer) utan samtidigt ta hänsyn till sina egna tankar och känslor. Våga tro på att man kan oavsett vad andra säger. För just det du eller jag skriver kan vara helt rätt, och det gäller att hitta någon som också tror det.

Som egen förebild nämnde Schiefauer författaren Meg Rosoff. (How I Live Now) Meg Rosoff fick ALMA-priset 2016, Astrid Lindgren Memorial Award, för sitt författarskap för unga. Hon hade fått kämpa för att bli publicerad och hitta den där personen som trodde på henne. Rosoff hade fått rådet att inte ändra på sitt sätt att skriva, ett sätt som beskrevs som ”fiercefully”. Och ja, även det gick ju hem.

Så hos mig väcktes tanken om hur jag skriver. Fiercefully passar inte på mig och jag hittar i nuläget inget adjektiv för att beskriva mitt skrivande. Kanske att det är svårt att beskriva sig själv?

Det skulle vara kul att ta en titt på de manus jag skrivit klart för att se om jag hittar likheter mellan dem. Något som säger något om min röst. För även om de är i olika genre tror jag allt min röst lyser igenom. Jag tänker nu senast på skrivpedagogutbildningen och uppgifterna vi gjorde där som vi gav respons på. Rätt snabbt lärde jag mig att känna igen kurskamraternas texter, trots att de ofta inte skrivit namn. Deras sätt att skriva lyste igenom. Men hur medvetet gjorde de det? Hur medvetet kan jag göra det?

Kan jag eftersträva att skriva på ett visst sätt böckerna igenom, oavsett om jag befinner mig i en dystopi, en fantasy eller ren ungdomsbok? Det tror jag även om det kan variera beroende på genre, eftersom varje genre har sin egen stil. Temamässigt vet jag att jag rör jag mig kring sådant som handlar om utanförskap och orättvisor – såsom den svaga mot den starka. Då återstår alltså HUR jag ska skriva om detta?

Och nu kommer vi in i områden såsom vilken sorts röst en författare har. Ens sätt att skriva präglar förstås texten. Så HUR skriver jag? HUR skriver du?

Tanken om hur en vill skriva intresserar mig. Jag har t.ex. experimenterat med en mer drömsk stil… som jag sedan övergav eftersom den inte passade handlingen i längden. De som spökskriver fascinerar mig starkt eftersom de till synes kan överge sin röst till förmån för någon annans.

Men förebilder då? De som inspirerar mig och får mig att önska att jag skrev som dem? Njae… Det får jag nog skriva om en annan gång. Just nu har jag fullt upp med att tänka på HUR jag skriver. Att blanda in hur andra skriver och vad jag uppskattar för litteratur… nej, det blir bara för mycket. Så vad tänker du/ni om det här med att hitta sitt HUR? När gör man det? Och lite tips kanske på hur man gör det? 😉

Schiefauer till höger och jag… Ja, minst sagt lite lätt star struck i en tvåfaldig Augustprisvinnares närvaro
Om att läsa, Om att skriva

Om skrivkramp och inspiration med Jessica Schiefauer

Jessica Schiefauer (När hundarna kommer, Pojkarna – Augustprisvinnare båda två) talade igår på Härlanda kulturhus Kåken om när skrivandet låser sig och om hur det är att få ihop sitt skrivande jag med författarjaget, dvs den person som är ute och föreläser, håller workshops mm.

Schiefauer inledde med att berätta om sin debutbok, Om du var jag, som hon kämpade med i tio år innan den antogs av förlag efter uppemot trettio refuseringar. En bok som inte väckte jättemycket uppmärksamhet och Schiefauer kunde skriva vidare utan att livet förändrades alltför mycket. När Pojkarna kom 2011 blev den nominerad till Augustpriset i kategorin barn-ungdomslitteratur och vann. Allt förändrades. Tankar om att skriva lika bra, ja bättre, kom. Något hon menar är förödande för skrivandet – vilket känns rätt lätt att förstå. (Nu vet vi ju att När hundarna kommer blev minst lika bra, och om inte ännu bättre i mitt tycke.)

Hon pratade om vem hon är när hon skriver och vem hon är utåt. Schiefauer skiljer på dessa två författarjag och menade att författarskapets olika världar tenderar att krocka. Den sociala personen som syns och den skrivande personen som ingen egentligen ser måste samsas om utrymmet. Så hon gör vad hon kan för att inte blanda dessa världar. När hon skriver gör hon bara det. Då blir hon hemma för att skriva och bokar av sina uppdrag.

Skrivarjaget menade hon kan få vänta på en idé. En evig källa till inspiration och uppslag tyckte hon att radio P1 gav. Alla olika program där som tar upp otroligt vitt skilda ämnen. Dessutom fann hon andra skrivande vänner ovärderliga. Rätt sorts skrivande vänner då. Schiefauer berättade att hon har en sådan skrivarvän i författaren Elin Boardy. En skrivarrelation hon kallar Bläckäktenskap – någon som alltid finns där i skrivandet, som ger feedback och respons och förstår.

Jag tänker på hur olika vi är, vi som skriver. Som vi ju är som människor i stort. Jag tyckte föreläsningen lät intressant och var nyfiken på att höra Jessica Schiefauer berätta mer om sitt författarskap. Med två lästa böcker av tre har jag sett att hon kan skriva rätt annorlunda eftersom böckerna skiljer sig åt. En som är mer fantasifull och drömsk i sitt berättande (Pojkarna), medan den andra är mer konkret och rak (När hundarna kommer), men nog så insiktsfull som den första. Schiefauers föredrag uppfyllde mina förväntningar och gav lite mer än så. Det märks att hon är van vid att berätta om sig själv och sitt skrivande, så det var lätt att lyssna och hennes tema väckte en del funderingar om mitt eget skrivande.

Inspiration är inget jag upplevt ett bekymmer med. Inte skrivkramp heller. Motstånd javisst, men inte så att jag känt att jag inte kan skriva. Skillnaden är förstås att jag inte är utgiven. Vem vet, kanske det låser sig om det sker. Att jag en dag sitter här och inte får en endaste idé eller klarar att ta hand om de sju, åtta idéer som ligger och väntar på att bli ”riktiga” böcker. Men oavsett vad jag känt och upplevt i mina skrivprocesser, tycker jag alltid att det är fascinerande att höra andra berätta om sitt skrivande och sina processer.

Alla tankar Jessica Schiefauer väckte får inte plats i ett enda inlägg så det kommer mer om henne och vad jag kom att tänka på i mitt eget skrivande, hur en inspireras av olika förebilder och vad som får en att gå igång. Men vad gäller P1, någon mer som använder radion eller medier likt detta för att finna inspiration? Det var i alla fall första gången jag fick det förslaget som tips för att bota skrivkramp. 🙂

 

Böcker

När hundarna kommer – Jessica Schiefauer

wpid-nar-hundarna-kommer.jpgNär hundarna kommer fick Augustpriset 2015 i kategorin barn/ungdom (när ska den kategorin förresten splittras – en kan inte jämföra en bilderbok för småttingar med litteratur för unga vuxna!) och Jessica Schiefauers bok är väl värd sitt pris. Inte nog med att boken bygger på verkliga händelser då 14-årige John Hron blev misshandlad till döds. Den är dessutom otroligt fint skriven med oändligt mycket omtanke om att visa vilka vi är, med alla våra bra och dåliga sidor, och vad en kris kan göra med oss.

Handling
Som sagt, När hundarna kommer bygger på en verklig händelse i Kungälv 1995 då nynazistiska strömningar var starka och en pojke misshandlades till döds eftersom han tog motstånd till detta och inte ville göra ett antal killar till lags.

I Schiefauers bok får vi följa ett ungt förälskat par, en lillebror som får en ny vän och läsa om kampen att vara sig själv sann. Hur svårt det är med känslor, att inte vilja såra och eller utsätta sig själv för andras nycker. Och så får vi vara med om något av det värsta som kan hända. När någon dödar en annan människa. Och vad som sker därefter. Hur det blir för de anhöriga till gärningsmannen. Även detta beskriver Schiefauer mycket väl.

Reflektion
Jag kastas 20 år tillbaka i tiden. Till när vi solade i trädgårdarna och grannarnas högtalare spred nationalistiska sångtexter. När en gick i skolan omgiven av Torshammarna i läderband runt halsen på både killar och tjejer. När en om kvällarna cyklade förbi killarna som klampade fram i tunga kängor med stolta resta huvuden utan hår.

En del tyckte att modet var snyggt, att låtarna var sköna, att bootsen var praktiska med stålhättan som skyddade (mot vad?). Hur många förstod vad de ställde sig bakom? Vad för sorts åsikter de närde?

När hundarna kommer behandlar ett ämne så viktigt att ord inte räcker till. Och inte bara att det sker i vårt samhälle igen gör boken aktuell. Det jag gillar är att Schiefauer fångar människan bakom dådet och människorna bakom människan som gjorde det. För som jag nämnde finns de anhöriga alltid kvar. Anhöriga som undrar hur det kunde bli som det blev och vad de kunde gjort annorlunda. Deras kris känns. Och jag känner med dem. Att säga att det skulle aldrig kunna hända mig eller min familj, är något jag lärt mig vara försiktig med. I mitt jobb har jag sett allt för många av oss ”vanliga” utstå det mest otänkbara. Det kan hända mig. Det kan hända dig.

Det tunga ämnet till trots flyter orden över sidorna med en nästan poetisk känsla. Boken är lättläst. (För ett utdrag kan du kika in på min Smakebit.) Jag bävade en aning för att läsa, och tänkte att jag inte skulle orka. Men det gick bra. Och jag hoppas att alla ger den en chans. Är du det minsta intresserad så läs. Jag tror inte du ångrar dig.

Rekommenderas!

 

Kanske är När hundarna kommer en bok du funderat på att köpa? Då kan du hitta den t.ex. här eller här. Annars har biblioteket den. Fast där kan det förstås vara kö. Det var det i alla fall för mig. Men den som väntar på något gott… 😉

Frågor

En smakebit på söndag – När hundarna kommer

wpid-nar-hundarna-kommer.jpgNär hundarna kommer är Jessica Schiefauers Augustprisbelönade bok från förra året. Här är ett utdrag från början av boken.

Så går han ner mot busstationen. Isak ser efter honom, funderar på om det är bäst att gå eller att stå kvar, när Ruben vänder sig halvt om och ropar något.
– Du, det är fest nästa lördag! Vid sjön. Ska du dit, eller?
Isak pekar på sig själv.
-Jag?
Han slår sig själv i pannan med handflatan för att visa hur korkad Isak är.
-Vem annars, ditt jävla stolpskott!
Isak tvekar, kisar. Så nickar han.
-Kanske. Jag får se. Jo, det ska jag nog.
(s.19)

Och en kort smakebit också som sätter tonen så fint för hur boken kan kännas i väntan på det svåra.

Det är kyligt i luften, snart kommer skymningen och sedan kommer gryningen och därefter kommer skymningen igen, och det verkar inte bli mycket mer av livet än så.
s.23

Fler smakebitar hittar du hos Mari. Om du är med själv, tänk på att undvika spoilers 😉 Trevlig söndag!

en smakebit på söndan

Om att läsa

Augustpriset barn- ungdom 2015

När hundarna kommer, Jessica Schiefauer. En bok jag inte läst själv men som jag självklart varit nyfiken på länge. Och nyfikenheten minskar ju inte direkt nu, om man säger så 🙂
image