Om att läsa, Om att leva

Bokmässeseminarier, yay!

Efter några mindre föredrag i montrarna var det dags för monsterseminarierna. De som går i mässans största lokaler alltså. Som Kongresshallen. Fast den var uppdelad i tre tårtbitar. Tror nog allt att Anna Mannheimer och Peter Apelgren hade behövt en tårtbit till. 2015-09-27 13.56.43En mässvärd kom fram till oss som stod lite halvlångt bak i kön och sa att de inte kunde ta in fler än vad salen tog, dvs en sisådär dryga 350 pers. Men no problems. Vi kom in och kanske hundra till efter oss.

Mannheimer och Apelgren. Det var ett seminarium i en mer lättsam anda. Vad annat att vänta? Och efter att ha gått runt en del på golvet, smitit runt montrar där det var knökfullt med folk som lyssnade på än den ena och än den andra författaren som jag själv inte var intresserad av var det himla skönt att slå sig ner och få småskratta lite.

Sedan bar det av till nästa seminarium i nästa tårtbit av kongresshallen. Den blev tyvärr inte alls lika välfylld. Synd det. Men, men. Om författarna inte synts på tv hundra gånger eller är bestsellerförfattare är det nog tyvärr så det är.

Hur mörkt får det bli? var rubriken för seminariet. I ungdomsböcker, hur svåra ämnen kan man skriva om… Dum fråga va?! Det tyckte i alla fall jag när jag läste beskrivningen av seminarieinnehållet. Klart att det kan vara riktigt mörkt. Det tyckte författarna i panelen också.
seminarium bokmässanJessica Schiefauer, Lisa Bjärbo, Marta Söderberg och Salla Simukka. (Salla hade jag inte hört talas om förr då hon har ursprunget i Finland.) Diskussionen kunde ha fått mer djup tänker jag, men det kanske beror på att jag är socionom med vana om hur man bör tala med barn och unga om svåra livssituationer och händelser. Överlag blev det ändå en intressant inblick i hur författarna uppfattade ”mörkret” i sina böcker och sin skrivprocess för de ”mörka” böckerna. Men mest tyckte jag det var kul att få höra dem överhuvudtaget. Så höga krav hade jag på seminariet 😉

Sedan kan jag inte låta bli att nämna Storytels monterscen – som jag tyvärr inte fotade. De hade ett bås med fönster där intervjuerna gjordes. När jag passerade på söndagsförmiddagen fick jag se Sofia Fritzon (författare och bloggare, som förresten har en bra bild på Storytels scen i sin blogg) sitta där inne. Om jag inte varit på väg till ett föredrag hade jag stannat för att lyssna, och då hade jag fått lyssna i en av de hörlurar som hängde framför scenen. Superkul idé och så rätt eftersom de ju publicerar e-böcker.

Det bästa med besöket i år var föredragen och seminarierna. Visst det är kul att leta böcker men med fulla bokhyllor är det snarare upplevelserna som lockar. Inspirerande människor och oväntade upptäckter. Mer sådant nästa gång tänker jag.

 

Filmer

Film av Jessica Schiefauers Pojkarna

PojkarnaJag läste i morse i GP att Pojkarna av Jessica Schiefauer ska bli film. Den fick Augustpriset 2011 och handlar om tre tjejer som upptäcker en magisk blomma med krafter att ändra deras könsidentitet. Som pojkar lever de ett helt annat liv än sitt flickliv och möjligheten att kunna byta kön påverkar dem olika starkt. En ungdomsroman som tar upp genusfrågor på ett lite annorlunda sätt och nu har det alltså blivit dags att göra film av den. Kul!

Göteborgs Postens artikel länkar jag till här om du vill läsa mer, och så kan du läsa vad jag tidigare skrivit om boken här.

 

 

Böcker

Pojkarna – Jessica Schiefauer

PojkarnaPojkarna av Jessica Schiefauer fick Augustpriset 2011. Det är en bok om tre flickor som en sommar upplever hur det är att få pröva rollen som pojke, därav titeln Pojkarna.

Pojkar, killar, har en stor roll i boken oavsett om det är flickorna som befinner sig i den rollen eller inte. Vi får bland annat följa Kim, Bella och Momo i skolan, där de försöker undkomma killarnas blickar, händer och kommentarer. I rollen som pojkar behöver de inte gömma sig. De ses på ett annat sätt.

Bella och Momo tröttnar på den nattliga leken, för det är enbart på natten de är pojkar, men Kim som träffat Tony, en kriminell ung man som utmanar Kim i farliga lekar och i ett farligt allvar, vill inte sluta.

Boken har ett magiskt skimmer över sig och förvandlingen är som en dröm. Jag hade emellanåt svårt att förstå vad som var sant och inte, och det antar jag är meningen. Frågorna Jessica Schiefauer tar upp om tillhörighet till kön, pojkars makt i skolan och den starka längtan efter att tillhöra och att duga är viktiga. Boken klassas som ungdomsbok, men tydligen skulle Schiefauer ha tänkt den som en roman för vuxna. Förlaget tyckte annorlunda.

Det är en intressant bok. Historian fängslar mig, liksom tanken att könet skulle vara föränderligt och att vi skulle kunna byta sida, bli sedda på ett annat sätt. Just i skolåren när identitetsskapandet är som starkast borde fler få leka med tanken. Hur är det för dem andra sidan? Inte tror jag att någon sida är bättre eller sämre, men det kan vara bra att få reflektera över vissa sociala normer och det ger Pojkarna möjlighet till. Rekommenderas!

 

En bok att köpa? Du hittar den t.ex. här och här.