Böcker

Det borde finnas regler – Lina Arvidsson

det borde finnas regler lina arvidssonDet borde finnas regler är en ungdomsbok där läsaren hamnar i huvudet på Mia 14 år. Det är lätt att följa hennes tankar och insikter om livet, vännerna och familjen. Så lätt att boken var svår att lägga ifrån sig.

Handling
Mia och hennes kompis går i åttan, ibland skolkar de för att hänga på gymnasieskolan dit de längtar med all sin kraft. Att få lämna hålan för att åka buss till något större, något annorlunda… Även om det nu inte är Los Angeles måste man ju liksom börja någonstans, resonerar Mia även om hon tycker att kompisens val av kille, en man lika gammal som hennes pappa, inte är rätt sätt att kasta sig ut i världen. Hur ska hon få vännen att begripa det, samtidigt som hon själv försöker hitta mod att prata med killarna hon brukar spana på.

Min reflektion
Det borde finnas regler är en bok med humor, insiktsfullhet och värme. Det borde finnas regler om det mesta. Att pappor inte ska supa, att mammor inte ska lägga sig i för mycket, att killar ska visa om de tycker om en, att vänner ska begripa att man inte är tillsammans med snubbar drygt dubbelt så gamla…

Lina Arvidsson debuterade 2012 med Det borde finnas regler och hon har ett härligt ös i sin berättelse där Mia tydligt kommenterar det mesta värt att tas upp. Pubertet och hormoner som far runt i kroppen, självförtroendet som verkar vara i botten fastän vännerna tycker hon är cool och annat viktigt i en fjortonårings liv. Eller varför begränsa sig till tonåren? Det som är viktigt och tänkvärt då, slutar inte vara det sedan. Och det gör att jag gillar boken så mycket. Som vuxen får man inte glömma hur det var och det hjälper Mia en med. Rekommenderas.

Annonser
Om att skriva

Egenmäktigt förfarande – Lena Andersson

egenmäktigt förfarande bild bokusEgenmäktigt förfarande – en roman om kärlek, är Lena Anderssons fullständiga titel, lite lång kanske och ganska tankeväckande. Vad menar hon?

Handling
Ester blir kär. Föremålet för kärleken är en konstnär. Hugo. Hans stora kärlek i livet är han själv. Det gör inte Ester något. Hon tycker om att prata om honom, hans intressen, hans skapande och hans livsåskådning. Men så vill hon att han ska se henne lite grann, efter ett tag i alla fall.

Min reflektion
I höstas fick Lena Andersson Augustpriset för Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek. Jag var tveksam till att läsa den då jag inte brukar tycka att pristagare är så lättlästa, men nyfikenheten tog överhanden (plus att den blev vald till bokcirkeln)  och boken var mycket bättre än jag förväntat mig. Den var även lättare att läsa än jag trott. Fokus ligger på Esters tankar, känslor och handlingar. Allt kretsar kring Hugo. Ester verkar ha ett liv med vänner runt sig med de benämns aldrig vid namn utan som väninnorna eller väninnekören. Hennes förälskelse har alltså, precis som titeln antyder, fått uppta all plats.

Vill du ha ett smakprov på stilen har jag ett utdrag från boken, då jag skrev om den i ett tidigare inlägg, kika här för det.

Eftersom Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek inte är särskilt lång, 205 sidor inbunden, vill jag rekommendera den till andra som kan känna sig tveksamma över prisvinnarböcker. Den är lite annorlunda om man är van vid populärlitteratur, och just därför kanske också rätt om man vill testa något annat.

 

Vill du kanske köpa boken kan du bl.a. hitta den på Adlibris och Bokus.

Om att skriva

Bleka texter & skrivprocess

Skrivprocessen tar sig. Jag har kommit några kapitel längre, men det känns lite tunt. Så är det ofta när jag skriver. Först vill jag bara få ner så mycket som möjligt, sedan får jag gå tillbaka och fundera över miljöer, porträtt och karaktärer. Funkar det? Är de trovärdiga och följer de sina personligheter? Är de för stereotypa?

Har under skrivarkurser tidigare fått höra att texterna kan vara lite bleka med för få starka känslor. Tyvärr är jag sådan. Inte en blek personlighet själv eller så, men jag blir inte så förvånad över folks reaktioner eller handlingar utan tänker mest att jaha, nu gjorde hon så… jobbigt, knäppt, irriterande, roligt, märkligt eller nåt… och sedan reagerar jag nog inte så jättemycket. Är ingen direkt skvaller- eller sönderanalysera allt och alla-person heller.

Detta påverkar så klart skrivprocessen och hur jag skriver. Så jag försöker ta till mig råden om att inte skriva för blekt. Får se hur det landar.