Om att skriva

Perspektivbyten

I manuset har jag en huvudkaraktär. Eller egentligen är de tre. I ett och samma kapitel blandar jag ibland mellan dessa tre karaktärers perspektiv i tredje person.

Okej, så här är det uppbyggt. Först har vi karaktär A, efter fem kapitel kommer karaktär B. Karaktär C omnämns men dyker upp lite längre fram. Jag tycker att hon är den som har den tydligaste egna ”rösten”. De andra är mer lika varandra men jag försöker ändå utmejsla skillnaderna i deras respektive avsnitt.

I alla fall. En fråga jag fick från gruppen på kursen, var om det kan bli rörigt med flera perspektiv i samma kapitel. Jag blandar inte hej vilt utan de har sina egna avsnitt/kapitel. Dessutom undrade kursdeltagarna vad perspektivbytena tillför. Ärligt talat var detta inget jag tänkte på när jag som nittonåring skrev det här manuset. Men jag tror att jag gjorde det – och fortfarande gör det – för att jag ville beskriva händelseförloppet utifrån de olika karaktärerna, då de upplever olika saker som för handlingen framåt. Roligare att vara där the action is, så att säga.

Men jag har tänkt på det i efterhand, och än mer efter frågan på kursen, och granskar därför varje perspektivbyte. Överväger nyttan med det och funderar på jag borde låta huvudkaraktär A få mer plats att föra handlingen framåt eller så… Som nittonåring var det här med hur, vad och varför inte något tänkte på. Under tonåren kom liksom berättelserna till mig, slogs om att bli nedtecknade och jag funderade nästan aldrig på vad jag skrev. Jag ville bara skriva.

Men eftersom jag inte längre skriver enbart för min egen skull utan har målet att bli utgiven behöver jag kunna sätta ord på varför jag gör som jag gör. Jag behöver tänka till.

Så det gör jag nu. Jag tänker till. Och vad jag jobbigt det är. Allting är mycket enklare om en inte behöver tänka på om en gör si eller så, blir det bättre eller sämre…. Och det jag tycker behöver inte andra hålla med om.

Men perspektivbytena då? Vad tror ni? Någon som läst böcker där detta varit suveränt eller katastrof? Tips på vad jag kan tänka på? (Själv tycker jag förresten att Mortal Instruments-serien är bra på karaktärsperspektiven då jag upplever dem som tydliga om än kanske inte så röst-olika.)

Om att skriva

Karaktäristiska röster

Karaktärerna man skriver om bör ju ha sina personligheter för att det ska bli intressant att läsa. Här kan man tänka på saker som hur de klär sig och för sig och hur de talar för att de ska utmärka sig från de andra karaktärerna.

Konsten att skapa runda och tredimensionella karaktärer skriver många om som ger skrivråd. Ett tips som jag försökt ta till mig är att tänka på att iaktta min omgivning. Att härma hur någon låter är ju lite svårt i en text, till exempel om någon har en nasal eller hes röst. Då blir det kanske att man skriver ut det på något fiffigt sätt för att läsaren ska ha med sig det varje gång just denna karaktär yttrar sig. Men annars kan man ju studera sin omgivning. Hur talar familj, vänner, kollegor och andra du träffar? Har de något utmärkande sätt som man kan härma för att öva sig på att gestalta en karaktär? Det kan vara en roligt skrivövning att testa. Desto mer man övar desto bättre blir man ju.

Jag håller fortfarande på och lär mig. I det manus jag redigerar har jag flera tonåringar. De är rätt lika i hur de uttrycker sig, så jag ska se om jag kan fånga deras röster än bättre. To be continued 🙂