Filmer, Om att leva

Jag går på bio, alldeles själv

Eftersom det i längden blir tråkigt att åka hem och halvsova framför tv:n när jag gjort min halva arbetsdag (om någon nu missat att jag inte riktigt förmår fulla dagar) tänkte jag att jag lika gärna kunde göra detta på en bio. Med förhoppningen att jag faktiskt inte skulle sova bort filmen. Vilket inte skulle göra så mycket eftersom jag hade ett gratis biobesök att utnyttja, tack vare för länge sedan insamlade poäng. Och de behövde utnyttjas nu för att inte gå förlorade.

Att gå på bio dagtid och mitt i veckan hör till ovanligheterna. Men vad spännande. Tomt i entrén, tomt i kassorna och tomt på toaletterna. För att inte tala om i biosalongen. Där satt jag. Mitt i mitten och helt alena. I en salong för 97 personer. Ja, värre kan en ha det om en säger så.

Filmen? Mordet på Orientexpressen. Jag är svag för Agatha Christie och hennes Hercule Poirot. Många har svårt för denna karaktär, och verkar det som även oavsett vem som spelar. Nu var det Kenneth Branagh som gett sig på detta och ja, det var helt okej. Som filmen som helhet. Jag har ju både läst bok och sett tidigare versioner så jag mindes liksom hela mordgåtan, men det gjorde inget. Filmen i sig var sceniskt en njutning och som gjord för en stor bioduk. Snygg som sjutton och med ett gäng mycket duktiga skådespelare. Och bäst av allt kanske? Att jag inte somnade!