Om att läsa

Krav på litterär kvalitet

Jag har vissa krav på böcker jag läser. Om en bok inte uppfyller dem, ogillar jag den. Det betyder inte alltid att den har sämre kvalitet eller inte är välskriven. Däremot kan det betyda det.

Jag har läst prisbelönta böcker (Nobel-, August-, ALMA-priset) och inte tyckt om dem. Oftast har jag ändå funnit dem välskrivna, bland annat för att läsningen flutit fint. Jag har tyckt att de haft ett värde i vad de skildrat, att de varit trovärdiga och/eller logiska. Ibland har viktiga ämnen och teman har lyfts. Språkligt sett har jag upplevt dem väl genomarbetade. Vissa författare verkar ha vägt varje ord och varje mening på guldvåg innan de präntats ner.

Detta kan jag förstås även finna i en mängd litteratur som inte kammat hem alla dessa priser.

Jag vill inte betrakta mina bokval som att jag skulle vara kräsen. Överlag älskar jag så kallade bladvändarböcker såsom Hungerspelen eller Harry Potter. Vanlig populärlitteratur. Genrelitteratur som präglas mer eller mindre av stereotyper, klichéer och som kan vara rätt förutsägbar, men som möter mina kriterier för vad jag uppfattar som välskrivet, som ”bra”.

Ibland får jag ”vanliga” böcker i händerna som jag inte kan med. Böcker andra älskar och som kan ligga på topplistan. Det är svårt att lita till massan. Det finns ingen garanti att jag ”tycker om” boken för att alla andra gör det. Ibland tycker jag den har brister i det jag betraktar som kvalitet. Eller så tycker jag bara inte om den. En måste ju inte gilla allt. Intressant är att många tycks acceptera och tycka om böcker jag upplever som bristande i just kvalitet. Märker de vad jag märker och har överseende, eller tänker det inte på det för att de har andra krav och kriterier?

Diskussioner om kvalitet var vanliga när jag läste litteraturvetenskap. Bra versus dålig kvalitet. Vi läste populärlitteratur, finlitteratur, klassiker och kioskböcker, och diskuterade oss blå. Kanske jag påverkats och faktiskt blivit kräsnare? Svårt att säga. Desto mer jag läser (liksom skriver själv) ju viktigare tycker jag det här med kvalitet har blivit.  Vad tänker du? Vad kräver du av en bok? Och vad kan du ha överseende med?

 

Annonser
Om att läsa, Om att skriva

Att skriva bättre

Jag vill verkligen inte förhäva mig och påstå att det jag skriver är himlans fantastisk och välskrivet, men hey, när jag läser vissa böcker undrar jag hur de har lyckats bli publicerade av kända förlag – diverse ungdoms- och vuxenböcker. Det var förresten en sådan ungdomsbok som för några år sedan fick mig att ta steget att på riktigt utveckla mitt skrivande. När jag läste den tänkte jag att jag allt skulle kunna skriva mycket bättre. Intrigen var dåligt strukturerad, språket undermåligt och dialogerna pinsamma.

Och nu läser jag en sådan bok igen. Jag vet att Harlequin är känd som ”skräplitteratur” och jag gillar inte det epitet och tänker att alla genrer fyller sina syften och behov. Harlequin har en trogen läskrets och böckerna säljer i enorma upplagor. Inget fel med detta. Det är bara det att jag gillar inte genren som sådan med alla dess olika kännetecken. (Som jag bl.a. nämner i inlägget Zombieboken.)

wpid-2015-08-07-14.04.57.jpg.jpegAtt jag läser en Harlequin var inte helt planerat. Jag lockades av omslaget – ja, jag är sååå ytlig. Jag lockades av handlingen. Men jag såg inte vem som stod för utgivningen för då hade jag funderat en gång extra. Alice i Zombielandet bygger till en mycket liten del på Alice i Underlandet, men jag gillar denna intertextualitet och lockades av det. Billigt trick för nog går fler än jag på det. Alice i Zombielandet drunknar i beskrivningar av yttre attribut. Muskulösa armar och bröstkorgar, attraktiva manliga röster… Plus att hjältinnan själv drunknar i ett par lila ögon. Om och om igen.

Dialogmässigt använder sig karaktärerna av allt mellan ett vuxet tilltal och omogna trettonåringars sätt att uttrycka sig. Hittills har jag inte läst en enda dialog som funkat och jag har läst halva boken nu. (Vet inte om jag kommer fortsätta.) Förutom detta skriver författaren på en språklig nivå jag själv befann mig på som tonåring, vilket jag vet eftersom jag sparat några handskrivna (!) alster från den här tiden. Även om boken är översatt har jag svårt att tro att språket skulle påverkats så mycket av en dålig översättning. Det är som om den skulle vara oredigerad. Jag läser och jag skäms.

Jag är hård, det vet jag. Jag skulle aldrig dissa en svensk författare på det här sättet. Men jag tror inte jag påverkar Gena Showalters utgivning med min kritik. Och jag vet att stilistiskt sett utgör Harlequinböckerna en egen genre. De är lättsmält kiosklitteratur. De är inte skrivna för att vinna Nobelpris – inte för att jag föredrar den sortens litteratur heller. Jag är mer mittemellan dessa genrer, och troligen lite snobbigare än jag trott. Denna Zombiebok är dock inte lättsmält. Den fastnar på vägen ner. Och inte blir eftersmaken något att ha heller.

Men, kaxigt nog, får Alice i Zombielandet mig att märka att jag faktiskt kan skriva. Och på något sätt känns det rätt skönt nu när jag väntar på besked från fyra förlag. Jag har inte begått ett misstag och skickat ett ”undermåligt” manus. Jag befinner mig där jag hoppades då, för flera år sedan, när jag tog beslutet om att utveckla skrivandet och försöka få till ett manus för publicering. Utvecklingen tar visserligen aldrig slut, men jag skriver minsann bättre!

😉

Om att läsa

Bättre med en bok i handen än ingen alls

Efter att nyligen ha slukat Ull och Hemligheten på Mercy Close funderade jag lite på begreppet bladvändare eftersom de kan sägas passa in i den kategorin. Under litteraturvetenskapskursen här under våren har jag förstått att en bok som kallas bladvändare, en bok som alltså läses med stor iver eftersom läsaren vill veta vad som ska hända, inte riktigt har den kvalitetsstämpel som ”finare” romaner har. Att klassa in skönlitteratur i kategorier som bra och dåligt ogillar jag, men förstår samtidgt konceptetet med att vissa böcker följer vissa mönster som gör att de ses som lite enklare och att de därmed även inte håller samma kvalitet som vissa böcker som räknas till den ”fina” litteraturen. Det som är ovanligt och unikt ska alltså vara bättre… Återigen, bra och dåligt. Jag ogillar att man tänker i de termerna. Jag tyckte att Hull var spännande, lättläst och intressant. Däremot gillade jag inte allt i den och tycker därför inte att det är en av de bättre böckerna jag läst. Det gör den varken bra eller dålig, utan det handlar om mitt tycke och smak.

Det viktigaste för mig är läsningen i sig själv. Få hellre någon med läsmotstånd att läsa vad den tycker är bra än att påtvinga den litteratur som ska läsas på grund av de kvaliteter boken anses ha. Säg inte ”läser du bara serier, manga, deckare, harlequin…” (eller vad det nu kan vara för romaner som följer sina mallar och som generellt ses som lite sämre kvalitetsmässigt) utan säg ”vad roligt, vad intressant” och få till en diskussion om läsningen. Okej, det kanske kan låta lite tillknäppt men med unga läsare… Att få uppmärksamhet för läsningen och positiv bekräftelse, det kan liksom bara bli bra. Och det funkar på vuxna också. I alla fall så blir jag jätteglad över sådana diskussioner och misstänker att nog även du kan bli det om någon frågar dig om den bok du läser eller vad du gillar att läsa. Särskilt kul blir det när denne någon verkligen lyssnar och en diskussion kommer igång.

Så hellre en bok i handen än ingen alls 🙂

 

Böcker

”Drömbokhandeln”

Laurence Cossé har skrivit Drömbokhandeln som handlar om en bokaffär i Paris med konceptet att enbart sälja kvalitetslitteratur. Berättelsen skildrar hurLaurence Cossé bokhandeln startades och vilka svårigheter de som startat den möter.

Att sälja kvalitetslitteratur är en känslig fråga. Vad är till exempel kvalitetslitteratur och vem bestämmer det? I boken finns en hemlig kommité som väljer ut böckerna, oberoende av varandra då de är ovetande om de andra medlemmarna i kommitén. Ägarna till bokhandeln sammanställer vilka publikationer som ska finnas i butiken, samt lägger till böcker efter egna önskemål, därefter låter de även kunder komma med förslag som kommitén går igenom.

Kritik riktas mot butiken  som kallas elitistisk med sitt begränsade urval av böcker och ägarna samt kommitéen förföljs. Jag fascineras av tanken på en butik med enbart så kallad kvalitetslitteratur. Jag är ingen litteratursnobb, har läst ett fåtal klassiker och tycker att böcker ska underhålla och kan ha överseende med vissa brister om jag blir upplyft på annat sätt. Under skrivkurser jag gått har jag tagit del av prisbelönta berättelser, vissa har jag fastnat för, andra bara suttit helt förstummad inför och inte förstått ett smack. Men fullständig kvalitet, kan man bestämma vad det är och sälja i en drömbokhandel?

Drömbokhandeln har även drag av deckare eftersom ägarna söker svar på vem som står bakom trakasserierna. Att frågan vad som räknas som god skönlitteratur väcker känslor kan jag förstå och gillar problematiken som boken tar upp, och jag tänker att det nog är bättre att läsa ”mindre fin” litteratur, än att inte läsa alls?