Om att skriva

Skriva utan rep och kilar

När jag var på bokmässans seminarium med Aris Fioretos och Agnes Lidbeck talade de om skrivprocessen och hur deras skrivarvardag såg ut. Eftersom det handlade just om skrivande kom de också in på hur en kan hantera sitt eget skrivande som nybörjare.

Aris Fioretos fick frågan om skrivböcker och skrivkurser kan vara till hjälp, vilket han tyckte. Det jag gillade med det han sa var hans jämförelse med bergsklättring, att en person som är ny på skrivandet kan ha stor hjälp av olika guider, råd och tips men när man sedan skrivit ett tag då behövs inte det. Råden, böckerna, kurserna och tipsen liknade han vid en bergsklättrares utrustning, och att en bergsklättrare kan ha stor hjälp av det för att komma upp till toppen. Men det finns också de som kommit förbi det stadiet, de som kör helt fritt med endast en påse talk hängande runt midjan. (Vilket ju låter livsfarligt, men vi kanske kan bortse från det en lite stund, bara för sakens skull.)

Det han säger är hisnande. Inte enbart för att vi snackar höga höjder och det otäcka att falla ner, men jag gillade hur han tänkte här. Att skrivandet går att lära sig att hantera på det viset. Kanske kan vi likna talkpåsen med en eventuell förläggare och redaktör? Eller vad tänker du?

Annonser
Om att skriva

Skrivregler att vänja sig vid

Skrivreglerna var inte lätta att vänja sig vid som ny skribent. Det här med punkt var inte så enkelt till exempel. I första klass minns jag hur jag och min kompis jämförde våra skrivuppgifter i att skapa meningar. Hon hade löst problemet med punkt genom att helt sonika placera en liten prick efter varje ord. Jag menade att hon hade gjort helt fel, men minns inte hur jag själv löst hemläxan.

Ett av mina första skrivproblem annars var att lista ut  hur man skrev att man ägde något, som hur man skriver ”Helenas rum”. Jag som har turen att ha ett namn som slutar på -a listade snabbt ut hur denna regel funkade på namn med vokaler i slutet. Det var lite klurigare med hur man gjorde vid konsonanter som sista bokstav, men det som verkligen ställde till det var bokstaven S. Skulle man skriva Jonasas rum eller Jonass rum? Inte kunde man väl bara skriva Jonas? Visste man då verkligen att rummet var hans? Ljuva bryderier. Det tog ett tag innan jag var övertygad om hur denna skrivregel vid s- ändelser funkade och idag känner jag mig rätt säker på hur man gör. Med lite övertalning om att vissa skrivregler måste följas för att det ska bli rätt och lätt att förstå har jag böjt mig för många märkliga språkligheter. Ja, nästan i alla fall.