Böcker

Inuti huvudet är jag kul – Lisa Bjärbo

Lisa Bjärbos senaste för ungdomar, Inuti huvudet är jag kul (2018), hade jag inte hört så mycket om, mer än att jag sett någon positiv bloggrecension. Men jag hade hört Bjärbo prata om den i podden Bladen brinner (som hon hade ihop med Johanna Lindbäck, ungdomsförfattare,) så jag var förstås nyfiken och tänkte att den skulle ge några timmars intressant och fängslande läsning. Och så blev det.

Liv och hennes pappa flyttar från Stockholms innerstad till småländsk landsbygd och ett hus med renoveringsbehov. Hon ska börja en ny gymnasieklass och nog för att det var tufft att göra det i Stockholm för någon så blyg som henne så blir det jättejobbigt nu. Blygheten förvandlas till hjärnsläpp och Liv klarar inte att svara på enkla frågor och ältar om och om igen hur fel allt blir när hon misslyckas med att bete sig som en helt vanlig tonåring. Hon, som spanar på killen på bussen, och som finner sig vara intressant som kompis för den där coola tjejen från samma buss. Hur i hela friden ska Liv få ihop detta när hon inte klarar att vara sig själv till mer än kanske 12-17%?

Lisa Bjärbo fångar känslan väl av att önska att en kan försvinna framför en hel klass av gloende ögon när en kommer ny. JAG får ångest över hur fel det blir när Liv inte förmår att göra det enklaste saker, som att gå med klasskompisen från skåpet till lektionen och bara svara på det som frågas. Det kryper i mig när jag läser om Liv som ligger vaken om nätterna och går igenom vardagssituationer där hon anser att hon gjort bort sig. Situationer andra troligen inte ens tänker på i efterhand. Så ja, nog har Bjärbo lyckats med att beskriva hur det är att vara extremt blyg och kämpa med detta, och hur det utvecklas till panikångest. För det är dit det leder för Liv.

Som tur är finns fantastiskt fina människor runt henne. Och en vansinnigt bra pappa. Historien med att mamma inte finns nystas upp fint och först mot de sista sidorna låter Bjärbo läsaren förstå vad som skett och hur det har påverkat Liv och hennes pappa. Det är snyggt gjort. Och ger en trovärdighet till hela storyn.

Välskrivet som vanligt när vi kommer till en Lisa Bjärbo-bok. Detaljer, miljöer, karaktärer … Allt sitter som en smäck. (Senast läste jag Djupa Ro som också imponerade.) Läsningen trots det tunga ämnet gick lätt och är du nyfiken tycker jag du ska ge den en chans. Rekommenderas!

En bok att köpa? Du hittar Inuti huvudet är jag kul bl.a. här och här.

Annonser
Om att läsa, Om att skriva

Läst, åkt tåg och träffat likasinnade

Med ett antal timmar på tåg i helgen blev det läst en hel del (åtminstone kunde jag läsa på tre av fyra resor utan att bli tokyr – de där snabbtågen och bakåtvänd stol är ingen höjdare). Plus att jag hade en del hotelltid att slå ihjäl efter att ha utforskat orten.

Så nu har jag läst Sjärnklart av Lars Wilderäng och Lisa Bjärbos Inuti huvudet är jag kul. Två mycket olika böcker och det var skönt att kunna växla mellan dem, då de båda behandlar rätt tunga ämnen. Eller vad sägs om samhällets undergång vs panikångest. Trots detta, två mycket fängslande böcker.

Helena Hedlunds Det fina med Kerstin är också snart utläst. Och gissa vad? Den där boken av Douglas Adams (ni vet han som skrev Liftarens guide till galaxen – vilken jag faktiskt inte läst, än!) som jag nämnde för några inlägg sedan är också utläst. Så jisses vad många blogginlägg med bokomdömen som väntar. Kanske jag borde skrivit ett sådant istället för att dilla om mina skrivarcoacher (föregående inlägg) och att jag HAR läst böckerna. Men inget säger att en måste vara logisk liksom, så då blir det så här.

Men hur kommer det sig då att jag var ute och reste i helgen? Jo, jag var på träff för distansskrivarkursen jag går på halvfart, den med fokus på ens egna romanprojekt. Störta behållningen av sådana kurser tycker jag nästan alltid är att träffa andra skrivande människor och få fundera ihop med dem på både mitt och deras manus. Och så även denna gång. Men även kursen höll bra. Inget jättenytt, men en del som lämnade några saker för mig att fundera på för mitt dystopimanus. Gott när det blir så.

Imorgon hoppas jag på att börja läsa Breathe, en dystopisk ungdomsbok. Vet inte så mycket om den, mer att att jag läste någonstans på någons blogg (är ett tag sedan eftersom jag glömt var och vem) en recension av någon då som tyckt att den var bra. Ska bli kul att se vad jag tycker. Känner du till den? Vad tyckte du i så fall?

 

Om att läsa

Varierat läsutbud i TBR-högen

Idag hämtade jag ut reservationerna av två böcker jag varit nyfiken på ett tag. Lisa Bjärbos senaste ungdomsbok och Helena Hedlunds debut för yngre läsare. Bjärbos bok tänkte jag ta med på distansskrivarkursens första träff. Perfekt läsning när jag antingen åker tåg eller ska fördriva några timmar på hotellet. Men den räcker nog inte till så kanske Wilderängs fantasy/sci-fi blir aktuell också, en bok en vän lånat ut.

image

Annars har jag precis börjat på en bok som jag blev nyfiken på då en bokbloggare blivit förtjust i den. Douglas Adams humoristiska och annorlunda (förstås! – vad annars att vänta av Liftarens giude till galaxen-författaren) deckare är inledningsvis inte likt något jag läst eller ens kunnat föreställa mig att jag skulle läsa heller. Hoppas så att den håller vad den lovar för då blir den nog en ren njutning att läsa. Och ja, den finns som tv-serie men jag har inte sett den. Har du?

image

Om att läsa, Om att leva

Bokmässeseminarier, yay!

Efter några mindre föredrag i montrarna var det dags för monsterseminarierna. De som går i mässans största lokaler alltså. Som Kongresshallen. Fast den var uppdelad i tre tårtbitar. Tror nog allt att Anna Mannheimer och Peter Apelgren hade behövt en tårtbit till. 2015-09-27 13.56.43En mässvärd kom fram till oss som stod lite halvlångt bak i kön och sa att de inte kunde ta in fler än vad salen tog, dvs en sisådär dryga 350 pers. Men no problems. Vi kom in och kanske hundra till efter oss.

Mannheimer och Apelgren. Det var ett seminarium i en mer lättsam anda. Vad annat att vänta? Och efter att ha gått runt en del på golvet, smitit runt montrar där det var knökfullt med folk som lyssnade på än den ena och än den andra författaren som jag själv inte var intresserad av var det himla skönt att slå sig ner och få småskratta lite.

Sedan bar det av till nästa seminarium i nästa tårtbit av kongresshallen. Den blev tyvärr inte alls lika välfylld. Synd det. Men, men. Om författarna inte synts på tv hundra gånger eller är bestsellerförfattare är det nog tyvärr så det är.

Hur mörkt får det bli? var rubriken för seminariet. I ungdomsböcker, hur svåra ämnen kan man skriva om… Dum fråga va?! Det tyckte i alla fall jag när jag läste beskrivningen av seminarieinnehållet. Klart att det kan vara riktigt mörkt. Det tyckte författarna i panelen också.
seminarium bokmässanJessica Schiefauer, Lisa Bjärbo, Marta Söderberg och Salla Simukka. (Salla hade jag inte hört talas om förr då hon har ursprunget i Finland.) Diskussionen kunde ha fått mer djup tänker jag, men det kanske beror på att jag är socionom med vana om hur man bör tala med barn och unga om svåra livssituationer och händelser. Överlag blev det ändå en intressant inblick i hur författarna uppfattade ”mörkret” i sina böcker och sin skrivprocess för de ”mörka” böckerna. Men mest tyckte jag det var kul att få höra dem överhuvudtaget. Så höga krav hade jag på seminariet 😉

Sedan kan jag inte låta bli att nämna Storytels monterscen – som jag tyvärr inte fotade. De hade ett bås med fönster där intervjuerna gjordes. När jag passerade på söndagsförmiddagen fick jag se Sofia Fritzon (författare och bloggare, som förresten har en bra bild på Storytels scen i sin blogg) sitta där inne. Om jag inte varit på väg till ett föredrag hade jag stannat för att lyssna, och då hade jag fått lyssna i en av de hörlurar som hängde framför scenen. Superkul idé och så rätt eftersom de ju publicerar e-böcker.

Det bästa med besöket i år var föredragen och seminarierna. Visst det är kul att leta böcker men med fulla bokhyllor är det snarare upplevelserna som lockar. Inspirerande människor och oväntade upptäckter. Mer sådant nästa gång tänker jag.

 

Frågor, Om att läsa

Bokbloggsjerka – Förlag som släpper bra böcker

Annikas bokjerkaFredag. Det här med att studera ger inte riktigt samma helgledighet som när man har ett ”kontorsjobb”. Men jag ska försöka plugga undan lite i em så att jag inte behöver lägga så många timmar i helgen. Men först en jerka. Annikas bloggjerka handlar om bokförlag: Vilket förlag tycker du släpper flest bra böcker per år?

Jag har inte superkoll på det här med förlag och vad de släpper och när, men om jag kikar på vad jag själv läser ser jag att många böcker jag gillar kommer från förlaget Gilla Böcker. Som Jonathan Troppers Sju jävligt långa dagarduon Johanna Lindbäcks och Lisa Bjärbos Vi måste sluta ses på det här sättet eller Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder (som jag inte recenserat, men nämnt vid andra tillfällen…) Gilla Böcker, alltså.

Tropper, Jonathan

Vi måste sluta ses på det här sättet - Adlibris

 

 

 

Böcker

Vi måste sluta ses på det här sättet…

Vi måste sluta ses på det här sättet - Adlibris… är en alldeles nysläppt bok av Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck. Boken, som riktar sig till unga vuxna, var precis sådär bra som jag hade hoppats.

Handling
Hanna ska börja sista terminen på gymnasiet och sedan är det Paris som gäller. Jens har precis separerat från sin tjej och försöker vänja sig vid att ha sovmornar nu när han inte längre blir väckt av dottern på 2,5 år. De träffas ute inför skolstarten då de armbågas vid en bar och munhuggs lite käckt. Hanna råkar sedan följa Jens hem, helt oplanerat. Efter det tror de att de inte ska ses mer. Men så dyker han upp på hennes skola där han fått jobb. Glädje och pirr, men Paris då? Och han som har en familj, fastän en separerad sådan? Satsa eller inte?

Min reflektion
Med ett härligt rappt språk och sköna naturliga dialoger med sådär skämtsam ton att jag ler mest hela tiden fångas jag snabbt av de inledande kapitlen. Hanna är lätt att tycka om, och Jens likaså. Kapitlen växlar mellan bådas perspektiv med beskrivningar av tankar och känslor, som när de träffas eller när de funderar över vad de själva, och den andre, vill med en eventuell relation. Fokus ligger verkligen på de två även om Jens ex och dotter lyfts fram, liksom ett fåtal vänner som får funktionen bollplank men även spelar roll för hur Jens och Hanna agerar och reagerar.

Jag tycker att Vi måste sluta ses på det här sättet var riktigt bra, fastän jag under läsningen kunde tänka ”men sluta vara så himla käcka” tills jag kom på att sådär var vi då, några av oss i alla fall. Stämningen var hög och skratten lurade bakom kvicka repliker. (Sedan blev vi vuxna och tråkiga…)  Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck har ju utkommit med flera riktigt bra ungdomsböcker tidigare så att de inte skulle lyckas i det här samarbetet var väl en omöjlighet. 🙂

Vill du läsa lite vad författarna tänkt när de gjorde boken har de en hemsida som beskriver allt möjligt i den här processen.

 

Boken kan du bl.a. hitta på Adlbris och Bokus.

 

Om att läsa

Efterlängtat bokpaket

Innan helgen fick jag ett paket med posten:

Gilla bokpaket 2

I det låg boken Vi måste sluta ses på det här sättet som Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck skrivit tillsammans:

Johanna och Lisas bok

 Plus att jag fick värsta snygga kassen med boktiteln på. Mitt första recensionsexemplar. Och det av ett par favoritförfattare, kan det bli bättre? Tack Gilla förlag 🙂