När Hemligheten på Mercy Close kom ut för något år sedan och jag förstod att den handlade om den yngsta systern Walsh, i en familj där alla systrar har sin egen bok, blev jag riktigt sugen på att läsa. Och nu, äntligen har jag läst den.
Handling
Helen Walsh, privatdetektiv med trasslig ekonomi, en gudomligt snygg pojkvän och ett omöjligt uppdrag att hitta en försvunnen fd pojkbandsstjärna inför gruppens stora återföreningskonsert, har det inte lätt när hon samtidigt kämpar mot en nedbrytande depression. Att allt händer på samma gång, som att hon förlorar sin lägenhet och får flytta hem till föräldrarna och att detektivuppdraget ges av ett ex, eller att pojkvännens fd fru är alldeles för mycket hemma hos honom gör inte Helens tillvaro enklare.
Min reflektion
Systrarna Walsh har Marian Keyes berättat om sedan Vattenmelonen publicerades 1995 (1998 på sv.) om Claire. Därefter har vi berättelsen om Rachel (En oväntad semester), Margaret (Änglar) och Anna (Är det någon där?). Nu var det alltså dags för den tokiga och spontana lillasystern som alltid gått sina egna vägar utan att bry sig om vad andra säger. Helen har en skön stil helt enkelt och hennes attityd får mig att le stort. Att hon med dubbla känslor dessutom kämpar mot en depression som hotar att sluka henne ger boken ett allvar som jag inte väntade mig, fastän jag vet att Keyes böcker ofta har ett större djup än vad man först anar. Just det gillar jag med hennes författarskap, att hon inte låter bli att skriva om sådant som är svårt med livet, men att hon även använder humor och förpackar berättelserna i ett format som tilltalar många läsare.
Ändå kan jag inte låta bli att undra över Helens inställning. Hon charmar mig samtidigt som jag undrar om inte hennes depressiva sida tas för lätt på… Men det är också min enda invändning mot Hemligheten på Mercy Close. Berättartekniken är enkel och snyggt sammanvävd med glimtar av tidigare händelser som bidrar till att ge den helhet som behövs för att man ska förstå Helen. Romanen petar inte ner min Marian Keyes favorit En oväntad semester, men den tar sig rätt högt upp och lägger sig kanske på en tredje, fjärde plats… En bra sommarläsningsbok. Rekommenderas.