Om att skriva

Skrivkramp och inspiration med Jessica Schiefauer – del 2

Förra veckan skrev jag ett inlägg om att jag lyssnat på Jessica Schiefauer som fått Augustpriset för två av sina tre ungdomsromaner (Pojkarna, När hundarna kommer). Hon berättade om hur det kan vara när skrivandet låser sig och hur det är att få ihop sitt ensamma skrivande jag med det sociala författarjaget.

Eftersom föredraget väckte rätt många tankar blev det två inlägg. Idag handlar det om förebilder som kan bidra till inspiration och att man finner sig själv i sitt skrivande.

Förebilder och hur man vill skriva

Jessica berättade om hur svårt det blev för henne att fortsätta skrivandet när hon fått Augustpriset för Pojkarna. Att hon var tvungen att försöka lura sig själv och intala sig att nästa bok var den sista hon skrev. Hon berättade att den, När hundarna kommer, varit på ett visst sätt och att hon kände, i ungefär sista sekund, att hon ville göra den annorlunda – så som den är nu alltså. Och det blev ju ett lyckat drag.

Att skriva som man vill och inte följa andras åsikter är en svår konst menade Schiefauer. Man ska inte bara lyssna till alla som förstår sig på skrivandet (t.ex. redaktörer, lektörer) utan samtidigt ta hänsyn till sina egna tankar och känslor. Våga tro på att man kan oavsett vad andra säger. För just det du eller jag skriver kan vara helt rätt, och det gäller att hitta någon som också tror det.

Som egen förebild nämnde Schiefauer författaren Meg Rosoff. (How I Live Now) Meg Rosoff fick ALMA-priset 2016, Astrid Lindgren Memorial Award, för sitt författarskap för unga. Hon hade fått kämpa för att bli publicerad och hitta den där personen som trodde på henne. Rosoff hade fått rådet att inte ändra på sitt sätt att skriva, ett sätt som beskrevs som ”fiercefully”. Och ja, även det gick ju hem.

Så hos mig väcktes tanken om hur jag skriver. Fiercefully passar inte på mig och jag hittar i nuläget inget adjektiv för att beskriva mitt skrivande. Kanske att det är svårt att beskriva sig själv?

Det skulle vara kul att ta en titt på de manus jag skrivit klart för att se om jag hittar likheter mellan dem. Något som säger något om min röst. För även om de är i olika genre tror jag allt min röst lyser igenom. Jag tänker nu senast på skrivpedagogutbildningen och uppgifterna vi gjorde där som vi gav respons på. Rätt snabbt lärde jag mig att känna igen kurskamraternas texter, trots att de ofta inte skrivit namn. Deras sätt att skriva lyste igenom. Men hur medvetet gjorde de det? Hur medvetet kan jag göra det?

Kan jag eftersträva att skriva på ett visst sätt böckerna igenom, oavsett om jag befinner mig i en dystopi, en fantasy eller ren ungdomsbok? Det tror jag även om det kan variera beroende på genre, eftersom varje genre har sin egen stil. Temamässigt vet jag att jag rör jag mig kring sådant som handlar om utanförskap och orättvisor – såsom den svaga mot den starka. Då återstår alltså HUR jag ska skriva om detta?

Och nu kommer vi in i områden såsom vilken sorts röst en författare har. Ens sätt att skriva präglar förstås texten. Så HUR skriver jag? HUR skriver du?

Tanken om hur en vill skriva intresserar mig. Jag har t.ex. experimenterat med en mer drömsk stil… som jag sedan övergav eftersom den inte passade handlingen i längden. De som spökskriver fascinerar mig starkt eftersom de till synes kan överge sin röst till förmån för någon annans.

Men förebilder då? De som inspirerar mig och får mig att önska att jag skrev som dem? Njae… Det får jag nog skriva om en annan gång. Just nu har jag fullt upp med att tänka på HUR jag skriver. Att blanda in hur andra skriver och vad jag uppskattar för litteratur… nej, det blir bara för mycket. Så vad tänker du/ni om det här med att hitta sitt HUR? När gör man det? Och lite tips kanske på hur man gör det? 😉

Schiefauer till höger och jag… Ja, minst sagt lite lätt star struck i en tvåfaldig Augustprisvinnares närvaro
Annonser
Om att läsa

Januariläsning: Debutanter och prisvinnare

Året har läsningsmässigt börjat sådär. Jag har en tanke om att läsa tre böcker per månad. I år vill jag också läsa några tegelstenar som väntat på mig ett tag, bl.a. Stephen Kings Det och Donna Tarts Steglitsan. En tegelsten tänker jag kan vara godkänd för en månadsläsning eftersom den lätt kan motsvara tre böcker eftersom jag ofta läser ungdomsböcker som kanske ligger på dryga 200 sidorna. I övrig låter jag bli att delta i läsutmaningar, utan kör mina egna.

wolff-lina_manga-manniskor-dor-som-duJag började förresten året med en omläsning av Johanna Lindbäcks Min typ brorsa. Undrar inte om jag tyckte ännu bättre om den vid den här omläsningen. Annars har jag läst novellsamlingen  Många människor dör som du, Lina Wolffs debut från 2009. Egentligen ville jag läst hennes senaste, De polygotta älskarna, men den hann jag inte få i tid från biblioteket till kursen. Tyvärr är inte noveller min grej. Eller så har jag inte stött på rätt sorts novellförfattare än.

Jag håller dessutom på med Meg Rosoffs Så har jag det nu. Den ska vi läsa i bokcirkeln och jag är återigen inte helt förtjust. Borde begripit att en ungdomsbok som väljs av bokcirkelns deltagare inte faller mig i smaken. De har en mer ”finkulturell” approach till litteratur än mig. 😉

sa-har-jag-det-nu_meg_rosoffMeg Rosoff fick i alla fall ALMA-priset 2016. Eftersom jag inte läst någon av hennes böcker uppmärksammade jag aldrig henne när det begav sig men så här låter en del av juryns motivering till att hon fick priset:

Meg Rosoff debuterade 2004 med den dystopiska ungdomsromanen How I Live Now (Så har jag det nu) som blev en omedelbar succé och har sedan dess skrivit ytterligare sex ungdomsromaner, ett par bilderböcker och en vuxenroman. Detta är ett mångskiftande författarskap som inte lämnar någon oberörd, vare sig unga eller vuxna läsare.

Jag håller tummarna för att jag tar mig igenom Så har jag det nu innan januari är slut. (Den jag förresten reserverat på biblioteket på engelska men verkar få vänta på att få den… Typiskt, jag tror den är lättare att ta till sig på originalspråket eftersom det är rätt speciellt.) Någon bok hoppas jag kunna recensera här i januari månad. Jag blev nämligen tvungen att lämna tillbaka Wolffs Många människor dör som du p.g.a. kö på biblioteket och hann inte läsa två (tre?) noveller. Det känns märkligt att recensera något jag inte läst klart. Kanske en liten reflektion kan vara på sin plats ändå? Återkommer.