Om att leva

Nu ska jag bli en människa. Igen.

Jag har ett minne av att jag en gång i tiden jobbade, tränade och/eller fikade efter jobbet. Jag vill också minnas att jag på fredagkvällar visserligen var något trött, men att jag då gick på bio, på restaurang eller var hemma hos vänner. Jag minns också att jag på helgerna hittade på saker efter frukost, såsom träning, träffa vänner, gjorde något med andra halvan och kanske var iväg på kvällen. Jag har också ett minne av att helgerna kunde bestå av handling inför veckan och städning. Det kunde också hända att denna handling och städning skedde under veckan – efter jobbet! Jösses. Det har jag inte fixat på länge.

Men innan jag uppnår allt det här som jag minns, längtar jag efter ett gäng saker jag inte heller upplevt på länge:

Jag längtar efter att inte ha huvudvärk dagligen.

Jag längtar efter att inte somna när jag kommer hem från jobbet.

Jag längtar efter att inte somna efter frukost och/eller lunch på helgen.

Jag längtar efter att kunna jobba till arbetsdagens slut utan att innan lunch fundera på hur jag ska klara mig igenom dagen.

Jag längtar efter att inte ligga vaken på natten störd av tankar som poppar runt som popcorn i skallen.

Jag längtar efter att kunna göra en avslappningsövning utan att tankarna stör så att jag när övningen är slut, undrar vilken övning jag egentligen gjorde.

Jag längtar efter att kunna skriva och blogga utan att efteråt behöva vila en stund.

Jag längtar efter att kunna tänka klart.

Jag längtar efter att leva.

Och nu börjar möjligheten till det jag längtar efter. Så känns det i alla fall. Genom att vara studieledig från jobbet har jag fått en chans till återhämtning på riktigt. Och jag är så tacksam för den möjligheten. Möjligheten att återta det som var ett riktigt liv.

Jag tänker bli en människa igen.

Annonser
Om att leva

Hur illa det faktiskt var

Jag börjar få distans till våren. Denna tid när jag oförmådde alldeles för mycket. Att oförmå sådant som att titta på tv och arbeta med datorn, sådant som en i vanliga fall inte ens reflekterar över att en gör, var otäckt.

Det här blir ett inlägg för min skull. Men kanske också för din. För att förstå hur lätt det kan bli knasigt med ork och vad en mäktar med. Och hur svårt det kan vara att förstå själv när en är mitt i och när ingen annan (dvs läkare/arbetsgivare) gör någon större insats för en utan en måste rådda allt själv. Det här är också en påminnelse och varning. För att jag inte ska hamna där igen. Och för att du inte ska det.

När jag gick till vårdcentralen första gången för att be om att få vara hemma ett par veckor och sedan börja jobba lite grann hade jag en lista över symtom. På den hade jag listat över 20 symtom som tydde på utmattning. Vissa symtom hade jag haft i flera månader, andra i flera veckor.

Första läkaren jag träffade vägrade ta emot mig. Hon sa att jag var företagshälsovårdens ärende men gav mig ett intyg till arbetsgivaren och skickade ut mig inom loppet av fem minuters besökstid. Min chef, som jag ringde direkt, sa att läkaren gjort fel och jag lyckades tjata till mig en ny tid på VC ett antal dagar senare. (Telefon- och läkarkontakten är en eländig story i sig som bidragit till att dra ut på tillfrisknandet.)

Nästa läkare stirrade på mig. Ställde inga frågor utan gav mig två blanketter att fylla i för att screena om jag hade ångest eller depression. Det hade jag kunnat svara på utan kryssrutor. Och svaret hade blivit nej. Hon screenade mig aldrig för utmattning. Läkarintyget gav mig ångest eftersom hon inte ens antecknat hälften av det jag lyckats beskriva i mitt lätt förvirrade tillstånd. Jag fick två veckor. De blev tre pga att jag åkte på influensa. Sedan masade jag mig till arbetet på halvtid.

image
Svårt att finna riktning ibland (foto C. Andréasson: utställningen Shaun Tan på Dunkers kulturhus)

Nu i efterhand inser jag att jag borde haft ett nytt möte med läkare efter två veckor, för att stämma av om jag verkligen skulle klara att börja arbeta. För det gjorde jag egentligen inte. Men jag lyckades på något vis ta mig igenom första arbetsveckan genom att avsluta fyratimmars-dagarna efter tre timmar. Sedan gick jag hem. Yr, med huvudvärk, surrande huvud, flimmer för ögonen och lade mig och sov i flera timmar.

Veckan därpå var något bättre. Men vi snackar promillebättring.

Att i flera veckor dagligen ha yrsel, huvudvärk, flimmer för ögonen och uppleva en känsla av att lämna sin kropp vid påfrestning, det blir normalt. Så när en bara har dessa symtom delar av en dag, då inbillar en sig att en är bra. Eller för den delen, när dessa symtom kommer endast lite utspritt under kanske fyra av veckans dagar, ja då är en ju frisk.

Vad mer då? Jo, tokglömska och ingen koll överhuvudtaget. Svårt att minnas namn och ord på självklara personer och saker. Jag skrev tokigt och utelämnade ord eller bytte dem mot ett annat.

En lång period klarade jag inte av dator eller tv. Dator och mobil får jag fortfarande vara försiktig med men tv-tittande fungerar bättre.

Då innebar tv:n för många intryck. Ljud- och synintryck jag inte mäktade med. Under två veckor tittade jag inte på tv. Jag lyssnade på spa-musik, ritade avslappningsteckningar och läste böcker. Tack och lov för att jag klarade av det. Under ett par dagar, när det var som värst, fixade jag inte ens det. Då sov jag, tittade på väggen, åt och sov igen.

Sedan har vi detta med krav och tålamod. Två saker som inte fungerade alls och som fortfarande är svårt. Irritationen lurar ofta och istället för att det blir som en stubintråd som antänds går jag direkt till dynamitgubben och exploderar. Inte så kul för andra halvan när jag tokfreakar ut för minsta lilla som det inte finns anledning att freaka ut för.

Vad är vi uppe i nu? 10 symtom? Spelar det egentligen någon roll. Jag kommer inte räkna upp alla, men vill poängtera att även kroppen drabbats hårt på flera olika sätt. Till exempel, att eftersom jag under ett års tid tappat så otroligt mycket hår på har jag låtit bli att gå till frisören så som jag brukar. När de får nävarna fulla av hårtestar vid schamponering och kommenterar att ja, nog tappar du mer hår än vad som är vanligt, förlorar en lusten för allt vad klippning heter. Att promenera har varit en ansträngning och kan fortfarande leda till yrsel. Allt beroende på dagsform.

Jag vet att jag tog upp detta med att jag var trött här i bloggen redan i höstas. Sömnproblem går hand i hand med utmattning och leder som jag nämnt tidigare till att en måste välja bort saker. En orkar inte. Vänner, släkt, biobesök, träning, städ, skriva och blogga. Allt sådant går bort. Jag är fortfarande sparsam med det sociala men när jag träffar en vän för fika nu, jämfört med i t.ex. mars/april, behöver jag inte gå hem och sova en timma. Visst blir jag trött, och jag kan behöva vila, men jag däckar inte. Och det är stor skillnad. En skillnad jag är oändligt tacksam för.

Så ja, jag är bättre, fast inte bra. Men jag är glad över att jag sällan känner av alla dessa symtom (samtidigt) idag. Känsligheten för stress är stor och jag försöker undvika situationer jag vet triggar, alternativt ser till att ha tid för återhämtning om jag vet att jag kommer utsättas för dem (en kan ju inte undvika allt ”svårt” här i livet).

Jag har ändrat förutsättningarna för min arbetssituation. Något jag på egen hand kämpade med under våren och som en chef i en verksamhet jag varit lite grann i såg till att fixa innan jag gick på semester. Jag har inte kontakt med FK eftersom jag inte arbetar i samma omfattning, alltså finns ingen anledning att ha en sjukskrivning på deltid. Det i sig är en lättnad, att slippa FK eftersom kraven höjs rejält när en varit sjuk i ett halvår. Jag äger mitt problem själv nu, så att säga.

Och jag hoppas innerligt att jag kan vända detta problem till en tillgång. Jag arbetar femtio procent, har en ny timanställning där jag jobbar när det passar mig, och inte som förut då jag hade en fast arbetsdag varje vecka. Plus att nya timjobbet är MYCKET lugnare än förra. Mina ändringar ger mer fritid (om än en mindre inkomst) och jag hoppas på återhämtning och ork att skriva igen. Med tillförsikt betraktar jag framtiden. Och jag tycker den verkar lovande.

 

Vill du hålla koll på dina stressnivåer? Jag har använt KEDS-testet. (Jag låg på 48/54 när det var som värst. Det är att föredra att en ligger under 19. Och nej, jag har inte skrivit inlägget i ett svep, det är det för långt att jag skulle klara.)

Om att leva, Om att skriva

I korthet

Inga inläggsidéer

Marie på Mitt skrivliv skrev för en tid sedan om tomheten i att inte finna inspiration. Nu instämmer jag i detta vad det gäller att skriva inlägg helhjärtat. Ibland dyker en tanke upp, men när jag ska ta hand om den då har den flugit sin kos och lämnar ett tomt avtryck av ingenting.

Läsning

Som tur är läser jag rätt mycket nu och det genererar ju åtminstone någon sorts inlägg. Finna sig, Agnes Lidbeck, är läst och ett omdöme kommer snart. Även M.R.C. Kasasians två senaste har jag läst och ett de får ett gemensamt inlägg där jag bland annat kommer fundera över karaktären och den personlige detektiven Mr Grice som har så många likheter med två andra kända detektiver som jag tycker mycket om.

Redigerar

I sakta takt snurrar tankarna på hur jag ska hantera min dystopi, både första delen som fick så fin feedback i refuseringen från förlaget och andra delen vars inledning och jag inte riktigt är sams. Grunna är ett bra ord för det jag gör. Ingen jätteaktiv tankeverksamhet utan det ligger mer där i bakhuvudet och spinner. Någonstans leder det säkert.

Återhämtning

Fortsätter färden mot ett piggare jag. Sover mycket, läser mycket och ser en del på tv. Det som fungerar i tv-väg är långsamma serier à la MacGyver och Unge kommisarie Morse. Endeavour, som den heter i original, är ren njutning på flera sätt med sina duktiga skådespelare och fina 60-talsmiljöer. MacGyver däremot kan vara rätt svår med sina knasiga dialoger och supertöntiga komma-ur-knipan-lösningar. Men samtidigt alldeles alldeles underhållande i perfekt långsam takt.

Uppdatering

Gjorde misstaget att uppdatera appen WordPress. Det slutade med att jag inte kan spara inlägg som utkast där. Uppdateringar alltså. Alldeles för ofta blir de till det sämre.

Ser fram emot

Nästa vecka är det en röd dag igen och klämdagen tänkte jag antingen ta ut eller jobba hemifrån på. Oavsett, en extra dag ledig på torsdagen. Ljuva lycka. Välbehövligt och förhoppningsvis varken blåser eller regnar den bort så att en kan få vara ute utan att frysa. Och jag vet, det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder. Men det råkar jag tycka är helt fel och instämmer inte alls.

 

Om att leva

Olika lika dagar

Senaste veckorna har präglats av samma saker. Rutin och struktur. Något jag är rätt bra på överlag vad gäller jobb och så, fast hemma kan jag allt låta lite kaos råda men just nu har vardagslivet präglats av viss fyrkantighet. Så upp varje dag i hyfsad tid, trots att jag inte behövt gå iväg till något arbete. Och i säng i god tid.

Andra rutiner har varit frukost och lunch vid samma tid och återhämtning. Den har inneburit allt från att korta stunder titta på tv, läsa, rita (färgläggning av bilder i en sådan där meditativ målarbok), göra avslappningsövningar och faktiskt sova.

Dessutom har jag gjort något enklare ute varje dag. Exempelvis gått en kort promenad, varit på en stunds föreläsning, handlat fika/mat och tagit en tur till apoteket liksom biblioteket, allt för att se vad jag orkade med.

Bästa aktiviteten var förstås fikastunden med Louise som har skrivit Skuggvinter. Vi hade inte setts förr men jag fick förmånen att testläsa hennes manus i somras. Vår träff kan du läsa mer om på hennes blogg och passa då även på att spana in bilden på oss två glada skrivkollegor, glada för att ses och för att träffa en likasinnad. När en träffar folk att prata skrivande med, och som också älskar att skriva, går tiden förbi i rasande fart.

Men nu helg. Som vanligt blir det På spåret i kväll och har jag tur ska jag ta mig ut på ett författarsamtal imorgon och lyssna på Åsa Lantz som ska prata manus och hur en kan pitcha ett sådant. Och att det finns platser kvar förstås, men en liten till lilla mig ska det väl finnas? 😉  Hoppas ni också har något att se framemot i helgen. Trevlig helg på er!

Och jo, under februari har några nya följare tillkommit. Välkomna. Stort tack för att ni läser och följer min blogg! 

Om att läsa, Om att leva

Läsa innantill… not so enkelt like it verkar

Här nu på kvällen efter att ha packat väska och städat halva lägenheten går jag lite käckt igenom uppgifterna vi har för avslutande träffarna på utbildningen och inser att jag blandat ihop ungefär allt. Och by the way – nej! – kursen är inte på engelska. Men rubriken behövde gestalta mitt förvirrade tillstånd i vilket jag mixat ihop så kallade handledargrupper och tvärgrupper och de uppgifter som ska redovisas i dem, och att jag nu dessutom lyckades läsa in mig på fel uppgift. Jag som aldrig tar miste på sådant här. Eller snarare, aldrig tar miste. Punkt!

Jag ger upp.

Varför blev det nu så här då? Jo, för att allting heter likadant. Metod-något hit och metod-något dit, läsning-något hit och läsning-något dit. (Med samma avslutande uppgiftsnummer på det hela.) Ibland är det bara så, en fixar inte att läsa innantill och följa instruktioner helt enkelt. Jag behöver sommarlov!

 

Om att leva, Om att skriva

Vadå trött – igen!

Jag blir så trött. För nu är jag trött igen. Sådär så att huvudet är en mosig röra och kroppen tung och klumpig, och ingen ork finns över.

Efter några få månader med en sjukskrivning på tjugofem procent för att komma ikapp mig själv (och förhindra större frånvaro) med rätt bra sömn och arbetsdagar då jag börjat senare har jag faktiskt blivit piggare, känt mig fräsch och snabb i tanken igen. Men nu, efter en veckas mjukstart med sovmornar och lugna arbetsdagar på min huvudsakliga arbetsplats där jag har en åttio procentig tjänst, är jag återigen trött. Och jag har svårt att tro att det är jobbrelaterat. För så illa har liksom inte veckan varit.

Vårtrötthet? En reaktion på ljuset? Pollen?

Oavsett vad det kommer sig av har det lett till att tisdagens härliga effektiva kväll med bl.a. produktiv skrivtid nu endast är ett minne blott för kvällarna därefter har, minst sagt, gått i trötthetens tecken. Är så trött på detta mönster. Jag tror det kommer bli bättre – men hey! – ska jag nu drabbas av vårtrötthet?! Not funny.

Skriva tänker jag göra. Men inte ikväll när orden envisas med att slinka undan. Lyckas nätt och jämt dra fram dem igen när de smiter sin väg. Och jag har känslan av att jag får fram fel. Att det som slank undan gömde sig bakom ett annat som puttades fram och som visserligen duger men som inte är rätt. Det duger inte till manuset. Där vill jag ha rätt ord från början. Inget letande och rotande i gröthjärnan där orden hopas utan nyanser. Tur att det är helg, eller vad säger ni? 🙂