Böcker

Leka vuxen – Marica Källner

Att få läsa noveller som berör så som Marica Källners är en läslyx. De är påträngande, nakna och inkännande.

I Leka vuxen (2019) skildras glimtar av olika unga kvinnors vardag i de fjorton novellerna. Vi får ta del av viktiga pusselbitar i deras liv. Jag vill ropa åt några att de ska ta sig samman, att de ska säga ifrån. Åt andra ler jag igenkännande eller håller tummarna för dem. Ingen lämnar mig oberörd.

Kanske är favoriten ”I Cornelias fönster lyser en lampa”. Den handlar om en tjej som fyller arton vars mamma bjuder på middag där spriten är viktigare än födelsedagsbarnet. Men det är svårt att peka ut bara en. Samtliga har något som stannar kvar. Just därför behövde jag pausa i läsningen mellan dem. För att låta dem landa. Sjunka in.

Leka vuxen är drabbande. Vem är egentligen den vuxne? När blir vi vuxna? Hur många poäng måste samlas innan vi når till vuxendomen? Är den ens värd att sträva efter?

En tänkvärd titel till en tänkvärd samling välskrivna noveller. Rekommenderas!

Nyfiken på Leka vuxen? Du hittar den för inköp t.ex. här och här.

Marica Källner debuterade 2017 med Det som får plats, texter om skrivande och novellistik, som jag också kan rekommendera. Och som nog allt kan tilltala oss som skriver lite extra.

Stort tack till Marica Källner och Winai Books för recensionsexemplaret!

Böcker

Det som får plats – Marica Källner

När jag fick möjligheten att recensera Marica Källners bok, Det som får plats, ville jag gärna det och tackade ja. Samtidigt frågade jag om det var okej för henne, eftersom vi är lite bekanta från Skrivpedagogutbildningen. Vi var visserligen inte i samma grupp och läste (nog) aldrig varandras texter, ändå kunde jag inte låta bli att fråga för att det inte skulle kännas fel.

Så är jag objektiv i min läsning? Kanske inte. Men hur ofta är jag det när det kommer till frågan om att ta emot recensionsex? Om jag inte tror att jag kan göra en bok av en svensk författare – ofta även debutant – rättvisa, tackar jag nämligen nej. Jag vill inte få en bok i handen som jag av olika anledningar så att säga riskerar att skriva ned.

Jag tog emot Det som får plats med stor nyfikenhet. Marica Källner hade under utbildningen genom sitt sätt att uttrycka sig kring sitt skrivande, och novellen speciellt, satt ord på sådant jag inte tänkt på. Det är så fint detta med skrivarkurser, att skrivandet ventileras och diskuteras av olika individer som befinner sig i olika skrivprocesser, som sätter ord på olika delar utifrån olika perspektiv och erfarenheter och hur det bidrar till att en själv utvecklas.

Varför skriver jag om detta? Jo, för att Det som får plats är en samling texter om skrivande och novellistik. I den problematiserar Marica Källner sitt skrivande. Hon gör det genom att bland annat skriva om novellen som en egen form och genre och varvar flera noveller med reflektioner. Ger exempel och tydliggör.

Jag tycker om båda delarna. Tänker att det är pedagogiskt. Att Det som får plats kan användas i skrivarkurser. Att vi som skriver kan läsa och stanna upp, fundera och ta en titt på vårt eget skrivande. Det är en bok för eftertanke, tänker jag. Novellerna upplever jag som raka och ärliga. Det finns en nakenhet och klarhet i språket som gör att jag kommer nära. Inte för att det betyder att jag förstår karaktärernas handlingar och motiv, men vad gör det? Om all läsning handlade om att förstå allt skulle det bli rätt trist i längden. Även det skriver Marica Källner förstås om.

Det som får plats är inte ens hundra sidor. Ändå är den fylld av matnyttigheter för en skrivande person – och även en läsande person. Jag kommer plocka fram boken ibland och begrunda skrivandet. Mitt eget och andras. Rekommenderas!

Marica Källner kan du t.ex. även följa på Debutantbloggen där hon skriver varje torsdag. Och är du lusten på att köpa Det som får plats, kan du t.ex. göra det här eller här.

 

Böcker

Nära hem – Alice Munro

munro-alice-nara-hemJag har läst Nära hem av Alice Munro, vår senaste Nobelpristagare i litteratur. Jag brukar inte ge mig i kast med nobelprisvinnarna, eller ha läst dem innan heller. Det är liksom inte den sortens litteratur jag brukar läsa och jag tror det kommer dröja innan en ungdomsförfattare (från Sverige) eller någon fantasyförfattare får priset, om man säger så… Men vi hade boken i bokcirkeln, så det var bara att läsa.

Handling
Nära hem är en samling noveller (såklart) och jag hann tyvärr inte läsa igenom alla 12 innan boken skulle lämnas till biblioteket. Gemensamt var i alla fall att huvudpersonen i novellerna jag läste blickade tillbaka på något som varit och ett tema kunde vara kärlek. Favoritnovellen var ”Miles City Montana”, om en familj som åker genom USA för att besöka släkt. Novellen skildras ur kvinnans, en mammas, perspektiv och novellen hade en fin ton, en närhet och mjukhet som jag föll för, något som präglade novellerna i olika hög grad.

Min reflektion
Nära hem överraskade mig. Jag hade trott att novellerna skulle vara svårare. Nu hann jag visserligen inte med alla, men kanske inte enbart på grund av att boken skulle tillbaka till biblioteket utan för att jag inte kastade mig över den. Innehållet lockade inte tillräckligt för det

Varje novell i Nära hem bestod av tillbakablickar, funderingar kring livet och livsval, och flera karaktärer var lite äldre och såg tillbaka på olika episoder när de varit yngre, eller barn. Kanske kan man lättare relatera till historierna om man själv har lite fler år än de dryga trettio som jag har med mig? Kanske kan man då också lockas mer av dem, och tycka om innehållet lite mer?

Jag kan tänka mig att läsa Alice Munro igen, men hon får vänta ett tag så att berättelserna kan få utrymmet och eftertanken jag tror de behöver. Alice Munro alltså, på återseende.

 

Alice Munros Nära hem kan du köpa på t.ex. Adlibris eller Bokus

 

Frågor, Om att läsa

Bokbloggsjerka – Novellfavoriter?

Annikas bokjerkaI helgens bokbloggsjerka ställer Annika en fråga om noveller.

Brukar du läsa noveller och/eller andra ”short stories”, vilken/vilka är din favorit/dina favoriter i så fall.”

Jag läser väldigt sällan noveller. För många år sedan tyckte jag det var kul med tidningen Mitt livs novellmed läsarnas egna berättelser. Eftersom jag undrade om det stämde, skickade jag in en novell som blev publicerad – wow liksom! Men efter det lade jag ner novellskrivandet, bortsett från ett försök för ett tag sen som inte gav resultat… Man ska nog sluta när man är på topp 😉

Två novellsamlingar jag kommer tänka på är Marian Keyes Under the Duvet, där de korta berättelserna påminner om kåserier, om jag minns rätt, och jag tror att de publicerats i någon tidning tidigare(?). Rolig läsning helt enkelt. Den andra novellsamlingen är Båten av Nam Le, en lovprisad samling noveller om människor från världens olika hörn. Jag var inte jätteimpad, men kan ha svårt för de där mest lovordade böckerna. Tycker ändå att Båten är värd att läsas just för sin komplexitet och mångsidighet. Plus att det är kul att ha läst någon av de där kulturella böckerna som ”alla” pratar om.

 

Hälsar ny följare välkommen också, tack för att du vill läsa min blogg!

 

Om att skriva

Fiftyfifty i publiceringsnivå

Då har mina publiceringsnivåer sänkts med fiftyfifty eller hur man nu räknar. Innan låg jag på full pott. Huh? tänker ni, vad snackar hon om, publiceringsnivåer?! Jag har försökt att bli publicerad två gånger. Första gången gick, andra inte.

Det handlar om noveller.

Jag skrev en novell när jag var kanske nitton – när andan föll på och jag var inspirerad. Det tog några veckor och jag fick ett brev om att den skulle publiceras om några månader. Jo, jag fick ersättning också. Fantastiskt! Fast inte gjorde detta att jag började skriva noveller. Det var inte inte min grej.

Noveller är tydligen fortfarande inte min grej, ändå kunde jag inte låta bli i somras. Skrev en till Skrivas novelltävling. Men nope. Inget denna gång. Alltså har jag sänkt mina publiceringsnivåer typ fiftyfifty. Jag som hade så god publiceringsstatistik:-)