Böcker, Om att läsa

Tre gånger en mycket spännande Robert Westall

Det här blir årets sista inlägg. Ingen sammanfattning, kanske nästa år? Men nu, nu ska då får en dos skräck. 😉

Som barn och tonåring var jag med i en bokklubb och fick hem en bok varje månad. Antingen månadens bok, eller någon annan jag valde själv. Robert Westall var en av författarna vars böcker lockade mig. Skräck, spökhistorier och mystik. Fyra har jag fortfarande kvar, omlästa och älskade. Tre av dem har jag läst om i år.

Det som är specifikt med dessa tre är att alla tre har huvudpersoner som är äldre. Inga barn eller tonåringar. Ändå räknas de som ungdomsböcker. De har rätt otäcka handlingar som ligger på gränsen till att krypa in under huden och förvandlas till mardrömmar.

Yaxleys katt handlar om en mamma som hyr en stuga längs kusten i en dammig byhåla där folk har stenkoll på varandra. Stugen hyr hon eftersom de två barnen på cirka tolv och elva så gärna vill. Stugan har tillhört ortens Kloka gubbe och stått orörd i sju år, sedan han försvann och nu blivit dödförklarad. I stugan är allt kvarlämnat som om Yaxley bara skulle gått ut en kort stund. Att mamman väljer att hyra en dammig stuga gör hon som en sorts bevis på att hon minsann klarar att ta hand om sig och barnen och ta egna initiativ, inför en make som tycks bestämma det mesta annars. Byborna får för sig att hon skulle ha något samröre med det Yaxley höll på med (svartkonst) och hon och barnen sätts på bevakning av byns män. Gubbar med häcksaxar och inskränkta sinnen.

Ny identitet handlar om en ung kvinna, redo för universitetsstudier när livet vänder. Pappan sätter en gammal portfölj i händerna på henne, full av använda sedlar och säger åt henne att gå under jorden. Tack vare den – sedan ett år tillbaka – döda mammans elegenta garderob lyckas hon ändra utseendet och gör som hon blir tillsagd. Hon hittar en by där hon startar upp en antikbod, samtidigt som pappan försvinner. Genom annonser i en tidning kommunicerar de med varandra och en dag får hon ett stort paket. Ett paket vars innehåll avslöjar mygel och falska rapporter från olika myndigheter. Spännande förstås, men återigen. Det handlar om en relativt vuxen person, som gör vuxna saker.

Ondskans sjö är minst barnvänlig. Huvudpersonen är antikvitetshandlare som fuskar i branschen. Han hamnar i handlingens fokus när man i ett bostadsområde i London ska tömma en sjö i en park. Folk och politiker har tröttnat på att sjön utgör medel för de som vill ta sitt liv. Inga fler kroppar ska fiskas upp där. Det är bara det att när sjön töms på sitt vatten, sprider sig geggig lera i avloppen, och leran som torkar yr runt. En otäck stankt ligger över området och gör alla, som är i närheten av sjön, stingsliga och aggresiva. Som om de tas över av något ont. Och ja, upprinnelsen till det onda finns i ett övergivet bostadskvarter. Antikvitetshandlaren inser sambandet efter att flera antika föremål kommit till hans bod. Föremålen får hans medarbetare att sluta arbeta, eller be Gud rädda dem, och föremålen får huvudpersonen att drömma mardrömmar, lika verkliga som om det vore sanna. Barnvänlig? Nope.

Och kanske var det detta som fascinerade och lockade så starkt när jag läste dem i början av tonåren. Att de skildrade något som jag som barn annars kanske inte var delaktig i. Eller, vad tror du?

Orkade du läsa ändå hit?! I så fall, gott nytt år! Jag önskar dig ett fint 2020. Vi håller väl tummarna för att vi får vara friska, läsa många intressanta böcker och att vi får skriva sådär lagom mycket, så att vi mår bra! 🙂