Om att skriva

Med nya ögon syns bristerna bra

Jag lärde mig ett nytt ord för någon vecka sedan. Eller nej. Inte ett nytt ord för ordet kände jag till. Det jag lärde mig var betydelsen av det i skrivsammanhang. Överbearbetningar. Alltså när vi som skriver blir för övertydliga. (Det var Gabrielle som skrev så föredömligt om det häromveckan)

Vi tjatar liksom om samma sak utan att det är nödvändigt eftersom läsaren ändå klarar att förstå texten.

När jag gått igenom mitt ”gamla” ungdomsmanus här i helgen ser jag att detta är en av bristerna. Inte så att jag gör det hela tiden, men för ofta för att det ska vara bra.

I övrigt behöver några stycken stramas upp och några ska tas bort, någon karaktär kan behöva förstärkas också. Jag tycker inte jag behöver lägga till något. Men vem vet, det kanske jag ändrar mig kring.

Oavsett känns manuset rätt okej. Jag behöver inte skämmas för att jag skickade det till förlag förra våren/sommaren. Jag tycker fortfarande att jag läst publicerade böcker som varit sämre på många områden. Och visst, en är oftast blind för ens egna brister, och ja, manuset kan fortfarande bli bättre, men ändå. Jag behöver inte skämmas. Vissa stycken och scener är faktiskt riktigt bra. Målet nu är att se till att det blir lika bra överlag. Antingen på egen hand eller med kursens hjälp.

Det jag tycker är roligt med att upptäcka bristerna är just det. Att jag upptäcker dem. Jag har utvecklats. Jag är inte lika trött på manuset och kan se det med nya ögon, och jag har lärt mig mycket om skrivhantverket under året som gått – ofta tack vare många bra inlägg från bloggare, lektörer och handböcker. Så skönt att märka en utveckling, för hur kul hade det varit att skriva om det inte gått framåt. Nej, det hade inte varit något för mig, hur roligt jag än tycker det är att skriva. Lite utveckling vill jag allt se. Eller vad säger ni? Jag är väl inte ensam om att tycka så?