Om att leva

Vidgade vyers resultat

Nya insikter

Efter en veckas semester med läsning och sol, promenader, lite shopping och god mat om kvällarna kom insikterna jag efterfrågat innan resan intrillande. Eller nej. Inga uppenbarelser även om jag fann en viss… lösning. Att det sedan inte alls blev som jag tänkt eftersom chefen ändrat sig nu är en helt annan sak. Nytt att förhålla sig till igen och innan något är påskrivet vågar jag inte hoppas att det blir som jag, ja, just hoppats.

En insikt resan gav med råge var i alla fall lyckan av att kunna ligga. Alltså ligga ner. Det är först när ens kropp slutar fungera och inte gör det den brukar som en begriper hur otroligt värdefullt det är när allt fungerar. Och fy sjutton att en tar vissa saker för givet. Som att ligga ner. Jag åkte på någon helvetisk muskelinflammation i en ryggmuskel som ledde till att jag nätt och jämt enbart klarade av att sitta. Så var det i ett helt dygn innan det släppte och jag kunde hasa mig ner till poolen. Ljuva lycka!

Live work play

Med förhoppning om att vårens prövningar ger med sig och att balansen mellan arbete och fritid kommer jämna ut sig framöver hittade jag den här skylten på strandpromenaden. Live, work and play ska få bli mottot för resten av året och så överger jag mitt annars gärna använda favoritcitat från filmen A Long Kiss Goodnight ”Life is pain. Get used to it!”

Läst

Gissa om läsningen gått undan. Fyra böcker hade jag med och tre lästes ut jättesnabbt (Kvinnan på tåget, Det handlar om dig och Rosengädda nästa). En ny hittade jag dessutom på plats i bokbytarhyllan så den fick gå före A Room with a View som jag hade påbörjat. En sax i hjärtat är en störtskön pusseldeckare i bästa Agatha Christie stil och utspelar sig i en by på den småländska landsbygden sommaren 1957. Snart utläst och jag har inte alls listat ut vem mördaren är. Antingen är jag oerhört blind för eventuella ledtrådar eller så är det bara listigt skrivet. Oavsett, roligt att klura. För denna och de andra kommer snart ett omdöme. Fortsätter sommarkvällarna gissar jag dock att det kan dröja. Det är trots allt mer lockande att ta vara på fint väder än att skriva vad jag tyckt om ett gäng böcker. 😉

Om att skriva

Perspektivbyten

I manuset har jag en huvudkaraktär. Eller egentligen är de tre. I ett och samma kapitel blandar jag ibland mellan dessa tre karaktärers perspektiv i tredje person.

Okej, så här är det uppbyggt. Först har vi karaktär A, efter fem kapitel kommer karaktär B. Karaktär C omnämns men dyker upp lite längre fram. Jag tycker att hon är den som har den tydligaste egna ”rösten”. De andra är mer lika varandra men jag försöker ändå utmejsla skillnaderna i deras respektive avsnitt.

I alla fall. En fråga jag fick från gruppen på kursen, var om det kan bli rörigt med flera perspektiv i samma kapitel. Jag blandar inte hej vilt utan de har sina egna avsnitt/kapitel. Dessutom undrade kursdeltagarna vad perspektivbytena tillför. Ärligt talat var detta inget jag tänkte på när jag som nittonåring skrev det här manuset. Men jag tror att jag gjorde det – och fortfarande gör det – för att jag ville beskriva händelseförloppet utifrån de olika karaktärerna, då de upplever olika saker som för handlingen framåt. Roligare att vara där the action is, så att säga.

Men jag har tänkt på det i efterhand, och än mer efter frågan på kursen, och granskar därför varje perspektivbyte. Överväger nyttan med det och funderar på jag borde låta huvudkaraktär A få mer plats att föra handlingen framåt eller så… Som nittonåring var det här med hur, vad och varför inte något tänkte på. Under tonåren kom liksom berättelserna till mig, slogs om att bli nedtecknade och jag funderade nästan aldrig på vad jag skrev. Jag ville bara skriva.

Men eftersom jag inte längre skriver enbart för min egen skull utan har målet att bli utgiven behöver jag kunna sätta ord på varför jag gör som jag gör. Jag behöver tänka till.

Så det gör jag nu. Jag tänker till. Och vad jag jobbigt det är. Allting är mycket enklare om en inte behöver tänka på om en gör si eller så, blir det bättre eller sämre…. Och det jag tycker behöver inte andra hålla med om.

Men perspektivbytena då? Vad tror ni? Någon som läst böcker där detta varit suveränt eller katastrof? Tips på vad jag kan tänka på? (Själv tycker jag förresten att Mortal Instruments-serien är bra på karaktärsperspektiven då jag upplever dem som tydliga om än kanske inte så röst-olika.)