Om att skriva

Direkt ur verkliga livet

Som utlovat kommer här den novell jag lyckades få publicerad för många år sedan i tidningen Story. Min första och enda novell som fått äran att vara med i en tidning. Det dröjde en evighet innan jag fick besked om att den skulle publiceras. Då fick jag ett brev och ett sådant där utbetalningskort (?) som jag kunde lösa in på banken. Sedan dröjde det en evighet till. Men en dag, drygt ett och ett halvt år efter att jag skrev novellen fanns den där i tidningen.

Det är en så kallad riktig historia, ur det verkliga livet. Säkert! Men tidningen gillade min berättelse ”direkt ur livet”. Så här kommer den. Enjoy!

När jag insåg att jag älskade honom insåg jag också att det aldrig skulle bli vi två. För mycket talade emot det. Han, Patrik, skulle dessutom aldrig älska mig på det sättet.
Det hela började strax innan jag skulle fylla fjorton. En ny kille kom till klassen men jag blev inte kär i honom så som de andra tjejerna i min klass. Istället jämförde jag honom med Patrik.
Snart insåg jag att jag gjorde så med alla killar som visade intresse för mig. De hade inget att komma med när jag tänkte på min två år äldre Patrik. Han, som inte kunde ana vad jag hyste för känslor för honom. Inte visste jag heller om jag ville att han skulle få reda på det. Jag var rädd för hans reaktion. Jag var ingenting för honom förutom yngre och mesigare. Min kärlek svalnade men försvann aldrig helt.
Jag sörjde de två åren i högstadiet när jag inte fick se honom komma emot mig i skolans korridorer. Sörjde att inte få se honom skämta med sina kompisar.
Så kom den efterlängtade dagen när jag började gymnasiet och återigen kunde höra hans skratt i matsalen eller hans röst närma sig i spiraltrappan. Han fick mitt hjärta att slå snabbare och mina kinder kom att rodna de få gånger han verkligen tittade på mig.
Tillfällena när han såg mig blev flera och vanligare. Ibland hejade han till och med. Han som för det mesta behandlade mig som luft. Min lycka var fullkomlig. Jag var någon för honom nu.
Han hade flickvänner och under våren sällskapade han med en tjej som tog med honom till alla privata fester. Jag kände inte igen honom längre. Många märkte förändringen.
Vi möttes efter skolan en dag, av en slump. Jag hade glömt en bok i mitt skåp och hörde någon komma men såg inte vem det var. Min skåpsdörr slogs plötsligt igen. Som tur var kom jag inte i kläm.
Jag mötte förskräckt hans ilskna blick. Inget blev sagt. Under några sekunder stod han och stirrade på mig. Jag blev rädd för han såg arg ut. Arg och ledsen. Till och med hans rygg såg arg ut när han gick ifrån mig med långa steg. Jag visste inte om jag vågade gå hem men till slut tog jag mod till mig.
Inget hände. Han lät mig vara ifred efter den gången. Inga fler leenden, inga skrämmande blickar bara likgiltighet.
I maj, när studenten närmade sig och fester hölls var och varannan kväll allt eftersom kurserna slutade för treorna, drog mina klasskompisar med mig en kväll. Jag visste att han skulle vara där. Jag visste att han inte skulle vilja se mig där.
Mina klasskompisar ville se mig släppa loss. De var trötta på att se mig deppa efter någon kille jag aldrig kunde få. De visste inte vem och jag skulle aldrig avslöja det. Aldrig. De skulle inte förstå. Det begärde jag inte heller.
Många gånger hade jag sagt till mig själv att jag var dum, att jag var knäpp. Jag visste ju att det aldrig skulle bli vi två. Så var det bara. Hjärtat var svårt att påverka. Ändå hade jag drömt om att få vara hans flickvän. Den som han kysste och smekte. Jag ville dra med mina fingrar genom hans hår.
Efter några öl dansade jag vilt. Ännu hade jag inte sett Patrik där. Jag hade inte glömt honom men hoppades att jag skulle slippa se honom med någon tjej. Tyvärr kom han efter en stund. Han var inte ensam. Tjejen klängde på honom och han verkade gilla det. Båda var väldigt fulla men till min lättnad, och hans besvikelse, däckade hon i soffan. Sur lämnade han henne och klampade ut i trädgården. Jag följde efter honom.
När jag kom ut såg jag honom inte först. Han var inte på verandan som jag trott utan hade gått bort till en gungställning som stod en bit ut på gräsmattan. Där satt han och tände en cigarett när jag kom. Han frågade om jag ville ha men jag skakade på huvudet.
– Vet mamma om att du är här? mumlade han och tittade upp på den mörka himlen.
– Nej.
– Hon blir nog orolig när lilltösen är ute så här sent.
Han flinade mot mig och jag suckade.
– Jag ville bara höra om du var okej, sa jag. Det var dumt av mig att bry mig om dig när du aldrig brytt dig om mig.
Lågt svor han och bet sig i läppen. Så gjorde han alltid när han var pressad. Jag visste det eftersom jag alltid gjorde likadant. Istället för att gå in till de andra satte jag mig på den andra gungan. Vi sa inget på en lång stund. Bara musiken och ljuden från festen hördes och därför tog det en stund innan jag förstod att han grät. Snyftningarna hördes knappt men jag såg på hans kropp att han grät.
– Vad är det Patrik? Mår du bra?
– Varför måste allt bli så jäkla fel, sa han grötigt. Du tror att jag… att jag hatar dig, men det … snyftade han… jag gör inte det jämt.
Han torkade bort sina tårar med handen och tittade på mig. Samlade sig och sa:
– Tror du inte att jag vet vad du har för känslor för mig?
Ställd inför hans plötsliga hårda röst kom jag mig inte för att svara. Bet mig lätt i läppen och skakade på huvudet. Han fortsatte:
– Varför tror du att jag varit så jobbig mot dig? Jag visste ju inte hur jag skulle bete mig mot dig när jag förstod att jag också hade sådana känslor för dig. Det … Det är ju… perverst! Min egen lillasyrra.
Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att min bror också skulle känna så. Han hade dolt det väl. Dolt det som var fel, syndigt, sjukt, äckligt, bisarrt… Fel! Men hur kan det vara fel att älska någon så mycket? Kroppen känner inte till det som är så fel. Hjärtat känner inte till det som är fel.
Den natten skildes vi åt med lättade hjärtan. Vi slapp känna skuldkänslor i ensamhet. Det var lättare att dela bördan. Vi hade sagt att vi aldrig mer skulle prata om det utan försöka fortsätta med våra liv som våra känslor inte fanns. Våra föräldrar var skilda och Patrik bodde hos pappa sean en tid tillbaka, jag med mamma.
Jag och Patrik gick åt skilda håll. Han gjorde lumpen hundra mil bort och flyttade sedan till Tyskland där han bor och pluggar.
Jag tar studenten snart och vet ännu inte vad jag ska göra.
Det enda jag vet är att jag fortfarande jämför alla killar med honom men han börjar missta sin förstaplats och det gläder mig. Mitt nya liv kan börja.

Det var det.

Känns konstigt att tänka att det är jag som skrivit det. Mitt nitton- eller artonåriga jag visserligen, men ändå. Det ligger både nära och långt från hur jag skriver idag. Fascinationen för syskonrelationer finns kvar, oavsett om det handlar om förbjuden kärlek eller inte. Kanske relationen mellan syskon fängslar lite extra eftersom jag är endabarn. En fascination som hängt med även in i min dystopi där syskonrelationen är central.

Dessutom, jag blir sååå fascinerad av de sliskiga rubrikerna i novelltidningen. Tittade igenom och hjälp. Nog för att det ska locka till läsning, men för mig fungerar det tvärt om. Jag känner snarare olust. Ändå, som sagt, kul att få ha varit del av Storys berättelser ”direkt ur livet”. 🙂

Skriver du noveller till tidningar? Fått med några i så fall?

Om att skriva

När jag blev publicerad

Jag städade ur garderoberna i somras. Inte alla, för det orkade jag inte. Men så skönt att få undan en del åtminstone. Då hittade jag en tidning, Story, med min novell i. Japp. Jag är publicerad novellist. Eller vad det nu heter?

Story, tänker du nu (om du är gammal nog), var inte det en fånig novelltidning med historier om att man sett spöken, kärat ner sig i grannen, gjort dumheter på fyllan osv? Japp. Den finns inte längre. Men då, någonstans där i slutet av nittiotalet läste jag sådant ibland. Mest i semestertid.

Men, åter till novellen. Det är ju inte som att jag slår klackarna i taket när jag läser vad jag skrev. På samma gång skäms jag väl inte ögonen ur mig heller. Jag blev ju faktiskt publicerad. Med något jag hittat på. Helt själv. Hurra för mig, och mitt sena tonårsjag!

Novellen ska visserligen vara tagen ur verkliga livet. Det hade jag svårt att tro på, att alla novellerna var ”på riktigt” och jag brydde mig inte alls om att jag fabricerade ihop en historia som inte hade med mig och mitt liv att göra. So what liksom, det som säljer det säljer. För ja, jag fick pengar för detta. Tjoho! Minns inte hur mycket men ändå.

Sedan har novellskrivandet gått uruselt. Jag skriver inte noveller. Gjorde ett försök att få något publicerat för ett gäng år sedan. Det gick inte. Att hälften av mina försökt lyckats känns ändå som en bra statistik.

Och novellen? Ja, den ska ni få läsa i sin helhet om några dagar. Så håll utkik efter en smaskig historia tagen direkt ur det verkliga livet. Snart i en blogg nära dig. 🙂

Om att skriva

Hopp åt oss andra

När en skrivbloggare berättar att den har lyckats få ett manus antaget av ett förlag blir jag alltid så glad. Om någon som kämpat så mycket, som de flesta faktiskt gör, och blir antagen då finns nog det en möjlighet för en annan också. (Om jag bara piggnade till lite och orkade ta tag i manusredigeringen…)

Den jag tänker på för tillfället är Susanne Ahlenius, som för några dagar sedan skrev i sin blogg om att hon kommer bli publicerad. Jätteroligt att ännu en författardröm går i uppfyllelse!

 

 

Om att skriva

Fiftyfifty i publiceringsnivå

Då har mina publiceringsnivåer sänkts med fiftyfifty eller hur man nu räknar. Innan låg jag på full pott. Huh? tänker ni, vad snackar hon om, publiceringsnivåer?! Jag har försökt att bli publicerad två gånger. Första gången gick, andra inte.

Det handlar om noveller.

Jag skrev en novell när jag var kanske nitton – när andan föll på och jag var inspirerad. Det tog några veckor och jag fick ett brev om att den skulle publiceras om några månader. Jo, jag fick ersättning också. Fantastiskt! Fast inte gjorde detta att jag började skriva noveller. Det var inte inte min grej.

Noveller är tydligen fortfarande inte min grej, ändå kunde jag inte låta bli i somras. Skrev en till Skrivas novelltävling. Men nope. Inget denna gång. Alltså har jag sänkt mina publiceringsnivåer typ fiftyfifty. Jag som hade så god publiceringsstatistik:-)