Om att skriva

Pusslande med manuset

För kursen jag gick i höstas har jag vid nio tillfällen plockat ut ett eller flera kapitel och enstaka scener som jag redigerat om efter skrivråd, eller efter specifika uppgifter, till inlämning. Sedan har jag återfått kapitlen och scenerna med respons. Då har jag sparat om det jag nu ska redigera vidare på (och ibland hunnit börja redigera lite) innan jag gett mig i kast med nästa inlämning och nästa dokument.

Alla dessa utplockade kapitel och scener skulle jag (på grund av en anledning jag inte går in på nu) när ledigheten var över lägga in i manuset igen, som jag sparade om på nytt.

Jag som nästan inte har något kortidsminne (åtminstone känns det så) fick verkligen hålla tungan rätt i mun för att få ihop detta pusslande. För det var inte så enkelt att jag bara kunde lägga in det rätt av. Jag hade ju under omredigerandet skapat nya kapitel och hoppat mellan scener och flyttat runt lite på dem.

Men, efter lite jäktat pusslande (varför gör en alltid sådant här mot deadlines?) tror jag att jag fick ihop det.

Manuset har i alla fall med de närmre åttio omredigerade sidorna växt ett drygt tiotal sidor och utgör i nuläget över 200 sidor. Antal ord minns jag inte. Jag har annars mycket lättare att förstå ett manus omfattning om det benämns i antal ord. Men minnet, som sagt, är som ett såll och jag orkar inte kolla.

Så. Hängde du med? Och nu med en ny termin på kursen med nya inlämningar från samma manus kommer jag plocka ut kapitel och scener igen. För att till sommaren pussla ihop allt igen.

Går det att göra på enklare sätt? Råd tages tacksamt emot. 🙂

PS. Jag är överlag en übersparare av stora mått. För varje gång jag redigerar ett manus sparar jag den dagens redigering i ett nytt dokument (eller kallas det fil?) vilket brukar innebära att jag sparar typ 30 gånger – om det är så lång tid det tar att gå igenom manuset en första gång – 20 gånger för en andra redigeringsrunda osv. Det bästa med detta är alla versionerna som innebär att jag aldrig slänger något, och det som ändrats mellan redigeringsomgångarna finns kvar – om jag skulle vilja ta tillbaka något eller kolla upp något. DS 😉

Annonser
Om att skriva

Hybris! Vem? Jag? Inte alls!

Som titeln antyder håller jag på att få storhetsvansinne eller ja, hybris.

Felet är min kursledares. Människan överöser mig, eller snarare även min senaste textinlämning, med lovord.

Nu kan jag ärligt säga att det behövs. För med ett par veckor präglade av tokhuvudvärk har jag haft svårt att redigera mitt manus och de ändringar jag gjort har inte direkt alltid blivit lysande. Så med någon sorts kisande (dataskärmen har varit jobbig att titta på pga huvudvärken) och någon sorts envishet i att ändå försöka få det så som jag vill har jag igen fått höra att det faktiskt blir bra. Och att jag utvecklats.

Så ja. Nu har jag hybris. Vi får se hur länge det håller i sig. Imorgon hoppas jag vara fri från huvudvärk så att jag kan ta ett par timmar för nya ändringar till nästa och sista inlämningen. Gissar att jag nog landar rätt tungt då.

Ändå. Upp som en sol … Ganska nice att få de stunderna också. Jag som annars mest bara lite sådär förnöjsamt travar på och tycker att skrivandet i allmänhet är en rätt trevlig sysselsättning. Kul när ens sysselsättning ger lite mer än så. 😊

Om att skriva

Ska bara redigera lite

Så öppnar jag upp ett kapitel och börjar fundera på vad som kan göras skarpare. Tajtare. Tydligare. Hur starkare närhet till karaktären kan skapas. Hur dialogen kan ge karaktärerna personligare röster.

Jag ska bara jobba med tio sidor. För då får jag uttömmande feedback på styrkor och brister. Så tio sidor ska lämnas in på måndag kväll.

Jag sitter där med uppmärksam blick, ändrar och fixar, tänker att jag bara ska ta en knapp timma för den här stunden. Snart märker jag att tiden flyger iväg. Timman har gått och jag har inte kommit längre än en och en halv sida. Men vad gör det? Jag har fått vara i den där härligt uppslukade känslan när tiden upphör och jag blir ett med texten.

Mer sånt tack.

Om att skriva

Ursäkta jag är upptagen…

… med att redigera om början på ungdomsmanuset. Därför inga nya spännande inlägg. Förutom det här.

Så håll till godo. Och önska mig lycka till. 😉

Onsdag kväll och en timma är gjord med redigerandet. Två timmar avklarade i helgen också.

Bara att bocka av veckoplaneringen. Check!

 

Om att skriva

För snart tjugo år sedan

En tanke slog mig. Att jag jobbat med dystopimanuset väldigt länge. Men det är bara senaste åren jag verkligen lagt ned tid på det och senaste dryga året har varit jätteintensivt.

Att sista dryga året varit intensivt beror på att jag valde manuset som projekt för skrivpedagogutbildningen. Vi kunde få handledning och jag valde mellan dystopin och ett ungdomsboksmanus. In i det sista var jag säker på att det var ungdomsmanuset jag skulle välja men, när det väl gällde ändrade jag mig. Det är jag så glad för.

Med feedback från kurskamrater på utdrag av manuset och med respons från en kursledare på nästan en tredjedel av manuset, har jag fått möjlighet att utveckla berättelsen på ett sätt som annars inte skulle varit möjligt. Suveränt.

Så med en sorts sammanfattning för egen skull (och som jag även nu tvingar på er – hoppas nåt i det här kan väcka lite intresse…), i en sorts tidslinje, gör jag ett försök att överblicka dystopimanusets tillblivande.

hösten 1999
Tanken om min huvudkaraktär och manusets handling föds. Detta sker när jag sitter på ett tåg. Jag tar fram det collegeblock som jag lyckligtvis har med mig och börjar skriva. Om jag minns rätt skrev jag sedan ett grundmanus på några dagar (ett par veckor?). Försakade högskolestudierna ett litet tag där, men so what, de var ändå på väg att gå åt h-vete.

Datorn jag skrev på då hade förstås en sådan där vitgrå kub till skärm och jag sparade grundmanuset på diskett. En diskett som varit försvunnen sedan många år. 

Jag gjorde ett försök att föra över manuset till en annan dator för kanske tio år sedan, för att spara om på mejl och sticka, men filen var inte kompatibel. Disketten har jag förlagt (slängt?!) och grundmanuset är förlorat, både den handskrivna inledningen och det jag skrev på datorn.

hösten 2012
Tanken väcks att göra något med manuset som vilat länge och jag skriver ett gäng scener, men inget mer.

sommaren 2013
Jag går en manusskrivarkurs på distans vt-13 och får ”klart” ett ungdomsmanus. Dystopin plockar jag upp när kursen är avslutad i juni. För då påbörjar jag ett samarbete med en kurskamrat. Vi ger feedback till varandra – dvs skriver upp emot 20 sidor per två veckor, ger respons osv.

hösten 2013
Samarbetet med manusutbytet avslutas i november och jag slutar skriva på manuset som jag vid det laget fått feedback på, ända till det som nästan utgör manusets första del idag.

åren 2015 och 2016
Jag plockade upp manuset igen. Skriver om det jag redan fått feedback på, från kurskamraten. Skriver sedan fortsättningen, småredigerar lite på detta och sommaren 2016 skriver jag ”klart” manuset. Det landar på 101 217 ord och 271 sidor.

läsår 2016/2017
Intensivt arbete under skrivpedagogutbildningen med mycket redigering, omskrivningar och nya scener efter god feedback från kursledare och kurskamrater. Beslutar mig för att göra manuset till två delar eftersom det växer och överskrider 100 000 ord. Lättare att överblicka två böcker och jag kan känna frihet att lägga till sådant jag tycker saknas utan att uppleva att det sväller för mycket.

sommar 2017
Skickar kapitlen som tillhör första delen till två testläsare. Återfår matnyttig feedback och påbörjar en ny redigeringsomgång. Skriver några nya scener och får äntligen klart eländet. F’låt, manuset. Deadline för att skicka till förlag är förste oktober och jag lyckas hålla min deadline.

Det hade varit nice att publicera manuset innan det har hunnit gå tjugo (?!) år sedan idén föddes. Får se om det blir verklighet eller inte. (Två refuseringar redan…) Jag har som tur är lite tid på mig innan det får 20-års jubileum. 😉

Om att leva

På tal om ingenting

Det har regnat i en vecka. Ibland mycket. Ibland lite. Och ibland väldigt mycket. Jag har inget emot lugna fina skurar som faller liksom rakt ner. Tyvärr är det sällan så eftersom Göteborg är en väldans blåsig plats. Vädret får mig i alla fall att längta till sommaren. Den som var, den som kommer. 

​Även om regnet håller mig lite mer hemma har inte redigerandet varit prioriterat. Det får ta den tid det tar. Är nog ändå ”klar” snart eftersom känslan av att inte behöva/vilja ändra har börjat infinna sig.