Balanserar vidare och får ihop säcken

Som jag nämnde i förra inlägget har redigeringen av manuset nått de sista kapitlen. Och jag behöver justera balansen en aning. Den dramaturgiska kurvan är aningens baktung.

Med intentionen att flytta fram en sådan där dramatiskt punkt då, har jag redigerat en hel del senaste dagarna (dvs runt tre timmar, max fyra). Och det som hänt är att jag strukit en massa. Jag som skulle fördjupa och förlänga. Lägga till.

Det kommer. Men just nu känns det bakvänt. Fast jag måste ju göra något för att börja göra det jag planerat.

Och tydligen innebär det att börja med att stryka.

Det är tidskrävande. Och energikrävande. Så när jag märkte att huvudet blev lite väl påverkat av all tid framför datorn valde jag att knyta ihop säcken lite slarvigt. Med andra ord, jag skickade in min sista inlämning på kursen en halv vecka tidigare. Bara för att få en paus.

Och gissa om det kändes bra. Jag summerade de bråkande sista kapitlen med ett par förklaringar till kursledaren om hur jag tänkt och ger mig respit. Inväntar feedback och … Tja, jag tar väl och läser en bok under tiden. Går några promenader. Yogar. Jobbar ett par pass.

Men sedan så. Då ska säcken knytas ihop så snyggt det bara går.

(Sällskap under redigering. Tack och lov har hon slutat envisas med att hon ska ligga i knäet och därmed även på laptopen. Hon får gärna ligga bredvid.)

Annonser

Manus- och livsbalans

Närmar mig slutet på redigeringen av manuset. Det är många veckor kvar men oerhört skönt att se att ett slut närmar sig. Jag har ju, med hjälp av romanskrivarkursen, redigerat sedan augusti förra året. Från början till slut. Tyvärr kommer kursen hinna sluta innan jag och manuset gör det.

Det manuset behöver en extra insats på är balansen i slutet. Det finns ju en tanke om att en dramaturgisk båge ska prickas in cirka sjuttiofem procent in i manuset. Som det ser ut i nuläget ligger denna dramatiska vändning längre bak.

Inte hela världen, men jag märker att det blir baktungt och vill korrigera det. Har dessutom fått rådet från lektören att överväga en justering.

Troligen blir det så att jag fördjupar ett par scener. Ger dem mer kött på benen. Och så kommer jag lägga till en längre scen, alternativt ett helt kapitel.

Men. För att orka skapa balans i manuset måste jag se till att det finns balans i vardagen.

Mitt i veckans fina flyt av redigering blev jag förkyld. Inte jättedålig men lite feber och ont i halsen. Gjorde huvudet trögt. Förstås.

Gissar att kroppen var nedsatt efter de intensiva men roliga dagarna förra helgen med kurs och besök i Stockholm. Som tur var vart jag redan på benen igår. Jobbade. Och på hemvägen var jag tvungen att korsa Göteborgsvarvet, som jag till och med orkade kika på i några minuter. Alltid kul att stå på Avenyn och klappa fram deltagarna som då bara har några få kilometer kvar av de 21.1 km långa sträckan.

Idag, efter att ha suttit uppe halva natten och kollat på ESC – vilken rysare omröstningen var! – är jag trött. Men har redigerat en dryg timma. Tog en paus. En promenad. Hamnade i solen under ett träd. Bara för att filosofera över detta med balansen. Den i manuset och den i livet. Känns som om jag är på god väg med att hitta båda.

Flyt och flow

Förra veckan började några dagar med värsta redigerarflytet. Det höll i sig till torsdag förmiddag. Skrev ett nytt kapitel också. Jag har inte jättekoll på hur mycket jag redigerat under mina flowdagar men jag har kommit framåt rejält. Rensat en hel del. Så skönt.

Jag tror också att redigeringen känns lättare eftersom jag äntligen börjar närma mig slutet av manuset.

Med helgens kurs i Gävle (bor i Stockholm, har tröttnat lite på kursorten) blir det en naturlig skrivpaus. Det är bra. Jag tror på pauser. De hjälper en att se texten klarare sedan. På samma gång är det skönt att få flera dagar i rad när texten blir ett med en. Gäller att hitta balansen däremellan.

Kursen idag har också varit bra för att föra tankarna framåt. Det vill säga till Del två. Har hittat en röd tråd i en sidohandling som med kurskamraternas hjälp fått mer kött på benen och jag har några idéer att bolla. Precis vad som behövdes. Är riktigt pepp på att börja med Del två när ettan är klar. Även om en paus emellan kan vara på sin plats.

Lite mindre flyt i läsningen däremot. Såg ju fram emot att läsa rätt mycket men har vilat ögonen en del på tågresorna och lyssnat på musik istället. Men har ju en dag kvar innan jag är hemma. Då blir säkert Källners Leka vuxen klar i alla fall.

Uppiggande lektörsläsning

Jag fick ju möjlighet att få manuset gratis lektörsläst genom ett gäng lektörer under utbildning. Och häromveckan fick jag utlåtandet från en av de blivande lektörerna. Det var på 13 sidor, fyllt med matnyttigheter. Fast utan större överaskningar.

Vad innebär det?

Att jag har koll? Njae, det vill jag inte påstå. Snarare betyder det att den kurs jag går sedan i höstas – som lett till att första halva manuset är redigerat med hjälp av kommentarer från kursledare – har gett mig vissa insikter som jag annars skulle saknat. Insikter som inneburit redigering som hittills stärkt upp första halvan av manuset och att jag behöver göra samma sak med andra halvan.

På detaljnivå får jag fortfarande jättemycket av kursledaren. I utlåtandet var det mer de stora dragen som fick sig en genomkörare. Eller som lektören ungefär uttryckte det, att andra halvan inte är dålig, men bleknar i jämförelse med första halvan som är oerhört välskriven. (Yay!) Och det var precis det jag hoppades, att det skulle märkas att jag gjort ändringar som gjort manuset vassare. Så den feedbacken är jag jättenöjd med.

Annars fanns funderingar på dramaturgi, att något kan behöva flyttas för bättre balans mot slutet. Och, precis som lektören på förlaget från i våras hade uttryckt det, att fler hinder som gör det mer spännande behövs, bland annat för att karaktärerna inte ska komma undan för lätt. Något även kursledaren framhållit. Så det är också en sak jag ändrar. Själv är jag sådan att jag kan bli trött på ur askan in i elden scenarier som aldrig tar slut, men försöker ge vad som efterfrågats. Tre personer kan liksom inte ha fel.

Av de positiva utropen tar jag speciellt med mig dessa två:

Det är ett fantastiskt stycke och det kryllar av dem i den första delen av ditt manus!
Något som du är otroligt bra på är beskrivningar och gestaltning.

Att jag jag skriver ner just dessa och delar med mig av dem är för att ibland känns det galet trögt. Det går långsamt, jag skriver om och undrar om det blir bättre. Emellanåt har jag svårt att se vad jag gör, detaljer står i vägen för helheten och ja, även tvärtom kanske? Du hör, jag vet inte ens vad jag menar. Eller tänker.

Så med lite (mycket) mer tid hoppas jag få ihop det här evighetsmanuset (har jag sagt att jag hållt på typ i sju år – även om det inneburit mer/mindre intensivt redigerande över tid) och att jag hittar ett förlag som vill satsa och, förstås, läsare. Min förhoppning är att läsarna ska tycka som lektören: Boken har en story som är oerhört intressant och jag hade svårt att lägga den ifrån mig.

Well, well. Fortsättning följer.

Önskar er alla en trevlig påskhelg!

Ibland händer det

Eller borde jag skrivit plötsligt …? Nä. Det kändes inte så plötsligt.

Jag har vid flera tillfällen försökt bli en av de utvalda till gratis lektörsläsning av ett gäng som går en utbildning. (Vill inte säga vilken/hos vem men tror ni nog kan lista ut det.) Jag skrev om detta i början av året med. Att jag då gjort ett nytt försök. Mitt manus blev inte valt.

Sedan kom ett mejl långt senare om att mitt manus skulle bli läst. Tjoho!

Så om ett gäng veckor har jag ett lektörsutlåtande att kika på. Också. Ibland har en tur.

Jag säger också eftersom jag tänker på att jag ju får fortlöpande kommentarer på de inlämningar jag gör av tio (till tjugo) sidor typ var tredje vecka i kursen. Men nu saktar jag ner tempot så jag inte arbetar på med redigering i onödan.

Häromveckan skrev jag om ett tjugotal sidor som jag ”kört fast” med lite. De återkom efter inlämning med god respons. Så jag stannar upp där. Och arbetar på dem lite till för att de ska bli inlämnade på nytt. För här, vid dessa sidor, är det ungefär så långt jag redigerat på det inlämnade manuset till lektörsläsningen. Perfekt att inte rusa på alltså utan avvakta en aning.

Så ja, ibland händer det. Himla tur att jag inte gav upp med att envist skicka in intresseanmälan för att vara med i uttagningen för erbjudandet om gratis lektörsläsning. Budskap: ge inte upp! 😉

Va?! Vem? Jag? Okej.

Ord och tid i redigerandets eviga loop

De där 20 sidorna jag skulle lämna in till kursen i måndags fick jag verkligen kämpa med. Eller kämpa och kämpa. De krävde – som sagt – lite mer än lätt redigering med enklare puts. Här var det på med grovhandskarna och gräva runt som gällde. Och jag fick ihop det. Typ. Skippade de sista tre, fyra sidorna och funderar på om de ens ska vara med. Men den frågan överlät jag till viss del till kursledaren att hjälpa mig med. Det blev i alla fall en inlämning på nitton sidor eftersom de andra sidorna växte en aning vid omredigeringen.

Idag är jag själaglad över att jag har skrivit. Helt nytt. Visserligen bara en bakgrundsscen som inte kommer med i manuset, men det är så roligt att skriva nytt. Att ge sig hän åt karaktärerna och låta handlingen löpa fritt. Inga krav. Bara skriv. Och att jag är själaglad beror inte endast på att jag skrivit, utan också för att jag idag är jättetrött. Vaknade före fyra inatt och tänkte på en sak som inte riktigt ville släppa. Sådant händer mer sällan nu tack och lov, men när det väl blir … ja, gissa om ögonen går i kors.

Så. Jag avslutar med en räkna-ord-bild. Bara för att jag blev så glad över att jag har skrivit, kunde jag inte låta bli att räkna ord och tid. Bilden kanske kan uppfattas som skryt. För egen del är den mer ett bevis på att ”hey, jag har skrivit, och jag har skrivit med flyt!”

Jag har turen att skriva snabbt. Och visst kanske det som går snabbt ibland ger lite extra redigeringstid, men jag tror inte riktigt på det direkta sambandet. För ofta, när jag skrivit något med superflyt och bra känsla, då blir det också mindre att redigera. Redigerarbitarna är de som varit lite mer svåra att få till från start. Och sedan har vi det allmänna redigerandet för att göra texten vassare, bättre, tajtare och tydligare. Och det som kommer efter respons med poängterade brister och styrkor. Ja, redigerandet kan pågå i oändlighet, just för att det går att redigera med olika redigerarinsatser vid olika tillfällen. Och jag som redigerat i evighet tyckte det var så himla gôtt att få skriva lite. Så därav min ”skryt-bild”. 😉

Hoppas det går bra för er med redigerandet och skrivandet. Och vad tror ni om sambandet, skriva snabbt och redigera (mer). Fort och fel? Eller?

Vad är friktionen?

När en kör fast i sitt redigerande kan en skriva blogginlägg om det.

Jag har tänkt lämna in uppemot 20 sidor till nästa gång. Dvs om en vecka. Oftast lämnar jag in 10 sidor för då får jag utförlig respons på detaljnivå. Men eftersom jag tycker att de senaste inlämningarna bestått av ungefär samma sorts kommentarer (jag verkar ha gjort samma misstag ett par gånger nu så det är dags att lära sig) hoppas jag kunna använda mig av den responsen inför nästa inlämning och putsa texten så att jag redigerar den till sitt bästa ändå. Och genom att lämna i fler sidor hoppas jag på en större framåtrörelse.

Dessutom hänger de här nästan 20 sidorna ihop. Mina karaktärer är på ungefär samma plats hela tiden (de gör en förflyttning på de senare cirka 4 sidorna) och är med samma bikaraktärer ungefär hela tiden (minus sista sidorna då). Och det handlar om ungefär samma sak.

Ja, inte konstigt om jag kör fast kanske. Ungefär samma sak i 20 sidor. Ja, ni hör ju. Och det är det jag måste se till att vässa.

En fråga som hänger med här är: Vad är friktionen? Det vill säga, (för den som kan behöva ett förtydligande – om inte annat är det bra att säga saker högt ibland) att jag behöver hitta vad som retar/oroar eller med andra ord, skapar spänning och gör att scenen blir intressant.

Utöver detta har jag med funderingen vad jag vill med dessa scener. Jag funderar också på vad läsaren redan vet. Och vad kan jag göra för att fördjupa.

Jag skulle vilja påstå att det här är mitt svagaste avsnitt hittills och vi befinner oss ungefär halvvägs nu. Innan har det varit några galet spännande scener och nu tas tempot ned en aning (för att bli spännande igen strax här efter), så det är inte läge att skapa några stora friktioner. Men texten här behöver fixas mer än vad jag gjort hittills i mitt omredigerande.

Stryka kanske? Nej inte helt och hållet, men bitar kommer nog strykas. Och en del kommer omformas.

Jag har inte jättemånga idéer just nu, mer än att jag vet att jag behöver göra lite mer än vanligt inför den här inlämningen på kursen. Bra är i alla fall att en vecka efter inlämnat material kommer feedback. Då kan jag se hur det jag gjort funkar och få tips på hur jag kan göra annorlunda. Det är ingen katastrof om det inte blir bra från början.

Så. Vad är friktionen? Hm…