Om att skriva

Skrivhantverket

För att utveckla mitt eget skrivande och för att hjälpa andras att utvecklas har jag lagt, och lägger fortfarande, en hel del tid på att gå igenom skrivhantverkets byggklossar. Jag tittar på sådant som sceners uppbyggnad, dialoger, karaktärer, gestaltning och miljöer för att nämna några viktiga bitar.

Nu när jag går romanskrivarkursen är jag noga med att läsa igenom flera av de andras inlämnade texter för att se hur de arbetat med sin text. Och för att se vilken sorts feed back de får av kursledaren.

image

Det finns så mycket att ta till sig av genom att studera andras texter. Ibland tror jag att det är där jag lärt mig mest. Skrivböcker och föreläsningar, liksom skrivpoddar, i all ära, men genom så olika och tydliga exempel som att studera andras texter, och responsen på dem, har jag nog ändå lärt mig mest.

Hur funkar det för dig? Hur gör du för att utvecklas i ditt skrivande?

Annonser
Om att leva, Om att skriva

Augusti!

Well, jag vill inte påstå att bloggandet kör igång. Även om det är augusti. För jag håller på att redigera. Går igenom en testläsares alla kommentarer, och lektörens (från utlåtandet i våras). Och så gör jag lite annat med.😊

Jag är alltså inte helt på banan för bloggande än. Men fler böcker ska läggas upp. Så dem kan du hålla utkik efter. 😉

 

Och så avslutar jag med att hälsa en ny följare välkommen! Stort tack för att du läser och vill följa mig.😊

(Förresten, under tiden som bloggen fortsätter sommarvilan kan ni följa mig på instagram @helenaa12blogg.)

Om att skriva

Balanserar vidare och får ihop säcken

Som jag nämnde i förra inlägget har redigeringen av manuset nått de sista kapitlen. Och jag behöver justera balansen en aning. Den dramaturgiska kurvan är aningens baktung.

Med intentionen att flytta fram en sådan där dramatiskt punkt då, har jag redigerat en hel del senaste dagarna (dvs runt tre timmar, max fyra). Och det som hänt är att jag strukit en massa. Jag som skulle fördjupa och förlänga. Lägga till.

Det kommer. Men just nu känns det bakvänt. Fast jag måste ju göra något för att börja göra det jag planerat.

Och tydligen innebär det att börja med att stryka.

Det är tidskrävande. Och energikrävande. Så när jag märkte att huvudet blev lite väl påverkat av all tid framför datorn valde jag att knyta ihop säcken lite slarvigt. Med andra ord, jag skickade in min sista inlämning på kursen en halv vecka tidigare. Bara för att få en paus.

Och gissa om det kändes bra. Jag summerade de bråkande sista kapitlen med ett par förklaringar till kursledaren om hur jag tänkt och ger mig respit. Inväntar feedback och … Tja, jag tar väl och läser en bok under tiden. Går några promenader. Yogar. Jobbar ett par pass.

Men sedan så. Då ska säcken knytas ihop så snyggt det bara går.

(Sällskap under redigering. Tack och lov har hon slutat envisas med att hon ska ligga i knäet och därmed även på laptopen. Hon får gärna ligga bredvid.)

Om att leva, Om att skriva

Manus- och livsbalans

Närmar mig slutet på redigeringen av manuset. Det är många veckor kvar men oerhört skönt att se att ett slut närmar sig. Jag har ju, med hjälp av romanskrivarkursen, redigerat sedan augusti förra året. Från början till slut. Tyvärr kommer kursen hinna sluta innan jag och manuset gör det.

Det manuset behöver en extra insats på är balansen i slutet. Det finns ju en tanke om att en dramaturgisk båge ska prickas in cirka sjuttiofem procent in i manuset. Som det ser ut i nuläget ligger denna dramatiska vändning längre bak.

Inte hela världen, men jag märker att det blir baktungt och vill korrigera det. Har dessutom fått rådet från lektören att överväga en justering.

Troligen blir det så att jag fördjupar ett par scener. Ger dem mer kött på benen. Och så kommer jag lägga till en längre scen, alternativt ett helt kapitel.

Men. För att orka skapa balans i manuset måste jag se till att det finns balans i vardagen.

Mitt i veckans fina flyt av redigering blev jag förkyld. Inte jättedålig men lite feber och ont i halsen. Gjorde huvudet trögt. Förstås.

Gissar att kroppen var nedsatt efter de intensiva men roliga dagarna förra helgen med kurs och besök i Stockholm. Som tur var vart jag redan på benen igår. Jobbade. Och på hemvägen var jag tvungen att korsa Göteborgsvarvet, som jag till och med orkade kika på i några minuter. Alltid kul att stå på Avenyn och klappa fram deltagarna som då bara har några få kilometer kvar av de 21.1 km långa sträckan.

Idag, efter att ha suttit uppe halva natten och kollat på ESC – vilken rysare omröstningen var! – är jag trött. Men har redigerat en dryg timma. Tog en paus. En promenad. Hamnade i solen under ett träd. Bara för att filosofera över detta med balansen. Den i manuset och den i livet. Känns som om jag är på god väg med att hitta båda.

Om att läsa, Om att skriva

Flyt och flow

Förra veckan började några dagar med värsta redigerarflytet. Det höll i sig till torsdag förmiddag. Skrev ett nytt kapitel också. Jag har inte jättekoll på hur mycket jag redigerat under mina flowdagar men jag har kommit framåt rejält. Rensat en hel del. Så skönt.

Jag tror också att redigeringen känns lättare eftersom jag äntligen börjar närma mig slutet av manuset.

Med helgens kurs i Gävle (bor i Stockholm, har tröttnat lite på kursorten) blir det en naturlig skrivpaus. Det är bra. Jag tror på pauser. De hjälper en att se texten klarare sedan. På samma gång är det skönt att få flera dagar i rad när texten blir ett med en. Gäller att hitta balansen däremellan.

Kursen idag har också varit bra för att föra tankarna framåt. Det vill säga till Del två. Har hittat en röd tråd i en sidohandling som med kurskamraternas hjälp fått mer kött på benen och jag har några idéer att bolla. Precis vad som behövdes. Är riktigt pepp på att börja med Del två när ettan är klar. Även om en paus emellan kan vara på sin plats.

Lite mindre flyt i läsningen däremot. Såg ju fram emot att läsa rätt mycket men har vilat ögonen en del på tågresorna och lyssnat på musik istället. Men har ju en dag kvar innan jag är hemma. Då blir säkert Källners Leka vuxen klar i alla fall.

Om att skriva

Uppiggande lektörsläsning

Jag fick ju möjlighet att få manuset gratis lektörsläst genom ett gäng lektörer under utbildning. Och häromveckan fick jag utlåtandet från en av de blivande lektörerna. Det var på 13 sidor, fyllt med matnyttigheter. Fast utan större överaskningar.

Vad innebär det?

Att jag har koll? Njae, det vill jag inte påstå. Snarare betyder det att den kurs jag går sedan i höstas – som lett till att första halva manuset är redigerat med hjälp av kommentarer från kursledare – har gett mig vissa insikter som jag annars skulle saknat. Insikter som inneburit redigering som hittills stärkt upp första halvan av manuset och att jag behöver göra samma sak med andra halvan.

På detaljnivå får jag fortfarande jättemycket av kursledaren. I utlåtandet var det mer de stora dragen som fick sig en genomkörare. Eller som lektören ungefär uttryckte det, att andra halvan inte är dålig, men bleknar i jämförelse med första halvan som är oerhört välskriven. (Yay!) Och det var precis det jag hoppades, att det skulle märkas att jag gjort ändringar som gjort manuset vassare. Så den feedbacken är jag jättenöjd med.

Annars fanns funderingar på dramaturgi, att något kan behöva flyttas för bättre balans mot slutet. Och, precis som lektören på förlaget från i våras hade uttryckt det, att fler hinder som gör det mer spännande behövs, bland annat för att karaktärerna inte ska komma undan för lätt. Något även kursledaren framhållit. Så det är också en sak jag ändrar. Själv är jag sådan att jag kan bli trött på ur askan in i elden scenarier som aldrig tar slut, men försöker ge vad som efterfrågats. Tre personer kan liksom inte ha fel.

Av de positiva utropen tar jag speciellt med mig dessa två:

Det är ett fantastiskt stycke och det kryllar av dem i den första delen av ditt manus!
Något som du är otroligt bra på är beskrivningar och gestaltning.

Att jag jag skriver ner just dessa och delar med mig av dem är för att ibland känns det galet trögt. Det går långsamt, jag skriver om och undrar om det blir bättre. Emellanåt har jag svårt att se vad jag gör, detaljer står i vägen för helheten och ja, även tvärtom kanske? Du hör, jag vet inte ens vad jag menar. Eller tänker.

Så med lite (mycket) mer tid hoppas jag få ihop det här evighetsmanuset (har jag sagt att jag hållt på typ i sju år – även om det inneburit mer/mindre intensivt redigerande över tid) och att jag hittar ett förlag som vill satsa och, förstås, läsare. Min förhoppning är att läsarna ska tycka som lektören: Boken har en story som är oerhört intressant och jag hade svårt att lägga den ifrån mig.

Well, well. Fortsättning följer.

Önskar er alla en trevlig påskhelg!

Om att skriva

Ibland händer det

Eller borde jag skrivit plötsligt …? Nä. Det kändes inte så plötsligt.

Jag har vid flera tillfällen försökt bli en av de utvalda till gratis lektörsläsning av ett gäng som går en utbildning. (Vill inte säga vilken/hos vem men tror ni nog kan lista ut det.) Jag skrev om detta i början av året med. Att jag då gjort ett nytt försök. Mitt manus blev inte valt.

Sedan kom ett mejl långt senare om att mitt manus skulle bli läst. Tjoho!

Så om ett gäng veckor har jag ett lektörsutlåtande att kika på. Också. Ibland har en tur.

Jag säger också eftersom jag tänker på att jag ju får fortlöpande kommentarer på de inlämningar jag gör av tio (till tjugo) sidor typ var tredje vecka i kursen. Men nu saktar jag ner tempot så jag inte arbetar på med redigering i onödan.

Häromveckan skrev jag om ett tjugotal sidor som jag ”kört fast” med lite. De återkom efter inlämning med god respons. Så jag stannar upp där. Och arbetar på dem lite till för att de ska bli inlämnade på nytt. För här, vid dessa sidor, är det ungefär så långt jag redigerat på det inlämnade manuset till lektörsläsningen. Perfekt att inte rusa på alltså utan avvakta en aning.

Så ja, ibland händer det. Himla tur att jag inte gav upp med att envist skicka in intresseanmälan för att vara med i uttagningen för erbjudandet om gratis lektörsläsning. Budskap: ge inte upp! 😉

Va?! Vem? Jag? Okej.