om skrivprocessen, ungdomsböcker och en del annan litteratur
… med att redigera om början på ungdomsmanuset. Därför inga nya spännande inlägg. Förutom det här.
Så håll till godo. Och önska mig lycka till. 😉
Onsdag kväll och en timma är gjord med redigerandet. Två timmar avklarade i helgen också.
Bara att bocka av veckoplaneringen. Check!
En tanke slog mig. Att jag jobbat med dystopimanuset väldigt länge. Men det är bara senaste åren jag verkligen lagt ned tid på det och senaste dryga året har varit jätteintensivt.
Att sista dryga året varit intensivt beror på att jag valde manuset som projekt för skrivpedagogutbildningen. Vi kunde få handledning och jag valde mellan dystopin och ett ungdomsboksmanus. In i det sista var jag säker på att det var ungdomsmanuset jag skulle välja men, när det väl gällde ändrade jag mig. Det är jag så glad för.
Med feedback från kurskamrater på utdrag av manuset och med respons från en kursledare på nästan en tredjedel av manuset, har jag fått möjlighet att utveckla berättelsen på ett sätt som annars inte skulle varit möjligt. Suveränt.
Så med en sorts sammanfattning för egen skull (och som jag även nu tvingar på er – hoppas nåt i det här kan väcka lite intresse…), i en sorts tidslinje, gör jag ett försök att överblicka dystopimanusets tillblivande.
hösten 1999
Tanken om min huvudkaraktär och manusets handling föds. Detta sker när jag sitter på ett tåg. Jag tar fram det collegeblock som jag lyckligtvis har med mig och börjar skriva. Om jag minns rätt skrev jag sedan ett grundmanus på några dagar (ett par veckor?). Försakade högskolestudierna ett litet tag där, men so what, de var ändå på väg att gå åt h-vete.
Datorn jag skrev på då hade förstås en sådan där vitgrå kub till skärm och jag sparade grundmanuset på diskett. En diskett som varit försvunnen sedan många år.
Jag gjorde ett försök att föra över manuset till en annan dator för kanske tio år sedan, för att spara om på mejl och sticka, men filen var inte kompatibel. Disketten har jag förlagt (slängt?!) och grundmanuset är förlorat, både den handskrivna inledningen och det jag skrev på datorn.
hösten 2012
Tanken väcks att göra något med manuset som vilat länge och jag skriver ett gäng scener, men inget mer.
sommaren 2013
Jag går en manusskrivarkurs på distans vt-13 och får ”klart” ett ungdomsmanus. Dystopin plockar jag upp när kursen är avslutad i juni. För då påbörjar jag ett samarbete med en kurskamrat. Vi ger feedback till varandra – dvs skriver upp emot 20 sidor per två veckor, ger respons osv.
hösten 2013
Samarbetet med manusutbytet avslutas i november och jag slutar skriva på manuset som jag vid det laget fått feedback på, ända till det som nästan utgör manusets första del idag.
åren 2015 och 2016
Jag plockade upp manuset igen. Skriver om det jag redan fått feedback på, från kurskamraten. Skriver sedan fortsättningen, småredigerar lite på detta och sommaren 2016 skriver jag ”klart” manuset. Det landar på 101 217 ord och 271 sidor.
läsår 2016/2017
Intensivt arbete under skrivpedagogutbildningen med mycket redigering, omskrivningar och nya scener efter god feedback från kursledare och kurskamrater. Beslutar mig för att göra manuset till två delar eftersom det växer och överskrider 100 000 ord. Lättare att överblicka två böcker och jag kan känna frihet att lägga till sådant jag tycker saknas utan att uppleva att det sväller för mycket.
sommar 2017
Skickar kapitlen som tillhör första delen till två testläsare. Återfår matnyttig feedback och påbörjar en ny redigeringsomgång. Skriver några nya scener och får äntligen klart eländet. F’låt, manuset. Deadline för att skicka till förlag är förste oktober och jag lyckas hålla min deadline.
Det hade varit nice att publicera manuset innan det har hunnit gå tjugo (?!) år sedan idén föddes. Får se om det blir verklighet eller inte. (Två refuseringar redan…) Jag har som tur är lite tid på mig innan det får 20-års jubileum. 😉
Som vanligt gör katten vad den kan för att hjälpa en i redigerarfixandet.
Som att spinna gott på ens anteckningar. Mysigt men inte särskilt produktivt.
Det har regnat i en vecka. Ibland mycket. Ibland lite. Och ibland väldigt mycket. Jag har inget emot lugna fina skurar som faller liksom rakt ner. Tyvärr är det sällan så eftersom Göteborg är en väldans blåsig plats. Vädret får mig i alla fall att längta till sommaren. Den som var, den som kommer.
Även om regnet håller mig lite mer hemma har inte redigerandet varit prioriterat. Det får ta den tid det tar. Är nog ändå ”klar” snart eftersom känslan av att inte behöva/vilja ändra har börjat infinna sig.
Jag har påbörjat vad jag tror är sista redigeringsrundan. (Nagelbitarfeeling) Fokus mycket på språket. Tonen.
Om inget jätteknasigt upptäcks kan jag alltså vara klar om några veckor. (Hjälp!)
Är inte rädd för att bli refuserad. Snarare tvärtom. Tänk om någon vill ha det?! Är jag redo för att kasta mig ut som en äkta författare? Huvaligen.
Jag är ändå rätt social, inte rädd för att synas och agera föreläsare, prata om sådant som engagerar mig. Men då har det gällt jobbet. Inte mig själv. För det är något annat. Och jag är liksom beredd att försöka synas. För jag vill ändå sälja när jag nu gjort mig besväret att skriva i en massa år. Även om det kanske inte är helt ok att erkänna. Eller?
Men hey, är tack och lov inte där än. Och har jag typ tur kanske jag blir refuserad och slipper de här (rätt angenäma) bekymren. 😉
Jag letar nya ord. Märker att en del tenderar att återkomma rätt ofta i manuset mitt. Så är det ju när en skriver. Då upprepas lätt vissa ord. Tankarna är begränsade och vi återanvänder ord och uttryck för att vi av någon anledning föredrar just dem.
Därför är det så bra att ta en titt på synonymer emellanåt. Jag använder förstås words synonymhjälp, men den är så där bra. Hellre gör jag sökningar på nätet och använder någon ordbok ibland. Det gäller att hitta rätt synonym så att jag inte förlorar den exakta betydelsen, eftersom många ord ju inte går att bytas mot vad som helst.
Men när det kommer till vapen… Jag nämner det vid några ytterst få tillfällen i manuset och kände att jag inte ville skriva pistol varje gång. Handeldvapen är rätt tungt som alternativ. Och puffran, det passade liksom inte heller. Sagt och tänkt, jag tog en titt på words förslag.
Kontanter? Betalningsmedel? Förmögenheter? Rikedomar? Penningar? Mynt? Slantar? Och Cash? What?! Har jag helt missuppfattat vad en pistol är? Borde restauranger och fik numera säga att de är pistolfria, när de menar att de är kontantfria? Eller ska jag säga att jag inte har några pistoler, när jag vill förklara att jag inte har några rikedomar? Eller ska jag säga till tiggarna att jag inte har pistoler på mig när jag talar om att jag inte har några mynt att skänka?
Word alltså…
Gissa lyckan när jag däremot funderade på en synonym till ett uttryck och upplevde det som om jag endast hade två alternativ att välja mellan och på egen hand lyckades komma på ett tredje alternativ. Ett alternativ som jag i en snabb sökning i manuset upptäckte att jag inte ens använt förut. Yay – ett nytt ord! Fler sådana upptäckter tack. 🙂
PS. När jag skrev min senaste uppsats blev jag tokig på mig själv. Snacka om återanvändning av ord. Ta gärna en titt på inlägget: Sålunda likt dock utgår således. Det är inte långt. DS
Jag har fått Röda drottningen-sjukan och låter huvuden rulla utan dess like. Eller nej, inte riktigt. Men nästan. För ärligt talat, här granskas både det ena och det andra vad gäller mitt dystopiska manus efter de eminenta kommentarerna jag fått från testläsarna.
Något jag kände att jag ville ändra redan innan testläsningen och fick bekräftat (vad skönt det är när någon instämmer i ens egna funderingar!) var mitt abrupta slut som jag skrev om för ett tag sedan. Just då, då orkade jag inte ta mig samman och sammanfoga mitt ”nya” abrupta slut med de efterföljande kapitlen eftersom det behövde göras vissa korrigeringar för att de skulle fungera som avslutande kapitel. Nu har jag fixat! Ska bara redigera några gånger också…
Mitt i fixandet har jag dödat älsklingar. Jag till och med dödar dem innan de börjar existera ibland. Tänker tanken om de behövs och vad de i så fall tillför. Inte för att texten ska vara ett naket skelett utan jag vill att allt jag bygger på det (kött, hud, kläder, hår, smink och accessoarer) ska passa, matcha och vara väl uttänkt för att stämma in. Tonen, stilen och innehållet ska vara väl balanserat. Jag har blivit lite knäpp i det sista nu när jag hela tiden ställer frågan om det jag skriver nytt/det jag redigerar in – eller bort – är rätt och om det gör manuset rättvisa. Men jag inbillar mig att det är så här det blir en bra text och förhoppningsvis också en bra berättelse.
Vad tror ni?
