Om att leva, Om att skriva

En snigel på ögat kanske

Vi verkar vara ett slitet gäng, vi som skriver. Tuffa förhållanden på alla möjliga håll som påverkar ork och hälsa. Jag rensar bort bloggar som inte någon skrivit i på flera månader och undrar hur alla mår. Jag mår visserligen bättre men bloggar mindre ofta för att energin saknas. Och när energi saknas blir en lättretlig. Och jag blev hyfsat irriterad över ett par kommentarer jag fick IRL förra veckan och tänkte att inte gör det saken bättre, vad andra säger, när många kämpar med att få ihop sitt skrivande och sitt liv.

Alla som skriver vet att det tar tid att få ihop ett bokmanus. Speciellt det där första. Som ofta blir refuserat. Och då skriver många om. Många skriver nytt. Då tar det tid igen. En självklarhet som vi som skrivit ett tag känner till.

En del vill dessutom ha skrivlust och skriver nästan bara då. Och jo, det kan underlätta men själv styrs jag inte så mycket av det.

När det kommer till skrivandet finns en vits med att det tar tid och att låta det ta tid. Alla med erfarenhet säger att texten blir bättre om man jobbar igenom den efter att den fått ligga till sig ett tag. Jag kan bara hålla med. För att inte tala om nyttan med duktiga testläsare och lektörer. Har manuset även gått till förlag kanske det dröjer uppemot sex månader innan besked ges om manuset är intressant och bör jobbas om, går vidare eller refuseras.

Tålamodsprövande minst sagt. Jag hade gärna sett att jag debuterat för ett par år sedan. Envishet är en bra egenskap för att stå ut. Liksom förmågan att bita ihop när en är trött och inte säga något skarpt till de som är okunniga om skrivprocessen. Som i förra veckan när jag fick höra ett par ”dumheter” i stil med Du som hållit på och skrivit så länge, ska det inte bli något av det snart? Självklart kan folk få undra, men ibland är det bara jobbigt med sådana kommenterer, dessutom i ett tonfall som kändes lite … trist.

Vänta bara. En dag så. Då kan vi alla som kämpat med den där debuten ha vår release och nåde den som sagt något dumt … om den inte köper en bok då … En snigel* på ögat borde den få. Eller något sådant. 😉

Redigering ett manus anno 2017.

*Ni minns väl snigel-på-ögat-filmen som handlade om en annan dumhet. Tycker det passar bra här. Snigel för att det tar tid. På ögat för att de inte ser/sett vidden av ansträngningen det tagit att få till den där första boken. Och nej, alla måste inte fatta det, men lite ödmjuket inför hantverket, liksom respekt för författaren, kan vara på sin plats.

Annonser
Om att leva, Om att skriva

Helgplan

Som ett oändligt hav ligger helgen framför mig. Fredag kväll och mat på gång. Inte mycket inplanerat. Det innebär skrivtid. Eller snarare redigerartid. Och så vill jag läsa. Och slappa. Äta gott. Ligga i soffan med bok på magen. Ha kortare pass med redigering för att inte fresta på ork och rygg. Inga mål, inga krav. Bara ta helgen som den kommer. Låta redigerandet vara så som det blir.

Känns som en nice plan 🙂 Jag får återkomma med hur det blev. Trevlig helg på er!

Skrivtips

Skrivtips 18 – Tänk på början

Att inledningen av en bok är superviktig för att fånga läsarens intresse det vet vi ju.

Så hur ska det börja?  Mitt i, den s.k. in medias res-inledningen. Eller ska man förklara, ge en bakgrund. Eller ge en inblick i något som händer längre fram eller i slutet, för att sedan backa och börja innan denna händelse…?

Oavsett vilket måste det du skrivit flyta. Det spelar ingen roll hur spännande eller fängslande eller intressant det må vara om texten inte flyter.

I min redigering nu ser jag att mina justeringar till stor del hamnar bland de två, tre första kapitlen. Dessa kapitel duger inte språkligt eftersom texten inte flyter som den borde. När jag läser upplever jag texten som hackig. Något jag inte märker av i de följande kapitlen. Alltså måste jag få de första sidorna, de första kapitlen, att flyta minst lika bra som de senare. Och gärna ännu bättre eftersom de sätter ribban för om manuset kan fånga ett förlags uppmärksamhet.

Så tänk på början. Lycka till!

Om att skriva

Supernöjd med feedback

Så här sa bland annat min vän och testläsare av mitt ungdomsboksmanus:

Mycket bra skrivet. Boken är lätt att komma in i och man vill inte sluta läsa Emoji . Det är en bra story med bra karaktärer och du skriver på ett sätt som gör den mycket verklighetstrogen

Jag bockar och bugar mig! Oändligt tacksam för att få ett så fint omdöme. Ska bara försöka att inte låta det stiga mig åt huvudet nu. Ähum…

Det är alltså dags att påbörja redigering efter genomgång av ny konstruktiv kritik, och helhetsfeedback. Vem vet, jag kanske beslutar mig för att försöka få iväg det till förlag om ett litet tag. Får se om jag lyckas hålla uppe redigeringstakten bara, och om jag tycker att det håller… För tänk, jag kanske ser på det jag skrivit med nya ögon nu när det vilat i tre månader, och tycker det är strunt 😉 Huvaligen.

Om att skriva

Skriva i nuet och ta det andra sedan

Att skriva brukar kännas väldigt bra. Ofta har jag en story att berätta och som är lätt att få ner, karaktärer som beter sig som jag vill – för det mesta i alla fall –  och det går undan. Redigerandet leder till att jag ser en skillnad där texten blir bättre och tajtare. Men jag kan ju inte se allt.

Bara för att jag tycker att det är bra behöver ju inte någon annan tycka det. Historien kanske har brister, karaktärerna kanske är stereotypa eller platta, kanske saknas något, eller kanske är det för mycket av något annat. Svackorna kanske döljs för mina ögon som befinner sig på någon sorts dimhöljd topp där världen skimrar vackert nedanför.

Förra våren hade jag ständig feedback på texten jag skrev eftersom jag gick en distanskurs i manusskrivande. Att ha den kontinuerliga feedbacken gjorde mig van vid kritik, hjälpte mig att se texten och olika scener med klarare blick och det var en lyx. Nu närmar jag mig ett slut i en redigeringsfas som skulle må bra av lite konstruktiv feedback. Men det där med att låta någon läsa, det är inte enkelt. Vem eller vilka ska läsa? Och hur vill jag att texten ska läsa? Den som läser, ser den det som behöver ses?

Okej, en dag i taget. Jag är inte riktigt där än, men nästan. Och jag tror att det är därför jag tappat farten med min nuvarande redigering. Lite mer nu-tänk och skjut det där andra åt sidan. Nu.

 

 

Om att skriva

Redigerarrutiga ögon och stillasittande

Inte nog med att ögonen blir fyrkantiga av att stirra på pappret och datorn när jag för in korrigeringar i redigeraromgång 4. Jag har dessutom valt att vila ögonen genom att titta på tv-serien 21 Jump Street*. Fyrkantigt värre alltså.

Från snigelhastighet till racerhastighet för redigerandet. Lite bra var det allt att jag åkte på en förkylning förra helgen med feber (inte för hög, tack och lov) halsont och snuva som fått mig att hålla mig hemma nästan hela veckan. Och inte nog med att jag varit förkyld, nu verkar det ha gått över till bihålorna så nog har jag anledning till att ta det extra lugnt några dagar till. Här kan det nog bli färdigredigerat för omgång 4 inom kort 🙂

* En ungdomspolisserie som började visas 1987 och som blev Johnny Depps stora genombrott. Perfekt för febriga sinnen då den är rätt långsam…

 

Om att leva, Om att skriva

Redigerartid och annantid

Håller på och skriver ut redigeringsomgång 2 för att kunna läsa mer analogt framöver. Att läsa sin text på papper är lite skrämmande. Då ser man allt som i ett nytt ljus och med nya ögon och alla andra klyschor som passar in i sammanhanget. Man ser. Man upptäcker. Man inser.

Brister och fel blir tydliga. Det som är bra hoppas jag blir extra tydligt, liksom det där som inte håller, det som ska bort.

Men helgen som var rätt tom på aktiviteter trodde jag skulle ge en del redigerartid men det gav mest ingenting. Annat tog över och tilläts göra det. Så får det va´. Livet ska ju också få plats.