Tre månader. Det uppger ungefär samtliga förlag som en sorts maxgräns för hur länge det dröjer innan de ger besked om ens inskickade manus. Om de ens ger besked. Flera meddelar nämligen på sina hemsidor att de endast ger besked när de är intresserade av en eventuell utgivning.
När en skickar sitt manus via mejl (eller via en sorts inskicks-sida) kommer en bekräftelse på att manuset är mottaget. När jag skickade i höstas bestod några bekräftelser av informationen att man som förlag inte ville bli kontaktad för frågor om hur manuset låg till. Av de kvarvarande förlag som jag efter fyra dryga månader inte hört något från kollade jag upp vilka som inte avbett sig kontakt. Jag kunde mejla två. (Har sedan sett att även de avböjer förfrågningar på sina hemsidor.)
Jag har full förståelse för att det är tidskrävande att folk hör av sig. Men jag kan inte ha full förståelse för att förlagen lever efter devisen att ge besked inom/efter tre månader. Mina erfarenheter är snarare att det dröjer fyra, fem och sex månader. Även om ett par förlag i denna omgång visserligen refuserade mycket snabbare än så. Och förra gången jag skickade in var ett förlag rekordsnabbt med en refusering efter endast knappa två veckor.
Att vilja kunna svara efter tre månader är fint men när man säger en sak och om och om igen gör något annat är det inte ok i mina ögon. Säg fyra eller fem månader. Det kan i alla fall jag stå ut med. Hellre än att efter dryga fyra månader känna sig manad att fråga lite försiktigt.
Ena förlaget har visserligen bemött mig jättefint. Människan i andra änden av mejlen har kollat vad som händer och återkopplat snabbt och vänligt. Där är jag satt på vänt, och efter att jag förhört mig om hur det går två gånger (trodde eventuellt att jag glömts bort så efter tre veckor gjorde jag en liten ny koll av läget – inget nytt) får jag försöka ge mig till tåls. Men. Om jag inte frågat hade jag inte haft en aning om att manuset ligger och väntar på någon sorts ytterligare bedömning, att det ska upp på ett möte framöver, allt för att en lektör tydligen uttalat sig positivt.
Det är kanske knäppt, fast att veta detta, det räcker liksom. Det är nästan som att de har sagt ja, för de har inte tvärt sagt nej. Att få ett nej känns inte så stort. Mer som att jaha, det passade dem inte, men de funderade faktiskt på om det gjorde det.
Då undrar jag förstås hur ofta det hänt.
Att förlagen tar sig tid och skickar en standardrefusering tycker jag är schysst. Och jag hade gärna sett att samtliga skulle kunna ha den servicen. Att kommunicera är något av det svåraste för oss människor, och en gest som kan verka så liten, som att meddela att man som förlag inte är intresserad av ens manus betyder så mycket. Åtminstone gör den det för mig. Och det vet jag att jag inte är ensam om att tycka. Eller?
Det andra förlaget förresten, som jag också mejlade, svarade efter två veckor och bad om ursäkt över svarstiden (inte den på två veckor, utan den på dryga fyra månader) och så fick jag min ordinarie refusering. En trevlig sådan men alltjämt en refus. Men so what, ett förlag funderar på mitt manus. De andra kan säga vad de vill. 😊
