Om att skriva och tackla refuseringar

Många som skriver och blir refuserade har lagt oerhört mycket tid sina manus. Men det tar ju inte förlagen hänsyn till.

Att lägga oerhört mycket tid på sitt projekt kan jag skriva under på. I antal år, som jag redigerat och skrivit från och till, med och utan hjälp, blev det fem år innan en tur till förlag. Nu har jag lagt ytterligare två år på samma manus.

Med förra förlagsvändan tror jag att jag fått fjorton, femton refuseringar. Och med ett annat manus cirka åtta refuseringar är jag uppe i drygt tjugo.

Det är tråkigt att bli refuserad men min självkänsla och mitt skrivande står inte och faller med att ett förlag säger nej till det jag skrivit.

Kanske är jag enligt förlaget dålig på skriva. Ja, då får jag försöka bli bättre. Kanske är mitt manus inte något de vill ge ut. Kanske de inte vågar satsa på mig, en okänd debutant.

Som tur är har jag den här gången fått flera fina positiva refuseringar så jag tror inte att jag är ute och cyklar. Det underlättar förstås, när det kommer till att att ta alla nya nej.

Vi är alla olika, och jag är rätt glad för denna sida av mig själv. Min värld faller liksom inte samman på grund av några nej. Att skicka till förlag och bli refuserad är en del av ett författarskap. Precis som att gå anställningsintervju, eller att som skrivcoach inte få ett uppdrag från en kund som hört av sig med frågor. Tråkigt. Men inte hela världen.

Hur känner och tänker du?

Sommar. Tänka nytt.

Sommaren är min favoritårstid. Det är ofta ändå rätt varmt (senaste somrarna har ju varit väldigt varma) och det är ljust. Jag älskar ljuset. Jag älskar att slippa pälsa på mig tjocka tröjor, halsdukar, vantar och kappor som inte värmer tillräckligt i den genomträngande grå tokkylan som går genom märg och fötter, och som kännetecknar Göteborgsvädret.

I sommar är jag utan extrajobb. Men med företag. Jag hoppas innerligt att uppdrag fortsätter trilla in. I en lagom mängd som ger tid för strandhäng, men även lite cash.

Jag kommer inte ta någon bloggpaus men nöjer mig med ett inlägg i veckan. Har funderat på det ett tag och det lutar åt att torsdagar blir bloggdag. Det vill säga den dag inlägg kommer upp. Vi får se.

Det jag också kommer fundera på är hur jag ska hantera det faktum att förlagen inte verkar våga satsa på en okänd debutant som skrivit en, enligt ett förlag: väldigt spännande och genomtänkt dystopisk roman.

Egenutgivning lockar inte när jag har fullt upp att etablera mig som skrivcoach och lektör. Så till detta återkommer jag.

Maj är över. Våren flög förbi i ett virustöcken. Tror jag haft covideländet i två omgångar. Hoppas innerligt att jag slipper det igen men tar det lugnt. Vågar liksom inte riktigt anstränga mig. Inbillar mig att det bryter ut då. Jag vet, högst ovetenskapligt, men med sju veckor med fram och tillbaka-symtom, frisk i tre veckor och sedan dålig i två igen, tycker jag mig se ett mönster.

I början av året, på nyår, tänkte jag att det här året, väl aldrig skulle kunna bli sämre/värre än de två föregående. Starten har varit så där. Är otroligt glad över mitt företagande men har lite att önska i övrigt. Så nu håller jag tummarna för en fin sommar, trots det generella läget.

Hoppas du haft en fin maj och att du har juni månad att se fram emot!

Och på tal om att se fram emot, nästa inlägg kommer handla om lästa böcker i maj.🙂

En av åtta och åttio procent

Igår kom den. Första standardrefusen. Från förlaget som för två år sedan övervägde en utgivning. Jaja, nu gick det ju i alla fall snabbt att få besked från dem. Sist, från att jag kontaktade dem efter drygt fyra månader – och fick veta att manuset var hos lektör – tog det ytterligare två månader innan de bestämde sig.

Sista två veckorna har jag varit hjärntrött. Symtomen har blivit starkare och intryckskänsligheten är tillbaka till viss del. Och jag fattade bara inte varför.

I helgen satte jag mig och gick över hur mycket jag jobbat de sista sju veckorna. Sedan årsskiftet har jag noterat hur mycket tid jag lägger på skrivandet/redigerandet och på skrivcoachandet (t.ex. uppdrag och marknadsföring på Insta, FB). Och det var väl för väl.

Bäst att återgå till 30 min skrivande om dagen

För nog för att jag lägger en del tid på det sista (dock ej så mycket på uppdrag) hade jag inte begripit hur mycket praktisk och faktisk tid jag lägger på det. Men det kom upp till nästan 50 % per vecka.

Ihop med extrajobbet som kan ge allt från ett till fyra pass per vecka hade jag alltså nu kommit upp i en sammanlagd arbetstid på cirka 80 %.

Inte konstigt om hjäntrötthet och symtom slog till. Och jag som tyckte att jag inte gjorde så mycket. Utöver detta kan skrivarkursen med bitar som inte rör egna manuset och bloggandet läggas till. Dvs skärmtid som tar tankekraft och energi.

Som tur är kommer en lugnare arbetsperiod vad gäller extrajobbet och jag har stora planer för återhämtning. Märker att jag återhämtar mig snabbare, men kommer ändå minska ned på tiden vid dator och mobil. Med början efter det här inlägget då.😉

Hoppas du mår bra, har ork till skrivande och annat roligt. Här på bloggen kan du bl.a se fram emot att få veta vad jag tyckte om Sandra Beijers senaste. Om ett litet tag då.

Och du, en sista sak bara, kolla gärna på Insta eller FB om du vill vara med och försöka vinna en första kapitel-analys: @helenaaskrivcoach

Här du varken Insta eller FB finns tävlingen på hemsidan med: http://www.helenaaskrivcoach.com

Magisk väntan

Tre månader. Det uppger ungefär samtliga förlag som en sorts maxgräns för hur länge det dröjer innan de ger besked om ens inskickade manus. Om de ens ger besked. Flera meddelar nämligen på sina hemsidor att de endast ger besked när de är intresserade av en eventuell utgivning. 

När en skickar sitt manus via mejl (eller via en sorts inskicks-sida) kommer en bekräftelse på att manuset är mottaget. När jag skickade i höstas bestod några bekräftelser av informationen att man som förlag inte ville bli kontaktad för frågor om hur manuset låg till. Av de kvarvarande förlag som jag efter fyra dryga månader inte hört något från kollade jag upp vilka som inte avbett sig kontakt. Jag kunde mejla två. (Har sedan sett att även de avböjer förfrågningar på sina hemsidor.)

Jag har full förståelse för att det är tidskrävande att folk hör av sig. Men jag kan inte ha full förståelse för att förlagen lever efter devisen att ge besked inom/efter tre månader. Mina erfarenheter är snarare att det dröjer fyra, fem och sex månader. Även om ett par förlag i denna omgång visserligen refuserade mycket snabbare än så. Och förra gången jag skickade in var ett förlag rekordsnabbt med en refusering efter endast knappa två veckor. 

Att vilja kunna svara efter tre månader är fint men när man säger en sak och om och om igen gör något annat är det inte ok i mina ögon. Säg fyra eller fem månader. Det kan i alla fall jag stå ut med. Hellre än att efter dryga fyra månader känna sig manad att fråga lite försiktigt. 

Ena förlaget har visserligen bemött mig jättefint. Människan i andra änden av mejlen har kollat vad som händer och återkopplat snabbt och vänligt. Där är jag satt på vänt, och efter att jag förhört mig om hur det går två gånger (trodde eventuellt att jag glömts bort så efter tre veckor gjorde jag en liten ny koll av läget – inget nytt) får jag försöka ge mig till tåls. Men. Om jag inte frågat hade jag inte haft en aning om att manuset ligger och väntar på någon sorts ytterligare bedömning, att det ska upp på ett möte framöver, allt för att en lektör tydligen uttalat sig positivt. 

Det är kanske knäppt, fast att veta detta, det räcker liksom. Det är nästan som att de har sagt ja, för de har inte tvärt sagt nej. Att få ett nej känns inte så stort. Mer som att jaha, det passade dem inte, men de funderade faktiskt på om det gjorde det. 

Då undrar jag förstås hur ofta det hänt. 

Att förlagen tar sig tid och skickar en standardrefusering tycker jag är schysst. Och jag hade gärna sett att samtliga skulle kunna ha den servicen. Att kommunicera är något av det svåraste för oss människor, och en gest som kan verka så liten, som att meddela att man som förlag inte är intresserad av ens manus betyder så mycket. Åtminstone gör den det för mig. Och det vet jag att jag inte är ensam om att tycka. Eller?

Det andra förlaget förresten, som jag också mejlade, svarade efter två veckor och bad om ursäkt över svarstiden (inte den på två veckor, utan den på dryga fyra månader) och så fick jag min ordinarie refusering. En trevlig sådan men alltjämt en refus. Men so what, ett förlag funderar på mitt manus. De andra kan säga vad de vill. 😊

Målet och vägen

Idag trillade refusering nummer tre in i mejlen. Och konstigt nog (eller är det inte konstigt?) brydde jag mig inte så mycket. Utan mer en känsla av jaha, det var det.

Ibland undrar jag om det är skrivandet i sig som är den stora grejen. Inte att få en bok i handen. Speciellt efter att ha återfått en massa helt jättesuverän feedback på ungdomsmanuset från värsta bästa testläsaren. Det var liksom något av det bästa som hänt på länge! 

Måhända är det vägen som är det roligaste och goaste. Att nå målet skulle förstås vara kul men att det ligger en bit bort, och att jag inte har så bråttom till det, känns… helt okej. Och till och med rätt bra faktiskt.

Jag pitchar och får refuseringar

Eller ja, pitchar och pitchar. En kollega undrade vad manuset handlade om och jag lyckades snabbt sammanfatta ploten på någon minut med tanke på att en föreläsning precis skulle dra igång. Sedan kollade jag mobilen och mejlen där. Två refuseringar hade trillat in. Standardvarianterna. Från två mellanstora förlag.

Jaha, jaha.

Sedan gjorde jag misstaget att kika på min inledning på manuset och tyckte inte den var så lysande. Inte för att den kanske är jättedålig, men tja… det kändes inte bra. Så nu försöker jag ignorera den känslan och tänka att det bara är att vänta på resten av refuseringarna innan jag sätter tänderna i manuset igen. Eller gör något annat. Som att börja spela… boule.

I tonåren såg jag A Long Kiss Good Night, en rätt tung action där Geena Davis spelar en mamma som förlorat minnet och upptäcker att hon varit någon helt annan tidigare. I en scen säger hon till sin dotter som ramlat ”Life is pain. Get used to it.” Ett motto som passade mig och min tonårsstämning rätt bra. Kom att tänka på det för några dagar sedan och nu idag igen. Borde kanske hitta något piggare och mer positivt, men hey, funkar det så… 😉 Eller har ni något visdomsord att dela med er av? Som jag kan ersätta mitt med kanske? Eller åtminstone komplettera det med?

 

Och nu så är det bara en – tror jag

Nu har jag fått en till refusering.

På något sätt skönt att få det. Svaret jag väntat på så länge.

Det här borde innebära att jag fått alla svar, utom ett… tror jag.

Jo, jag har nog bara ett svar kvar nu.

Fortsättning följer 😉

 

Refuseringarna förökar sig

Jag begriper det inte. Hur jag kan ha räknat fel på att jag bara ska ha en refusering kvar? Eller ja, jag menar förstås att jag ska ha kvar ett svar. SVAR. Inte REFUSERING. (Vad är det för inställning?!) Svar från förlagen alltså. De jag skickade till i somras. Och jag begriper inte hur jag kunnat räknat fel på hur många som svarat.

För idag fick jag en refusering till. Fast det hade jag liksom redan räknat med att jag fått från det förlaget… Hm. Är det de som är förvirrade eller är det jag?

Hur som helst så borde jag ha ett – eller rentav två(!) – svar kvar nu.

Eller?

Och så var de bara en

Nej. Jag syftar inte på den omdöpta och mer politiskt korrekta titeln på en av Agatha Christies böcker, utan på att jag nu enbart väntar svar från ett förlag.

Gissar på ännu en refusering alltså.

Känns faktiskt inte som hela världen. Tror att jag skulle trivas bättre med att försöka få ut min dystopi först. Men det försöket kommer dröja. Ska ju bara skriva klart den. För att inte tala om redigera klart den efter det. Får helt enkelt börja arbeta mot en deadline.