Om att leva, Om att skriva

November is a killer. Och lite pepp

Oavsett utmattning eller inte är november en svår månad. Jag blir sååå trött. Tyvärr utmattningstrött. Det är en annan sorts trötthet. En hjärntrötthet. Inte så illa som förra året i november, december, eller våren dessförinnan när jag oförmådde det mesta. (Då klarade jag ju inte av att se på tv på grund av intryckskänslighet.) Men vissa symtom klättrar upp igen från att ha leget på noll, ett. (Japp, jag skalbedömer – kommer inte ihåg hur jag mått annars.)

Så, för att peppa mig själv lägger jag upp en kommentar jag fick på en inlämning jag gjorde för ett gäng veckor sedan. Kursledarens respons. Pepp! Efter berömmet får jag förslag på förbättringar, men jag är så glad över responsen jag fick inledningsvis.

Om ni följer mig på instagram – @helenaa12blogg har ni nog sett bilden förut. I det här novembermörkret var det här precis vad jag behövde, så jag delar med mig igen. Delad glädje, dubbel glädje. I det här fallet, pepp och lovord. Så glad och tacksam för att jag hittat den här kursen som gjort så mycket för mitt skrivande och min syn på det.

Hoppas det går bra med dina projekt. Att du är på gång med vad du än gör (skriver, syr, påtar med växter …) eller att du låter det du gör, eller ska göra, vila sig i form. Det kan funka fint det med. 🙂

Om att skriva

Jag har en plan och en deadline

Jag skrev för någon vecka sedan om mitt studieupplägg. Att jag gör uppgifterna först och när de är klara tar jag mig an den stora uppgiften att skriva på mitt eget projekt, dvs mitt dystopiska manus.

På ett ungefär har jag lyckats hålla på detta, men ibland har egna projektet fått komma före då jag bedömt att jag haft tid att ändå göra de andra uppgifterna innan deadline. En tanke jag har är att skriva, eller snarare redigera, en halvtimma varje vardagskväll (fre flytande) och detta har funkat hyfsat ok. Om det så bara innebär att jag sitter med utskrivna papper och stryker ord, meningar och sätter frågetecken i en knapp halvtimma tycker jag att det duger. Bra om huvudet är med också, annars är arbetet ogjort så någon kväll har det blivit tv-soffan men ändå, jag är rätt nöjd med upplägget.

Nu kommer i alla fall superdeadlinen snart. Eller snart och snart. Vecka 47. Den helgen ska jag lämna in del av manuset för handledning. Det är bestämt med en av kursledarna på utbildningen. För där ingår frivillig handledning på cirka tvåhundra sidor. Självklart vill jag ta chansen att få denna hjälp. Även om det är pirrigt till tusen.

Jag vet inte exakt hur många sidor som kommer lämnas in. Jag vet inte ens hur långt manuset kommer bli, men i redigeringen nu försvinner rätt mycket text så det kommer krympa rejält. Men uppemot hundra sidor har vi pratat om för inlämning.

Och på tal om pirrigt. Jag lämnade in kapitel 4 för respons från gruppen. Fem omdömen som skulle fokusera på hur jag tyckte att de uppfattade karaktärerna och relationerna dem emellan. När jag såg att tre svar kommit in här på morgonen tog jag mig en titt. Kände mig supercool tills jag faktiskt öppnade. För då pirrade det till rejält.

Kapitel 4 har jag jobbat med rätt mycket, både tidigare och nu, så det jag lämnade in är text jag tänker mig ska finnas i ett färdigt manus. (Självklart med ev. ändringar som kan krävas för en ev. utgivning.) Ingen råtext till granskning alltså. Och gissa om jag kunde andas ut. Tre av möjliga fem som lämnat in hade bara gott att säga.

Vad skönt!

Men ändå, här sitter jag med pirret kvar i kroppen. Lätt vettskrämd inför att jag har en deadline för handledning. Min första som känns på riktigt. För även om jag fått respons från kursledare förr, känns detta mer på allvar. Jag vill ju gärna att det här manuset ska funka för en utgivning – i en hyfsad snar framtid.

 

Om att skriva

Delad glädje

Utöver att ha arbetat med kursuppgift i helgen har jag också varit inne och redigerat i manuset – som jag förresten fick fin feedback på. Alltså på första kapitlet då som jag skickade in för respons från gruppen. Eller vad sägs om att få höra sånt här?

Jag gillar Gabriels karaktär och jag tror att många tjejer i målgruppen för din text kommer tycka om hans karaktär.

Det finns ett enormt driv genom hela texten med bra, koncisa liksom direkta beskrivningar av händelseförloppet, vilket gör det otroligt spännande. Aktion!

En stark berättelse, där vi kastas rakt in i missär (sic!).

Jag gillar ditt lite korthuggna språk och miljöbeskrivningarna är plågsamt målande.

Ibland måste vi som kämpar med vårt skrivande dela med oss av det goda vi hör. För visst kan vi väl inbilla oss att det vi skriver inte alltid är något att visa upp. Då behöver vi det svart på vitt, att det funkar. Självklart fick jag lite att fundera på också som kan utvecklas och eventuellt ändras, men bara sådant som jag tyckte var bra reflektioner.

Men tillbaka till det jag skulle säga, att jag redigerat lite i helgen. Med betoning på lite. Jag arbetar med kapitel två som är på åtta fulla sidor. Det vill jag få ner till max sex. Så här gäller att rensa. Och jag kom inte mer än drygt två sidor med detta arbete under lördag och söndag. För det kräver sin lilla eftertanke. Att en del ska bort är glasklart, men annat? Är det darlings jag inte kan se klart på?

Mitt upplägg är att jag i första hand gör klart kursuppgifterna varje vecka innan jag börjar med mitt eget skrivprojekt. Dels för deadlines som måste passas, men också av respekt för gruppen – vill inte vara en slarver. (Vilket typ aldrig händer när det kommer till sånt här.) Dels för att uppgifterna är ett led i att bli bättre på att skriva och om jag gör dem först kanske jag får med mig en massa nyttigheter till mitt eget projekt. Så här jobbas på om kvällar och helger. Och hittills känns upplägg och mängd arbete rätt lagom. Håller tummarna för att det fortsätter så.

 

En ny följare har jag också att hälsa välkommen. Tack för att du läser och vill följa min blogg! Det uppskattas 🙂

 

Om att skriva

Yay!

Pirrig väntan och sen enorm lättnad. Att få ett omdöme, feedback, kritik, en reflektion… – you name it – på mitt manus.

Eller vad sägs om att få höra att alla som går på högstadiet (framför allt) borde läsa min berättelse? Som sagt enorm lättnad.

Några saker behöver ses över men det var samma stycken/scener jag själv är osäker på så jag tänker att kritik kring vad som behöver ändras också utifrån hur jag tänker bara är positiv och välgrundad kritik att ta till sig av.

Yay alltså!