Böcker

Två olika biografier

Jag råkade läsa Michelle Obamas Becoming samtidigt som Tara Westovers Educated och gillade den ena men inte den andra.

Med Obamas bok kom jag inte längre än till sidan 70. Tyvärr kunde jag inte låna om den igen. Boken är lång och språket behagligt men så långsamt. Och faktiskt med rätt ointressant handling. Även om hennes första 18 år lunkade på, behövde kanske inte berättelsen göra det på samma sätt.

Westover däremot öste på från början. Också hon berättar i kronologisk ordning om sitt liv. Men hennes liv och berättarteknik hade liksom mer framåtrörelse. Ett mycket annorlunda liv och öde. Även om mycket som Obama berättade var intressant grep det inte tag. Westover hade en starkare närhet. Hennes annorlunda uppväxt i en mormonfamilj som levde utanför samhällets stöd (ingen skola, ingen sjukvård) och istället förlitade sig på faderns – och Guds – ord och försyn, fascinerade mig starkt.

Westovers Educated berör bl.a upplevelsen av verklighet och sanning på ett sätt som intresserade mig. Plus just begreppet utbildning, i dess vidaste bemärkelse. Så många tankar väcktes. Inte bara på grund på hennes annorlunda och ofta svåra uppväxt.

Obamas Becoming kanske jag kommit in i om jag fått lite mer tid. Men jag är osäker.

Hur som helst.

Har du läst dem? Vad tyckte du i så fall?

Böcker

De oroliga – Linn Ullman

Med en känsla av att ha huvudet under armen började jag läsa De oroliga som jag inte visste något om alls (läste inte baksidan innan), mer än att den var var en biografi. Jaha, tänkte jag efter någon sida, Linn Ullman som i Liv Ullman och Ingmar Bergmans dotter. Uppenbarelseögonblicket fortfor med att en tanke i stil med –  jaha, vad ska jag få veta om de här tre. Är det en bok om fadern, modern eller dottern? Hur kommer det bli?

Var jag intresserad? Inte särskilt. Men jag fortsatte läsa och emellanåt uppslukades jag totalt av Linn Ullmans uppväxt och ödet att ha dessa två föräldrar som tycks ha satt sina egna behov före sitt barns.

Handling
Ja, det är ju en biografi. Dels över Linn Ullmans liv, dels över föräldrarnas, men framför allt faderns. Den store mästaren Bergman. Han beskrivs bl.a. med barnets ögon i ett vuxet perspektiv. Minnen varvas med vad vad Linn Ullman fått berättat för sig och vad hon berättar själv. Livet på Fårö om somrarna som barn, livet med mormodern i Oslo, livet med modern i USA och hur det var när fadern blev gammal och började förlora sig själv så som gamla gör. Rutiner som alltid utgjort hans vardag luckras upp, precis som han själv.

Reflektion
Jag tänker på biografin som sådan. Om att skriva om sig själv och om andra. Vad man förmedlar och skapar i berättandet. Jag har svårt för det. Tycker det blir för intimt. Vem är jag att dela deras personliga och privata historia? Jag känner inte dem.

Linn Ullman gör sex stycken ljudinspelningar med sin far. Sex inspelningar som inte blir bra, men som hon återger i dialogform på några ställen i boken. Jag tänker på bekanta som säger att de borde intervjua sina gamla släktingar för att de har så mycket att berätta. Vem hade väl något att berätta om inte Bergman? Men inspelningarna görs hans sista sommar och det blir inte som det var tänkt. Han är inte den Bergman han var. Och jag kan inte låta bli att tycka det är sorgligt att läsa dem. Den gamla gubben som knappt känner igen dottern framför sig. Dottern som inte får de svar hon önskade.

De oroliga är inte helt kronologiskt. Vissa avsnitt (boken är indelad i sex ”sjok”) hänger jag inte med i. De hoppar i tid, upprepar sådant som nämnts flera gånger. Det finns ett repetitivt genomgående inslag i De oroliga och jag tänker på hur en tanke kan dyka upp om och om igen. Perspektivet varierar mellan första och tredje person, vilket bidrar till att växla mellan distans och närhet.

Jag kan inte säga att jag tycker om, för jag har svårt att bedöma vad jag ska tycka om något så här personligt. Det är inte den sortens berättelser jag brukar läsa. Jag är ovan. Men jag finner det intressant att man skriver biografier, oavsett om de är självbiografiska eller inte. Det är en sorts fiktion ändå, för i texten, skapas något som inte är en ”äkta” sanning. Och är det ens den som ska skrivas fram? Jag tänker att Linn Ullman sätter ord på det när hon beskriver vad fadern själv skrivit om sina föräldrar:

I en av romanerna av föräldrarna skrev han: ’Jag vill inte påstå att jag alltid har varit så noga med sanningshalten i min berättelse. Jag har skarvat, lagt till, dragit ifrån och kastat om, men som ofta är fallet med den här sortens lekar har leken förmodligen blivit tydligare än verkligheten.’ (De oroliga s.371)

Inte för att jag menar att Ullman ljuger, men jag tycker citatet är talande för denna sortens autofiktiva berättelse. Även om mycket kan återberättas är det en bild, en uppfattning, en upplevelse som förmedlas genom ett stort antal val som berättaren gör. Hur det tas emot, det är en annan sak, men den som berättar har ändå möjlighet att styra över vad som kommer ut. Och det fascinerar mig. Rekommenderas.

 

Vill du läsa ett till utdrag ur De oroliga kan du läsa mitt bidrag till En smakebit på söndag.

En bok att köpa? Du kan hitta De oroliga t.ex. här och här.

 

Böcker

Vi har ju hemligheter i den här familjen – Therése Eriksson

vi-har-ju-hemligheter-i-den-har-familjen erikssonJag läser sällan självbiografier, men Therése Erikssons Vi har ju hemligheter i den här familjen från 2009 är ett undantag. Hon beskriver med ett rakt och tydligt språk hur det var att växa upp med en alkoholmissbrukande och psykiskt sjuk mamma.

Det är ibland tungt att läsa om hur Therése tar hand om sin mamma som ramlar och slår sig illa i hemmet för att hon druckit, eller att hon är okontaktbar och inte lämnar sängen när hon är deprimerad. Therése fixar jular som om inget är fel, går igenom mammans maniskt inslagna paket för att sortera bort skräp som plockats hem från gatan och ställer upp, om och om igen för att mamman ska ha det bra, för att pappa ska slippa ta för mycket. Men att ta ansvar för allt och alla inser hon inte är hennes uppgift. Tack och lov.

Therése Eriksson tog emot hjälp, för att hon skulle ha det bra. Hon hade kontakt med två kuratorer, gick i stödgrupp och pratade med sina närmsta vänner. De lyssnade, vilket var det hon behövde mest, att någon orkade ta emot hennes svåra berättelser. Och det tänkte Therése var viktigast av allt, så på gymnasiet kom hon och en vän på att de skulle vilja stötta andra som hade det som likadant. Sagt och gjort – eller ja, inte riktigt så enkelt – men med tiden startade de den ideella föreningen Maskrobsbarn så att några av alla barn som växer upp i hem där missbruk och psykiskt sjukdom är vardag, skulle få stöd.

Vi har ju hemligheter i den här familjen kan så klart läsas av vem som helst, men om man arbetar inom t.ex. skola, vård, socialt arbete o.dyl. där man träffar vuxna och barn blir Therése tydliga berättelse än viktigare för att man ska förstå hur det kan vara för några av de barn som lever i familjer där det finns missbruk och psykisk sjukdom.

Studie från 2013 antal barn som bl.a. har föräldrar med missbruk:

  • Närmare åtta procent av barnen som föddes i Sverige 1987-89 hade innan sin artonårsdag upplevt att minst en förälder vårdats inneliggande på sjukhus på grund av psykisk sjukdom och/eller missbruk av alkohol eller narkotika under barndomen.
  • Psykisk ohälsa hos för­äldrar som inte är så allvarlig att den leder till sjukhusvård är relativt vanligt. Som exempel använder närmare elva procent av mödrarna och 5,5 procent av fäderna ett antidepressivt läkemedel.
  • Missbruk, sjukdom och dödsfall hos föräldrar drabbar framförallt barn som befinner sig i en utsatt social position i det svenska samhället.