Om att skriva

Sparlåga och feedback

Många bloggare tar paus, juluppehåll. För egen del har det blivit färre med inlägg av flera orsaker. Trötthet är ett skäl. Ett annat att jag läst samma bok i en evighet. Det. Den är på 1188 sidor och jag närmar mig sidan 900 nu. Dessutom har jag testläst några manus, nu senast fantasy. Att jag ägnar mig åt att läsa böcker och att testläsa beror på att jag inte skriver. Och jag skriver inte för att jag märkte att jag behövde ta en paus ett tag. Så, för att inte förlora kontakten med skrivandet valde jag att erbjuda mig att testläsa ett par manus i denna mellanperiod.

Att testläsa åt människor en inte känner är ett vågspel. Inte själva läsandet i sig egentligen (även om de manus en får till sig verkligen kan variera i t.ex. kvalitet, genre och hur långt de kommit i skrivprocessen) utan att jag efterfrågar feedback på min respons. Just för att jag vill utvecklas. Då tycker jag det är bra att exempelvis få höra om jag varit otydligt, kunde sagt något på ett annat sätt (snällare?) eller om jag missat något de undrade över.

Jag har lärt mig att jag inte kan ta för givet att få detta. De flesta har svarat och varit nöjda så jag tycks ha gjort vad jag ska, men det har hänt att jag inte fått gehör alls på min förfrågan. Vilket förstås lätt leder till att jag inbillar mig att de blev besvikna. (Eller kanske tid bara saknades?)

Att släppa ifrån sig ett manus för testläsning innebär att man ska kunna ta emot det man får tillbaka. Jag vet att viss respons inte ges på ett respektfullt sätt och då kan en bli förbannad, ledsen och upprörd, vilket en har all rätt till. När responsen däremot ges med största respekt – vilket jag inbillar mig att jag månar om att göra – borde den som lämnat ifrån sig texten kunna skilja på vad som är vad. Det handlar om en text. Och feedback om hur den kan bli bättre. Det handlar absolut inte om att personen ifråga som skrivit texten är dålig eller usel. Bara att den inte är där än att manuset kan betraktas hållbart för utgivning. Det brukar finnas en (lång) bit kvar. Även om jag läst manus som varit så gott som helt färdiga för utgivning.

Oavsett om det är ett manus mitt i en process eller i slutet är det i alla fall väldigt roligt att testläsa. Att se potential och att någon lagt ner så mycket tid och kärlek som det ofta är nedlagt på en berättelse, att få ta del av detta och möjlighet att försöka bidra till att vara med och utveckla det, ja, det är ju fantastiskt. Tänk, vilket förtroende.

Men, åter till sparlåge-rubriken. Jag kommer med mina inlägg när andan faller på. Lite mer sporadiskt för tillfället kanske… Vad vet jag. Vi ses! 

Om att skriva

I gotta feeling

I helgen bytte jag från mitt ungdomsboksmanus till min ”gamla” dystopi. Det är ganska exakt två år sedan jag slutade skriva på den. Då hade jag börjat skriva under sommaren och kommit halvvägs i oktober. (Bröt för NaNoWriMon då jag skrev nyss nämnda ungdomsboksmanus.) Fast innan sommaren hade jag inte skrivit på dystopin på flera år. Och första gången jag skrev den överhuvudtaget, var när jag kom på idén hösten -99. Jag pluggade i Skövde och satt på tåget när berättelsen kom till mig. Det var bara att ta upp blocket och skriva. Sedan skrev jag ihop hela historien på några veckor – fast på datorn. Den historien, ursprunget, är förlorad på någon gammal diskett. Trist det där med att en inte alltid kan se sin egna utveckling.

Jag bytte manus för att jag vill skriva och inte bara redigera. Vad jag inte tänkte på var att jag måste läsa igenom en halv bok innan jag kan börja skriva. För att skriva ”rätt” på fortsättningen helt enkelt. Så jag började läsa. Petade lite och ändrade något. Och befann mig i redigerarstadiet igen. Men det gör inget.

Fastän jag längtade efter skrivandet gillar jag att gå in i den här dystopin och fixa. Det känns bra. Som att det här kommer bli bra. Rätt nice känsla faktiskt. Den att tro på det en skriver. Om ni är med på vad jag menar…?

Eller vem kan säga det bättre än Black Eyed Peas 😉