Om att skriva

Att skriva början. Och ett slut.

Idag skriver Marica Källner på Debutantbloggen om första meningen och hur hon skapar text, hur en berättelse växer fram. Det väckte frågan hos mig: Hur gör jag?

Det var länge sedan jag skrev helt nytt. Alldeles för länge sedan. Jag har befunnit mig i redigerarträsket i fyra år, minst. Men jag började tänka på hur det brukar vara. Vad som brukar hända när en berättelse kommer till mig och hur jag tar hand om den.

Jag får en scen. Marica sa att hon får en mening. En första mening. Det har jag aldrig fått. För mig handlar det snarare om scener som växer sig så starka att jag skriver ner dem, och när jag gör det fortsätter de bygga vidare på egen hand. Vanligt är också att något sticks in i scenen som jag inte var helt med på och insticket drar ofta iväg och skapar en hel story.

För det mesta behöver jag ”bara” sitta framför datorn och låta berättelsen rinna ur fingrarna. Jag är verktyget historien utnyttjar för att bli nedskriven. Typ. Jag säger inte att det är problemfritt eller enkelt. Ibland kan det verkligen strula. Det beror nog på att jag och historien vill olika saker. Eller att historien inte tänker på logiska följder och detaljer som kan vara bra för att scenerna ska fästa i varandra, som en enda lång kedja. Ibland saknas någon länk.

Och på tal om hur saker börjar. Min dystopi börjar ett år efter den utlösande orsaken till att huvudkaraktären befinner sig där han är. Händelsen som alltså skedde ett år innan har jag haft relativt klar för mig, bortsett på en enda detalj. Varför hans handlande ledde till en katastrof som förändrade livet för alltid. Jag har hela tiden vetat att han är orsak till en olycka. Men inte vetat på vilket sätt.

I förrgår fick jag en idé. Inte om orsaken till olyckan, men en idé till en scen som ligger i samband med denna utlösande händelse. Och jag började skriva igår. Utan att ha en tanke att jag skulle skriva anledningen till att livet vände. Scenen jag skrev ledde till det ändå.

Sedan skrev jag vidare och fick ett helt händelseförlopp och ett antal scener som handlar om detta. Skulle jag skriva en prequel på dystopin (hur säger man prequel på svenska förresten?) skulle det jag skrev igår kunna vara de två sista kapitlen.

Detta überskrivande som jag gjorde igår påminde om hur det var förut, när historierna kom och ville bli skrivna, och jag saknade det. Lyckoruset över att få ner över 5000 ord på några timmar och känslan av att se ett resultat som fungerar. Så var det ofta förr. Sedan började jag arbeta med att redigera och det tar tiiiid. Att redigera text och skapa text är vitt skilda saker för mig. Men just skapandet var det jag fastnade för nu. Och så kom Maricas inlägg och jag kunde inte låta bli att fundera högt. Med er. För er.

Skrivprocesserna kan verkligen se olika ut och det fascinerar mig. Jag gillar tanken att det inte finns rätt eller fel. Visst finns metoder och tekniker att utnyttja men i slutändan gör jag vad som fungerar bäst för mig, oavsett vad någon annan säger.

 

Om att läsa, Om att leva, Om att skriva

Skriva läsa eller titta

I valet och kvalet mellan att låta kvällen gå åt till att läsa (Ur askan) eller skriva (nästan färdig med mitt manus) eller titta på tv (Gotham) blev resultatet typ så här:

  • ett avsnitt av Gothamcollage ur askan gotham
  • 1575 nyskrivna ord
  • en färdigläst bok

En ovanligt effektiv kväll 🙂

 

Om att skriva

En av sju – check

Första refusering kom idag. Bara två veckor sedan jag skickade in manuset, typ rekord eller vad?! En standardrefusering och inte så mycket annat att vänta i refuseringsväg från ett så stort förlag.

Skönt att få ett svar avklarat.

Och jag känner mig rätt skeptiskt till ett ja överlag. Inte för att jag tycker eller tror att manuset är dåligt, utan för att konkurrensen är hysterisk och för att det är hysteriskt svårt att bli publicerad som helt okänd liten person… Så nog skulle jag bli hysteriskt förvånad om jag skulle få ja från någon av de sju. Glad skulle jag bli om jag fick någon form av feedback. Bara något. Det är vad jag hoppas på. Ynkligt eller realistiskt? Spelar roll.

Nu tror jag i alla fall att jag kommer få vänta rätt länge på svar. Så varje litet besked som kommer innan ”rätt länge” är bara av godo. Bara av godo…Hm… Ska försöka komma ihåg detta när jag surt sliter mitt hår och tänker att jag aldrig mer ska skriva efter att ha fått sju stycken nej-svar någon gång där i höst. Om inte, påminn mig 😉

 

 

Om att skriva

Yay!

Pirrig väntan och sen enorm lättnad. Att få ett omdöme, feedback, kritik, en reflektion… – you name it – på mitt manus.

Eller vad sägs om att få höra att alla som går på högstadiet (framför allt) borde läsa min berättelse? Som sagt enorm lättnad.

Några saker behöver ses över men det var samma stycken/scener jag själv är osäker på så jag tänker att kritik kring vad som behöver ändras också utifrån hur jag tänker bara är positiv och välgrundad kritik att ta till sig av.

Yay alltså!