Om att skriva

Ny inledning

Med nästan tre månader sedan jag skickade dystopimanuset till förlag börjar den magiska gränsen för vad många förlag uppger som väntetid innan besked ges närma sig. (Tre nej redan dock.) Det är vanligt att väntan blir längre och att svaren kan utebli – det skriver åtminstone några schysst nog på sina hemsidor (andra bara glömmer en?).

Eftersom dystopin är en dystologi/duologi/dyologi – himlans vad svårt jag har för att komma på vad jag ska kalla detta elände bestående av två delar! – har jag fina möjligheter att arbeta på del två. Men det har inte lockat jättemycket, dels pga tröttheten jag nämnt, dels pga att jag har en tanke att OM något förlag skulle nappa, kanske fortsättningen skulle bli aningens annorlunda, beroende på vad som kan behöva justeras.

Men så kunde jag inte låta bli. Jag skrev en ny inledning på del två. En inledning som jag tänker binds ihop med en scen jag skrev i somras, då jag fick en uppenbarelse om orsaken, en specifik händelse, till att mina karaktärer befinner sig där de gör. Det blir alltså en sorts tillbakablick. Om det funkar vet jag inte. Men det var roligt att skriva nytt. 1327 ord (ca fem sidor med 1,5 radavstånd) blev det en morgon förra veckan när jag skulle iväg till arbetet på eftermiddagen. Tur att infallet och idén sammanföll med en sovmorgon. Plus, så skönt att ha sovmorgon. Det kommer jag fortsätta ha en dag varje vecka även till våren, trots utökad arbetstid. Yay!

Om att skriva

Tålamodet och takten

Fyra sidor har prövat tålamodet. Jag gillar text där dialog finns med. Men ibland befinner sig karaktärerna där det inte sker så mycket som leder till dialog. De är ensamma och gör något på egen hand. Jag vill inte gå så långt att jag låter dem börja prata med sig själva, bara för att jag ska få skriva dialog.

Lite dialog finns på dessa sidor. Huvudkaraktären lyssnar på någon annan som pratar. Men det sker rätt kort. Överlag består dessa fyra krångel-sidor av något som jag senaste dagarna funderat på om det behöver vara med. Men jag tycker det. Här kommer t.ex. miljön in. Vi får bekanta oss med vissa detaljer, hur det ser ut och hur livet levs på vissa platser. Även karaktärens bakgrund får en fördjupning.

Jag vet – kunde jag gjort det på annat sätt? Det är frågan. Just nu kommer jag inte på någon annan väg.

Därför har jag redigerat, skrivit lite nytt. Låtit det vara, läst och redigerat och ändrat och skrivit till lite nytt igen. Framåtrörelsen har blivit… lite mer som en upp och ned-rörelse. Ni vet, som när man skakar en matta eller ett lakan. Som en våg. Dammet far iväg. Bra det. Men det är ju inte som att mattan far iväg. Den läggs tillbaka på sin plats. Så känner jag. Som om jag lyft upp eländet, skakat om, men ändå inte gjort så mycket.

Återigen – jag vet. Jag har antagligen gjort mer än vad jag känner.

Och nu är det dags att släppa dessa fyra sidor. Det är dags att släppa de två kapitlen jag jobbat med de sista två veckorna.

Nu är det dags att verkligen ändra. Så jag måste nog dra lite i bromsen. De kommande fem sidorna i nästa kapitel behöver en hel del nytt. Ungefär allt behöver skrivas om. Inte för att det är direkt dåligt, utan för att jag hittat en annan lösning på något jag inte tyckt varit bra. Kanske ska jag ägna två veckor åt nästa kapitel? Och går det snabbare… Fine. Men två veckor. Ny plan. Ny vecka. (Veckor.)

Känns rätt bra. Även om tålamodet klagar på den planerade takten. 😉