Om att leva, Om att skriva

Skriva sig till personlig utveckling

I FB-gruppen Skrivvänner frågade admin, Anneli Olsson och Stina Flodén om vår personliga utveckling i förhållande till vårt skrivande. Då skrev jag det här svaret i en kommentar:

”Jag har alltid skrivit, det vill säga från när jag var åtta, nio. Berättade spökhistorier för vänner, deltog i novelltävling på högstadiet och kom tvåa, fick en novell publicerad i en tidning när jag var nitton. Och sedan tog det stopp. Tyckte inte det ledde till något, att jag inte kunde… Alla berättelserna trängdes undan.

Sedan läste jag en, sett till skrivhantverket, så dålig bok när jag var 27, att jag tänkte att jag nog skulle kunna bättre.

Att kunna bättre är inget man liksom lär sig i ett nafs. Men idag har jag iaf fem positiva refuseringar på ett manus och en positiv refusering på ett annat. Och eftersom jag skriver i en hopplöst svårutgiven genre, dystopi för unga, är jag rätt nöjd ändå.

Jag är en – än så länge – outgiven författare. Utan skrivandet skulle jag inte arbeta med det jag gör idag (lektör) och jag skulle inte vågat satsa på att starta eget. Jag skulle inte haft ett arbetsliv som jag älskar.”

Det är rätt fantastiskt att ett intresse kan bli ens yrke. Ja, att det blir så mycket mer än något en ägnar sig åt ”bara” för att det är roligt. Inte trodde jag det i alla fall när jag fick ner alla berättelser på papper, där i tonåren. Eller vad säger du? Jobb och intresse, har det gått hand i hand för dig?

Anneli och Stina som skapat gruppen har också en podd, Skrivvänner. Passar alla som skriver och som vill höra deras tankar om allt möjligt skrivrelaterat, sådant de lärt sig och lär sig som författare. (En del av det jag lyfte i min kommentar tog de också upp i senaste avsnittet. Kul att få vara med.)


Har du lyssnat på deras podd? Vad tyckte du isf?