Om att skriva

Tankar om skrivande – tid, idéer och känslor

Eva funderade på detta med att skriva på sin blogg och lade upp några frågor som hon var nyfiken på att få svar på. Jag inspirerades till ett inlägg.

En liten enkät:

  1. Hur många timmar om dagen vill du skriva? Om du fick välja fritt.
  2. Efter ett avslutat skrivpass: tänker du främst på hur lång tid du satt, eller antal sidor/ord du fick gjorda eller vilken känsla du hade under passet?
  3. När på dygnet kommer dina bästa idéer? Och vad gör du då?

Jag tycker det är svårt att svara på hur många timmar jag vill skriva. Om jag får välja helt fritt utan att tänka på att jag har ett arbete att gå till ungefär fyra dagar per vecka, eller att jag har en rygg som protesterar och en utmattning som begränsar hjärnan, så skulle jag vilja skriva tre till fem timmar om dagen. Jag är en snabbskrivande människa och kan få ur mig många ord och många sidor på korta stunder. Om jag i skrivandet inräknar redigeringstid också, för det är det som tar mest tid för mig, så lägger jag typ oändligt med tid på att redigera. (Matte är inte min grej och jag för ingen statistik på hur mycket tid jag faktiskt lägger på att skriva och/eller redigera.)

Jag är inte så petig med hur mycket jag gör under ett pass. (Sedan en dryg månad klarar jag vissa dagar nästan hela två timmar på ett pass – inklusive en minipaus.) Ibland räknar jag ord/sidor, men mest för skojs skull. Känslan är nog viktigare än än att räkna ut mängd. Och ofta känner jag mig rätt nöjd. Inte för att det alltid blir så bra (för så är det verkligen inte) utan för att jag faktiskt gjort något.

När mina bästa idéer kommer … Jag vet inte riktigt. När jag är ute kanske. Eller hemma? Är det konstigt att inte ha en aning? Jag får generell skrivinspiration av att vara ute i skogen och att åka bil på landsbygd, men det är ju inte som att jag skriver om vare sig skog eller landsbygd för det. Inspiration till det pågående manuset (dystopin) kan vara att jag ser något som kan relateras till manuset, en situation, en miljö eller en sak som någon detalj eller något annat som skulle passa in i texten. Eller så dyker bara en tanke upp till någon scen eller till en dialog, lite mer bara sådär. Jag kan nog inte säga att det sker mer dag, kväll eller morgon. Möjligen finns något mönster i det, men det har jag inte noterat.

Så jag säger som Eva, hur är det för dig?

Om att skriva

Kommer vidare utan att göra något

Trots att jag befinner mig i en sorts limbotillstånd vad gäller mångt och mycket händer grejer.

Till exempel fick jag en uppenbarelse. En uppenbarelse gällande dystopins andra del. Något jag tror kan bidra till att fördjupa och förhoppningsvis även förbättra.

Så även om jag i nuläget inte alls arbetar med det manuset (eller det andra heller) så sker saker. Det är så coolt. Hur processen fortsätter av sig själv. Och poppar upp med små, eller stora, förslag till hur manuset kan utvecklas.

Det gör att i alla fall jag känner att jag kommer någon vart, fastän jag i praktiken faktiskt inte gör någonting. Mer sådant tack!

Om att skriva

Målet och vägen

Idag trillade refusering nummer tre in i mejlen. Och konstigt nog (eller är det inte konstigt?) brydde jag mig inte så mycket. Utan mer en känsla av jaha, det var det.

Ibland undrar jag om det är skrivandet i sig som är den stora grejen. Inte att få en bok i handen. Speciellt efter att ha återfått en massa helt jättesuverän feedback på ungdomsmanuset från värsta bästa testläsaren. Det var liksom något av det bästa som hänt på länge! 

Måhända är det vägen som är det roligaste och goaste. Att nå målet skulle förstås vara kul men att det ligger en bit bort, och att jag inte har så bråttom till det, känns… helt okej. Och till och med rätt bra faktiskt.

Om att skriva

För snart tjugo år sedan

En tanke slog mig. Att jag jobbat med dystopimanuset väldigt länge. Men det är bara senaste åren jag verkligen lagt ned tid på det och senaste dryga året har varit jätteintensivt.

Att sista dryga året varit intensivt beror på att jag valde manuset som projekt för skrivpedagogutbildningen. Vi kunde få handledning och jag valde mellan dystopin och ett ungdomsboksmanus. In i det sista var jag säker på att det var ungdomsmanuset jag skulle välja men, när det väl gällde ändrade jag mig. Det är jag så glad för.

Med feedback från kurskamrater på utdrag av manuset och med respons från en kursledare på nästan en tredjedel av manuset, har jag fått möjlighet att utveckla berättelsen på ett sätt som annars inte skulle varit möjligt. Suveränt.

Så med en sorts sammanfattning för egen skull (och som jag även nu tvingar på er – hoppas nåt i det här kan väcka lite intresse…), i en sorts tidslinje, gör jag ett försök att överblicka dystopimanusets tillblivande.

hösten 1999
Tanken om min huvudkaraktär och manusets handling föds. Detta sker när jag sitter på ett tåg. Jag tar fram det collegeblock som jag lyckligtvis har med mig och börjar skriva. Om jag minns rätt skrev jag sedan ett grundmanus på några dagar (ett par veckor?). Försakade högskolestudierna ett litet tag där, men so what, de var ändå på väg att gå åt h-vete.

Datorn jag skrev på då hade förstås en sådan där vitgrå kub till skärm och jag sparade grundmanuset på diskett. En diskett som varit försvunnen sedan många år. 

Jag gjorde ett försök att föra över manuset till en annan dator för kanske tio år sedan, för att spara om på mejl och sticka, men filen var inte kompatibel. Disketten har jag förlagt (slängt?!) och grundmanuset är förlorat, både den handskrivna inledningen och det jag skrev på datorn.

hösten 2012
Tanken väcks att göra något med manuset som vilat länge och jag skriver ett gäng scener, men inget mer.

sommaren 2013
Jag går en manusskrivarkurs på distans vt-13 och får ”klart” ett ungdomsmanus. Dystopin plockar jag upp när kursen är avslutad i juni. För då påbörjar jag ett samarbete med en kurskamrat. Vi ger feedback till varandra – dvs skriver upp emot 20 sidor per två veckor, ger respons osv.

hösten 2013
Samarbetet med manusutbytet avslutas i november och jag slutar skriva på manuset som jag vid det laget fått feedback på, ända till det som nästan utgör manusets första del idag.

åren 2015 och 2016
Jag plockade upp manuset igen. Skriver om det jag redan fått feedback på, från kurskamraten. Skriver sedan fortsättningen, småredigerar lite på detta och sommaren 2016 skriver jag ”klart” manuset. Det landar på 101 217 ord och 271 sidor.

läsår 2016/2017
Intensivt arbete under skrivpedagogutbildningen med mycket redigering, omskrivningar och nya scener efter god feedback från kursledare och kurskamrater. Beslutar mig för att göra manuset till två delar eftersom det växer och överskrider 100 000 ord. Lättare att överblicka två böcker och jag kan känna frihet att lägga till sådant jag tycker saknas utan att uppleva att det sväller för mycket.

sommar 2017
Skickar kapitlen som tillhör första delen till två testläsare. Återfår matnyttig feedback och påbörjar en ny redigeringsomgång. Skriver några nya scener och får äntligen klart eländet. F’låt, manuset. Deadline för att skicka till förlag är förste oktober och jag lyckas hålla min deadline.

Det hade varit nice att publicera manuset innan det har hunnit gå tjugo (?!) år sedan idén föddes. Får se om det blir verklighet eller inte. (Två refuseringar redan…) Jag har som tur är lite tid på mig innan det får 20-års jubileum. 😉

Om att skriva

Skrivprocessen – ta hand om en idé

Annika som bloggar på Nästa sida skrev häromdagen om hur hon strukturerar sitt skrivande. Jag gjorde en kommentar som inte ville fastna (internets eller WP:s fel?!) och tänkte att ja, det får bli ett inlägg istället. Dessutom kan jag brodera ut mina tankar då. 😉

Jag tycker det är roligt att ta del av andras sätt att hantera sina skrivprocesser och hur de gör för att få ordning på sina berättelser. En del planerar i detalj, gör långa synopsis, har arbetsrum eller vrår med post-its, kurvor på tavlor eller använder Excelark. Andra gör lite mer som jag. Det vill säga, planerar inte så mycket.

Eftersom jag skrivit sedan innan tonåren, (som mest under tonåren och åren därefter) har jag hunnit bekanta mig med mitt… snabbskrivande. Det betyder att jag får en tanke om en story, mer eller mindre hela storyn, och därför ”bara” behöver skriva ned den. När jag var tonåring, ledde detta till att jag skrev frenetiskt i flera dagar. Inget redigerande därefter, utan endast en berättelse i handskriven text som var min.

Under flera år kom inga berättelser till mig. En dök visserligen upp när jag var kanske tjugofem men den tog jag inte hand om direkt, utan skrev ned lite senare. (Plockade sedan upp den till manusskrivarkursen VT-2013)

En annan idé låg och gnagde under flera år. Men jag hade inte full koll på den. Den kikade fram emellanåt och påminde om att den fanns, men den behövde växa till sig. Och det gjorde den. För två (tre?) år sedan kom den till mig på ett yogapass och jag gick hem och skrev fem sidors synopsis. Just då hade jag inte möjlighet att ta hand om den, eftersom jag befann mig i annat skrivande. Första gången jag förresten frivilligt skrev ett synopsis.

När jag var med i NaNoWriMon i november 2013 hade jag en berättelse som jag visste på ett ungefär hur den skulle vara, men inga andra förberedelser, inga kurvor, inga anteckningar… Det bidde ett råmanus.

Vad var det någon kallade detta? Organiskt skrivande? Låter helknasigt. Fast kanske är så det är, mitt skrivande. Knasigt. Skriver på känsla. Skriver det som vill bli skrivet. Letar inte ämnen och berättelser.

Nu hoppas jag inte direkt på att fler berättelser kommer till mig. Jag har nuvarande manusets andra del att ta hand om. Jag har ett ungdomsmanus liggande som jag ska se över efter att det refuserats för ett par år sedan, och så finns råmanuset från NaNon och ett synopsis.  Allt i ungdomsgenren.

Men det här med skrivprocesser. Jag undrar hur min egentliga skrivprocess ser ut idag. Hur skulle jag ta hand om en idé idag? För det är som om det är hundra år sedan jag skrev. Alltså inte redigerade. Det känns som om jag redigerat i flera år. Kanske ett resultat av att jag skriver snabbt. Då blir det mer att ta hand om sedan. Men so what?! Det är väl resultatet som räknas? Eller var det vägen? Inte målet… Hm. Nåväl. Jag tycker det är kul (oftast) och det är väl DET som räknas. Eller vad säger ni?

 

Om att skriva

Att skriva början. Och ett slut.

Idag skriver Marica Källner på Debutantbloggen om första meningen och hur hon skapar text, hur en berättelse växer fram. Det väckte frågan hos mig: Hur gör jag?

Det var länge sedan jag skrev helt nytt. Alldeles för länge sedan. Jag har befunnit mig i redigerarträsket i fyra år, minst. Men jag började tänka på hur det brukar vara. Vad som brukar hända när en berättelse kommer till mig och hur jag tar hand om den.

Jag får en scen. Marica sa att hon får en mening. En första mening. Det har jag aldrig fått. För mig handlar det snarare om scener som växer sig så starka att jag skriver ner dem, och när jag gör det fortsätter de bygga vidare på egen hand. Vanligt är också att något sticks in i scenen som jag inte var helt med på och insticket drar ofta iväg och skapar en hel story.

För det mesta behöver jag ”bara” sitta framför datorn och låta berättelsen rinna ur fingrarna. Jag är verktyget historien utnyttjar för att bli nedskriven. Typ. Jag säger inte att det är problemfritt eller enkelt. Ibland kan det verkligen strula. Det beror nog på att jag och historien vill olika saker. Eller att historien inte tänker på logiska följder och detaljer som kan vara bra för att scenerna ska fästa i varandra, som en enda lång kedja. Ibland saknas någon länk.

Och på tal om hur saker börjar. Min dystopi börjar ett år efter den utlösande orsaken till att huvudkaraktären befinner sig där han är. Händelsen som alltså skedde ett år innan har jag haft relativt klar för mig, bortsett på en enda detalj. Varför hans handlande ledde till en katastrof som förändrade livet för alltid. Jag har hela tiden vetat att han är orsak till en olycka. Men inte vetat på vilket sätt.

I förrgår fick jag en idé. Inte om orsaken till olyckan, men en idé till en scen som ligger i samband med denna utlösande händelse. Och jag började skriva igår. Utan att ha en tanke att jag skulle skriva anledningen till att livet vände. Scenen jag skrev ledde till det ändå.

Sedan skrev jag vidare och fick ett helt händelseförlopp och ett antal scener som handlar om detta. Skulle jag skriva en prequel på dystopin (hur säger man prequel på svenska förresten?) skulle det jag skrev igår kunna vara de två sista kapitlen.

Detta überskrivande som jag gjorde igår påminde om hur det var förut, när historierna kom och ville bli skrivna, och jag saknade det. Lyckoruset över att få ner över 5000 ord på några timmar och känslan av att se ett resultat som fungerar. Så var det ofta förr. Sedan började jag arbeta med att redigera och det tar tiiiid. Att redigera text och skapa text är vitt skilda saker för mig. Men just skapandet var det jag fastnade för nu. Och så kom Maricas inlägg och jag kunde inte låta bli att fundera högt. Med er. För er.

Skrivprocesserna kan verkligen se olika ut och det fascinerar mig. Jag gillar tanken att det inte finns rätt eller fel. Visst finns metoder och tekniker att utnyttja men i slutändan gör jag vad som fungerar bäst för mig, oavsett vad någon annan säger.

 

Om att skriva

Det går undan och jag gör en plan

Söndag igen och jag har gått igenom två kapitel under veckan. Märkligt vad snabbt det kan gå ibland. De var (är) visserligen inte långa. När jag började redigera var de 4 + 8 sidor. Och ena kapitlet blev drygt två sidor längre medan andra blev en sida kortare. Tror jag. Har inte superkoll men på ett ungefär i alla fall.

Smidigast nu tror jag blir att göra en utskrift av dem. För att få en tydlig överblick inför en sista granskning och inför att kunna gå vidare. 

Kapitlet som följer kommer jag skriva om och skriva mycket nytt i. För jag har ändrat en lösning som stört mig ett tag. Det innebär också att jag får ändra en hel del i följande kapitel. På samma gång finns flera scener jag önskar behålla. Det blir att se över vad de fyller för funktion och om de kan flyttas eller anpassas för denna nya lösning och nya sammanhang jag nu ska förhålla mig till. 

Jag ska försöka ta det lugnt och långsamt så det nya inte stressas fram. Alltså: Skriv ut det jag fixat med i veckan och använd några dagar åt genomgång av det. Fredag är min lediga dag (ungefär varannan vecka är det så) och då skulle jag kunna börja kika på det jag ska ändra. Japp, det blir min plan. Wish me luck! 😉

Och jo, jag har fått en ny följare som jag passar på att hälsa välkommen också. Tack för att du läser och vill följa min blogg!