Böcker

Det – Stephen King

Jag köpte Stephen Kings Det för över tre år sedan för en tia på en bakluckeloppis, sedan blev den liggande. När jag hörde att den skulle komma som film i höst ville jag läsa den tills dess. Nu blev det aningens senare, men vad gör det? Nu är Det läst och vilken läsupplevelse. Intensivt, skrämmande och sådär galet som det kan vara när det kommer till Stephen King. Underbart tokigt helt enkelt.

Någon dödar barn i Derry. George är ute och leker med sin pappersbåt när han blir dödad. Brodern Bill, som gjorde båten åt honom, fylld av skuld, vill hämnas när han förstår att han har en chans att möta mördaren och kanske, kanske också har en chans att stoppa den. Trots att Bill bara är elva år.

Det handlar om sju barn som en sommar upplever det mest konstiga i sina liv. Och hur de 27 år senare träffas i Derry igen. För att slutföra något de lovade ta itu med som barn.

Det är en bok som stundtals är svår att lägga bort. Stundtals rätt långsam, då den förvirrar sig in i detaljrikedom och jag undrar vad all information innebär – vad är syftet? Jo då, nog knyts allt samman. Överlag är Det spännande. Överdriven, javisst, men det passar. För hela storyn är galet överdriven, galet balanserande på en gräns om vett och sans och vad en människa mäktar med. Och jag gillar det.

Det är uppbyggd av olika akter. Skrivtekniken är fascinerande i sig. King använder artiklar, vittnesmål och livsöden för att bygga upp historien om Det. Han hoppar i tidslinjen och lägger pusslet som utgör berättelsen om Det med tillbakablickar för att jag som läsare, liksom karaktärerna, ska förstå vad som egentligen skedde den där sommaren 1958 i Derry. Sju karaktärer, sju barn, bär handlingen ihop med ett antal bikaraktärer av olika stor betydelse, men alla bidrar till att säcken knyts ihop.

Jag kan inte låta bli att förundras över att Det filmats. Hur i hela friden har de fått in handlingen som sträcker sig över 1188 sidor i en film? Filmen lockar mig inte särskilt, men jag är nyfiken på tv-serien som kom på i början på nittiotalet. Då var jag för liten för den. Någon som sett båda? Vilken kan rekommenderas i så fall?

Men, tillbaka till boken. Intresserad? Då tycker jag du ska ge Det en chans.

 

En bok att köpa? Du hittar Det bl.a. här och här.

Filmer, Om att leva

Nyckeln till frihet

”The key to salvation lies within” Det säger fängelsedirektören i filmen Nyckeln till frihet (The Shawshank Redemption) och viftar med bibeln som den intagne Andy Dufresne (Tim Robbins) satt och läste innan genomsökningen av cellen påbörjas.

nyckeln_till_frihet_omslagNär jag såg Nyckeln till frihet första gången, för ungefär tjugo år sedan, (den kom ut 1994 men jag såg den tyvärr aldrig på bio då) var det här en scen som inte kittlade lika mycket som när jag såg den andra, tredje eller fjärde gången. Eller som igår, för typ hundrade gången – och äntligen på bio! – och detta är ett grepp jag tycker är så intressant. Stephen King är väl något av en mästare på detta och ja, han har skrivit boken som filmen baseras på. Greppet att en scen inte betyder så mycket när man ser den/läser den första gången för då förstår man kanske inte betydelsen av vad bibeln faktiskt innebär och vilken roll den egentligen har. Spoilervarning. För visst ligger Nyckeln till frälsning i bibeln, rent bokstavligt talat. För där har Andy Dufrense gömt det redskap han använder under nästan tjugo år för att skapa en väg ut ur fängelset.

När jag såg Nyckeln till frihet första gången visste jag inte det. Det avslöjas istället i slutet av filmen. Och då minns man tillfällena när fängelsedirektören använder bibeln för att beskriva frälsningsvägen. Och den där känslan av aha! (eller haha!) infinner sig. Nu när jag sett filmen några gånger är detta en av favoritscenerna. Ihop med flera andra vackra och tänkvärda scener. För att inte tala om Morgan Freemans ljuvliga mörka och milda berättarröst. (Han är medfånge och god vän till vår Andy och genom hans röst förs vi fram genom filmen alldeles ypperligt.)

Har ni inte sett Nyckeln till frihet rekommenderar jag den verkligen. På min filmlista ligger den som oslagbar etta. Redan när jag såg trailern som fjortonåring visste jag att jag skulle få se något speciellt. Och den gjorde mig inte besviken, varken då eller igår.

Tim Robbins i Nyckeln till frihet

(Draken på Järntorget hade filmfestival för att fira 60-år och visade under veckan ett antal ”gamla” filmer varav Nyckeln till frihet var en.)

Om att skriva

En smakebit på söndag – Att skriva med Stephen King

en smakebit på söndanMin smakebit idag kommer från Stephen Kings Att skriva – en hantverkares memoarer. En bok jag sedan några veckor tillbaka småläser lite då och då. Första delen är mest självbiografisk medan andra halvan handlar om skrivkonsten. Det är från den halvan smakebiten kommer. Vill du läsa andra smakebitar kika in på Flukten fra virkelighetens blogg då.

”Kom ihåg att grundregel nummer ett när det gäller ordförrådet är att använda det första ord du kommer att tänka på, om det är lämpligt och målande nog. Om du tvekar och börjar fundera kommer du säkert på ett annat ord – naturligtvis gör du det, det finns alltid ett annat ord – men förmodligen är det inte alls lika bra som det första, eller uttrycker inte lika exakt vad det var du ville ha fram.”

För mig är det faktiskt oftast precis så.
Citatet hittar du på sidan 105 i den här boken:

King Att skriva

Om att skriva

Redigering omgång två med tips från King

Befinner mig i omgång två av redigeringen och ser helt plötsligt hur en bok växer fram. Förut var det ett manus, en idé om en bok med en yvig stomme. Den tuktas nu för att den rena kärnan ska komma fram, eller vad man ska kalla det.

Stephen King berättar i sin bok Att skriva -en hantverkares memoarer att han fick ett gott skrivråd i gymnasiet när han skrev några kortare sportartiklar för en tidning. Det var redaktören som sa det att en story skriver man för sig själv, när man redigerar är uppgiften att ta bort sånt som inte tillhör storyn. True!

Kings redigeringJag älskar också att King bjuder på ett exempel på hur det kan se ut när han går igenom sina egna texter. Den svarta överstrykningspennan far fram rätt hårt och det blir tydligt vad som händer. Det som är kvar är det som betyder något. Allt det andra är onödig utfyllnad.

Det är en lång process att redigera. Det är segt och rätt roligt, fast inte lika roligt som att skriva. Det är ändå det bästa.

 

Böcker

Varsel – Stephen King

Varsel Stephen KingÄntligen har jag läst Varsel, eller The Shining som den heter i original. Stephens Kings bok från 1977 filmades strax därefter in med Jack Nicholson i en av huvudrollerna, men filmen avvek från bokens slut och därför fick Stephen King igenom en ny filmatisering i form av en miniserie i slutet på 90-talet, för att den skulle följa boken. Lite trivia bara.

Handling
Varsel handlar om en liten pojke och hans familj. Pappa Jack Torrence har blivit avskedad från sitt arbete som lärare, skriver på en pjäs och har inga inkomster. Han får jobbet att sköta det säsongsstängda hotellet Overlook som ligger otillgängligt till, under vintern avstängt från omvärlden pga av snö. Familjen flyttar till hotellet, en plats som bär på mörka otäcka hemligheter. Sonen Danny har haft föraningar om att allt inte står rätt till där, då han är minst sagt synsk och snabbt upptäcker han att det var som han trott. Hotellet vill familjen illa.

Min reflektion
Varsel
räknas som skräckroman, thriller och är mycket känd, till stor del pga filmen där Jack Nicholson gör en minnesvärd prestation. Det är han i rollen som pappan, som jag ser framför mig när jag läser. Samma sak med mamman. Pojken minns jag dock inte lika väl och kan tack och lov skapa mig en egen bild av honom. Det kan bero på att han i boken endast är fem år, medan han av praktiska skäl antar jag, är något äldre i film och miniserie. Storyn är otäck men inte så att jag vill kasta boken ifrån mig. Stephen King har ett enkelt språk, han fördjupar sig i karaktärerna (bakgrund, tankar, känslor och motiv till varför de handlar som de gör) men ändå känns stilen nästan tafflig och rå. Kan hända att översättningen var dålig? (Kan inte minnas när jag senast läste en bok som kryllade av så många stavfel…) Ändå gillar jag Varsel. Den utger sig inte för att ge annat än en stunds spänning i vardagen, och det får man verkligen.