Böcker, Om att läsa

Förskräckligt otäckt och rysligt

I juli läste jag några skräckhistorier, även så kallade rysare. Otäckt värre. Jag skulle nog inte gärna se dem som film, men att läsa går bra. Det skapar en annan sorts kontroll och distans. Gör det lättare när det blir läskigt.

Det blev två stycken Stephen King, The Outsider och Later, varav Later, som också är hans senaste utgivning, blev läst nu i augusti och den har jag vissa invändningar mot – som du kan läsa om längst ner. Dessutom har jag läst Mats Strandbergs senaste, Konferensen. Även han, likt King, en mästare på skräck och att utforska det omänskliga som kan finnas i oss. Vi börjar med Strandberg.

Konferensen

Handling
Mats Strandbergs Konferensen (2021) handlar om en grupp kollegor från kommunen som ska på konferens och prata om en galleria som ska byggas på mark de tagit över från en bonde. Kollegorna har starka viljor och åsikter, en del har arbetat i kommunen i evigheter och några ett kortare tag. Stämningen är hätsk mellan flera och chefen bidrar inte till att lugna stämningen, ser mest till sig själv och sin ögontjänare till projektledare av galleriabygget.

Konferensgården ligger enskilt och öde, med endast arbetskamraterna, samt de som äger stället, där. Eller nästan. För de få personerna som befinner sig på området råkar snart riktigt illa ut. Någon är ute efter hämnd. Och ingen går säker.

Vad jag tyckte
Den stora behållningen är det pricksäkra persongalleriet. Varje karaktär har sina starka och svaga sidor, en del med fler trevliga egenskaper än andra, men alla med en egen agenda. Jag känner verkligen för flera av dem och hejar på dem när de ska komma undan alla otäckheter. Händelseutvecklingen går i rasande hastighet och det dröjer inte länge innan jag biter på naglarna och nästan blundar inför det som sker – lite jobbigt att läsa då, jag vet, men det är läskigt, riktigt läskigt.

Strandberg har skrivit en härligt otäck rysare, fylld av splatter och smärtsamma scener. Får fortfarande ont när jag tänker på vissa saker som karaktärerna utsätts för. Så, ja, gillar du att bli lite skrämd, och inte har allt för ont av otäckheter, tycker jag absolut att du ska ta dig an Konferensen!

The Outsider

The Outsider (2018) av Stephen King har jag varit nyfiken på ett tag. Nu blev det att jag tog tag i den som ljudbok, uppläsare Will Patton, och jag blev riktigt förtjust.

Handling

Det är en berättelse om en man som begår ett fruktansvärt brott mot en pojke. Trots att flera vittnen såg mannen i närheten av brottsplatsen, befann han sig på samma gång även i en annan stad. Synd bara att polisen, upprörd av det bestialiska sätt pojken dödades på, inte kollade upp detta innan de häktade mannen. För arresteringen görs inför full arena när laget mannen är tränare för har match. Något som präglar de händelser som följer.

Så, hur kom det sig att mannen var på två platser samtidigt? Ja, eftersom det är Stephen King vi har att göra med nystas en historia upp om något som inte är som det ska.

Vad jag tyckte
Det är spännande, intressant och invecklat. Det är även snyggt berättat utifrån de olika karaktärernas perspektiv. Liksom med Strandbergs bok är en stor del av behållningen just karaktärerna och hur de framställs. Lyssningen låg på nära 19 timmar, men tiden flög iväg. Dessutom tyckte jag att uppläsaren gjorde ett riktigt bra jobb, annars skulle jag aldrig ha gett ljudboken en chans.

Nyfiken på The Outsider av King? Då ska du absolut läsa. Rekommenderas!

Later

Den andra Stephen King jag läste nu i slutet av sommaren var Later (2018), och även den valde jag att lyssna på. (Uppläsare Seth Numrich.) Men jag var inte lika imponerad och trots att boken var en tredjedel så lång som The Outsider upplevde jag den som längre.

Handling
Later handlar om Jamie, åtta år, som blir tonåring under berättelsens gång. Han lever med sin mamma som är litterär agent och han har aldrig träffat sin pappa, vet inte ens vem det är. Men Jamie tycker de har det bra, han och mamman. Men så är det det där med att han ser döda människor. Något som kommer att försätta honom i flera märkliga situationer.

Vad jag tyckte
Som sagt, jag var inte lika imponerad av Later. Handlingen faller ut snyggt så att säga, och alla trådar leder liksom till Rom. Men jag tyckte den var fragmentarisk. Och jag undrade ibland varför jag fick ta del av det jag fick ta del av, men det mesta passade in allt eftersom.

Dock.

Jag vågar knappt säga detta, men det gör ju inget att jag uttrycker mig negativt om bestsellerförfattaren Stephen King (som jag beundrar som författare), för det jag säger påverkar liksom inte honom. Men. Jag kunde inte låta bli att tänka när jag lyssnade, att om det här manuset trillat in på ett förlag utan hans namn och istället med någon okänd debutant bakom det, då undrar jag om det blivit antaget.

Hjälp, då var det sagt. Som läsare och lektör har jag höga krav på de böcker som ges ut traditionellt, och ja, jag vet varje bok har sin målgrupp och sina läsare och det jag säger nu är ju lite överdrivet om att Later inte skulle blivit antagen, för jag tycker att Later är bra. Men att det kunde varit bättre, liksom skarpare. Och det är något jag rätt ofta kan tycka om böcker som ges ut traditionellt.

Jag tycker inte att du ska låta bli att läsa Later, för det finns många kvaliteter och det är en annorlunda och intressant historia med en del ironisk humor utifrån berättarperspektivet, den unge Jamie, som på dryga tjugo år berättar om sin uppväxt, vad han upplevt, och vad det inneburit att han kan se döda människor. Jag kan helt klart, trots vissa invändningar, rekommendera Later.

Så, det var en trio otäcka berättelser att som utforskar de monster som finns i, och utanför, oss. Nu när det blir höstmörkt byter jag läsningen mot lite trevligare historier. För det är liksom tryggast att läsa den här sortens otäckheter när det är ljust ute. Eller, vad säger du?

Böcker

Det – Stephen King

Jag köpte Stephen Kings Det för över tre år sedan för en tia på en bakluckeloppis, sedan blev den liggande. När jag hörde att den skulle komma som film i höst ville jag läsa den tills dess. Nu blev det aningens senare, men vad gör det? Nu är Det läst och vilken läsupplevelse. Intensivt, skrämmande och sådär galet som det kan vara när det kommer till Stephen King. Underbart tokigt helt enkelt.

Någon dödar barn i Derry. George är ute och leker med sin pappersbåt när han blir dödad. Brodern Bill, som gjorde båten åt honom, fylld av skuld, vill hämnas när han förstår att han har en chans att möta mördaren och kanske, kanske också har en chans att stoppa den. Trots att Bill bara är elva år.

Det handlar om sju barn som en sommar upplever det mest konstiga i sina liv. Och hur de 27 år senare träffas i Derry igen. För att slutföra något de lovade ta itu med som barn.

Det är en bok som stundtals är svår att lägga bort. Stundtals rätt långsam, då den förvirrar sig in i detaljrikedom och jag undrar vad all information innebär – vad är syftet? Jo då, nog knyts allt samman. Överlag är Det spännande. Överdriven, javisst, men det passar. För hela storyn är galet överdriven, galet balanserande på en gräns om vett och sans och vad en människa mäktar med. Och jag gillar det.

Det är uppbyggd av olika akter. Skrivtekniken är fascinerande i sig. King använder artiklar, vittnesmål och livsöden för att bygga upp historien om Det. Han hoppar i tidslinjen och lägger pusslet som utgör berättelsen om Det med tillbakablickar för att jag som läsare, liksom karaktärerna, ska förstå vad som egentligen skedde den där sommaren 1958 i Derry. Sju karaktärer, sju barn, bär handlingen ihop med ett antal bikaraktärer av olika stor betydelse, men alla bidrar till att säcken knyts ihop.

Jag kan inte låta bli att förundras över att Det filmats. Hur i hela friden har de fått in handlingen som sträcker sig över 1188 sidor i en film? Filmen lockar mig inte särskilt, men jag är nyfiken på tv-serien som kom på i början på nittiotalet. Då var jag för liten för den. Någon som sett båda? Vilken kan rekommenderas i så fall?

Men, tillbaka till boken. Intresserad? Då tycker jag du ska ge Det en chans.

 

En bok att köpa? Du hittar Det bl.a. här och här.

Filmer, Om att leva

Nyckeln till frihet

”The key to salvation lies within” Det säger fängelsedirektören i filmen Nyckeln till frihet (The Shawshank Redemption) och viftar med bibeln som den intagne Andy Dufresne (Tim Robbins) satt och läste innan genomsökningen av cellen påbörjas.

nyckeln_till_frihet_omslagNär jag såg Nyckeln till frihet första gången, för ungefär tjugo år sedan, (den kom ut 1994 men jag såg den tyvärr aldrig på bio då) var det här en scen som inte kittlade lika mycket som när jag såg den andra, tredje eller fjärde gången. Eller som igår, för typ hundrade gången – och äntligen på bio! – och detta är ett grepp jag tycker är så intressant. Stephen King är väl något av en mästare på detta och ja, han har skrivit boken som filmen baseras på. Greppet att en scen inte betyder så mycket när man ser den/läser den första gången för då förstår man kanske inte betydelsen av vad bibeln faktiskt innebär och vilken roll den egentligen har. Spoilervarning. För visst ligger Nyckeln till frälsning i bibeln, rent bokstavligt talat. För där har Andy Dufrense gömt det redskap han använder under nästan tjugo år för att skapa en väg ut ur fängelset.

När jag såg Nyckeln till frihet första gången visste jag inte det. Det avslöjas istället i slutet av filmen. Och då minns man tillfällena när fängelsedirektören använder bibeln för att beskriva frälsningsvägen. Och den där känslan av aha! (eller haha!) infinner sig. Nu när jag sett filmen några gånger är detta en av favoritscenerna. Ihop med flera andra vackra och tänkvärda scener. För att inte tala om Morgan Freemans ljuvliga mörka och milda berättarröst. (Han är medfånge och god vän till vår Andy och genom hans röst förs vi fram genom filmen alldeles ypperligt.)

Har ni inte sett Nyckeln till frihet rekommenderar jag den verkligen. På min filmlista ligger den som oslagbar etta. Redan när jag såg trailern som fjortonåring visste jag att jag skulle få se något speciellt. Och den gjorde mig inte besviken, varken då eller igår.

Tim Robbins i Nyckeln till frihet

(Draken på Järntorget hade filmfestival för att fira 60-år och visade under veckan ett antal ”gamla” filmer varav Nyckeln till frihet var en.)

Om att skriva

En smakebit på söndag – Att skriva med Stephen King

en smakebit på söndanMin smakebit idag kommer från Stephen Kings Att skriva – en hantverkares memoarer. En bok jag sedan några veckor tillbaka småläser lite då och då. Första delen är mest självbiografisk medan andra halvan handlar om skrivkonsten. Det är från den halvan smakebiten kommer. Vill du läsa andra smakebitar kika in på Flukten fra virkelighetens blogg då.

”Kom ihåg att grundregel nummer ett när det gäller ordförrådet är att använda det första ord du kommer att tänka på, om det är lämpligt och målande nog. Om du tvekar och börjar fundera kommer du säkert på ett annat ord – naturligtvis gör du det, det finns alltid ett annat ord – men förmodligen är det inte alls lika bra som det första, eller uttrycker inte lika exakt vad det var du ville ha fram.”

För mig är det faktiskt oftast precis så.
Citatet hittar du på sidan 105 i den här boken:

King Att skriva

Om att skriva

Redigering omgång två med tips från King

Befinner mig i omgång två av redigeringen och ser helt plötsligt hur en bok växer fram. Förut var det ett manus, en idé om en bok med en yvig stomme. Den tuktas nu för att den rena kärnan ska komma fram, eller vad man ska kalla det.

Stephen King berättar i sin bok Att skriva -en hantverkares memoarer att han fick ett gott skrivråd i gymnasiet när han skrev några kortare sportartiklar för en tidning. Det var redaktören som sa det att en story skriver man för sig själv, när man redigerar är uppgiften att ta bort sånt som inte tillhör storyn. True!

Kings redigeringJag älskar också att King bjuder på ett exempel på hur det kan se ut när han går igenom sina egna texter. Den svarta överstrykningspennan far fram rätt hårt och det blir tydligt vad som händer. Det som är kvar är det som betyder något. Allt det andra är onödig utfyllnad.

Det är en lång process att redigera. Det är segt och rätt roligt, fast inte lika roligt som att skriva. Det är ändå det bästa.

 

Böcker

Varsel – Stephen King

Varsel Stephen KingÄntligen har jag läst Varsel, eller The Shining som den heter i original. Stephens Kings bok från 1977 filmades strax därefter in med Jack Nicholson i en av huvudrollerna, men filmen avvek från bokens slut och därför fick Stephen King igenom en ny filmatisering i form av en miniserie i slutet på 90-talet, för att den skulle följa boken. Lite trivia bara.

Handling
Varsel handlar om en liten pojke och hans familj. Pappa Jack Torrence har blivit avskedad från sitt arbete som lärare, skriver på en pjäs och har inga inkomster. Han får jobbet att sköta det säsongsstängda hotellet Overlook som ligger otillgängligt till, under vintern avstängt från omvärlden pga av snö. Familjen flyttar till hotellet, en plats som bär på mörka otäcka hemligheter. Sonen Danny har haft föraningar om att allt inte står rätt till där, då han är minst sagt synsk och snabbt upptäcker han att det var som han trott. Hotellet vill familjen illa.

Min reflektion
Varsel
räknas som skräckroman, thriller och är mycket känd, till stor del pga filmen där Jack Nicholson gör en minnesvärd prestation. Det är han i rollen som pappan, som jag ser framför mig när jag läser. Samma sak med mamman. Pojken minns jag dock inte lika väl och kan tack och lov skapa mig en egen bild av honom. Det kan bero på att han i boken endast är fem år, medan han av praktiska skäl antar jag, är något äldre i film och miniserie. Storyn är otäck men inte så att jag vill kasta boken ifrån mig. Stephen King har ett enkelt språk, han fördjupar sig i karaktärerna (bakgrund, tankar, känslor och motiv till varför de handlar som de gör) men ändå känns stilen nästan tafflig och rå. Kan hända att översättningen var dålig? (Kan inte minnas när jag senast läste en bok som kryllade av så många stavfel…) Ändå gillar jag Varsel. Den utger sig inte för att ge annat än en stunds spänning i vardagen, och det får man verkligen.