Böcker, Om att läsa

Läst om The Host – analyserar byggklossar

Jag har återigen läst Stephenie Meyers The Host (2008) Tredje läsningen tror jag. Det här är en bok jag gillar. även om jag inte är lika frälst som vid första läsninge. Utifrån några av skrivhantverkets byggklossar tog jag mig därför en funderare på vad som gör att jag gillar den och inte.

Anslaget är starkt. Första kapitlet får mig att förstå vad boken kommer handla om. Det är annorlunda, fascinerande och spännande.

Sedan har vi empati. Jag känner FÖR och MED huvudkaraktären. Som kan sägas vara två karaktärer, eftersom samma kropp delas av två själar. Så jag känner för båda och vill att det ska gå dem båda väl. En röd tråd som går genom hela boken.

Dramaturgin sitter nästan som en smäck. Tittar vi på bågarna, eller akterna, ligger topparna/vändningarna ungefär runt de där 25, 50 och 75 procenten. Fast det händer aningens för mycket mot slutet.

Det finns partier som kunde varit färre och/eller kortare. Ibland fick jag lust att skrika: ja, jag vet. Gå vidare! Inte bästa betyget eftersom det bidrar till att dra ner tempot. (Inte helt ovanligt för Meyer förresten. I de två sista böckerna i The Twlight Saga hade handlingen tjänat på att strykningar gjorts. Rejält. Synd att ingen redaktör tagit i med hårdhanskarna. Bara för att Meyer är bestsellerförfattare får hon ju inte komma undan med vad som helst.)

I övrigt dras jag med i handlingen, bland annat eftersom mycket står på spel för huvudkaraktären. Och att spela på läsarens känslor och rädslor gör Meyer ofta. Vi har t.ex. triggers som ensamhet, att vara övergiven, förföljd, utsatt för våld och inte veta vem man kan lita på.

Karaktärerna då. Njae. Inte de mest runda figurer jag stött på. Men det finns utvecklings- och förändringspotential hos flera av dem, och förstås hos huvudkaraktären. Vissa karaktärer överaskar en liten aning med att gå från onda till goda medan andra förväntas göra detta. Ingen går dock från att vara god till att bli ond. Det hade varit lite kul. Men hör nog inte hit. Några stannar på status quo. Funkar rätt bra det med.

Vad det gäller det subtila är Meyer inte den bästa på detta. Trots att det är en ungdomsbok/ung-vuxen-bok, och viss osubtilitet kan vara förlåtet, är mycket väldigt övertydligt. Och repetetivt. Som sagt, jag hade gärna sett en del strykningar eftersom jag upplever flera scener som upprepande.

Och så dialogerna. Vissa upplever jag som om de förmedlar något jag redan läst, andra överaskar och skapar spänning, ger något nytt och för handlingen framåt. Jag tycker dialogerna fungerar, men kan vara mindre känslig för kvaliteten i dem eftersom jag läst på engelska och därmed troligen är mindre uppmärksam på nyanser som jag skulle uppfatta i svenskan. Det svåra här är återigen att karaktären är en kropp med två personer i den. Deras dialoger med varandra (en sorts inre dialoger – japp dialoger, inte monologer, de är ju två) tenderar att bli upprepande. Återigen, var var den där redaktören som skulle strukit/ändrat för att tajta till och vässa?

Språket flyter på. Texten är inte svår att läsa, orden enkla, och meningarna varken långa eller tillkrånglade med flera bisatster. Det finns inga omfattande målande beskrivningar, utan miljöerna byggs genom enklare detaljer och kort information. På så vis är det lätt att ta till sig dem. Vid några få tillfällen skulle jag faktiskt önskat lite längre platssättningar, för jag förstår inte omgivningen och hur karaktären befinner sig i förhållande till andra och annat. Men det reagerar jag främst på mot slutet. För då upplever jag att Meyer frångår mycket av det gestaltande. Det blir mer av tell, istället för show. Kan hända att Meyer drabbats av att vilja avsluta sin bok. För i några av de avslutande kapitlen tycker jag att hon frångår sin berättarstil. Det blir stressat.

Så, det får räcka. Några av skrivhantverkets byggklossar som jag kom att tänka på i min minianalys av vad som gör att jag gillar boken och får mig att läsa vidare. Liksom vad jag tycker kunde ha gjorts bättre.

Boken är på 617 sidor. Eftersom den ger några dagars läsning, som kan ägnas åt nya böcker, är jag inte helt säker på att det blir en fjärde läsning. Men vem vet, om tio år kanske jag glömt bort handlingen och minns att jag gillat den förr, bara för att plocka upp den igen. Frågan är om mitt då nästan femtio-åriga jag skulle gilla den alls?

Har du läst den? Vad tyckte du i så fall? Finns här något du tycker inte stämmer med din uppfattning?

Som film fungerar handlingen ok, men den kan inte mäta sig med boken. Ingen bestsellerfilm direkt alltså. 😉
Annonser
Om att läsa

Breaking Dawn – never ending story

Jag tror inte det blir någon sorts recension på Breaking Dawn. Jag har knappt tvåhundra sidor kvar och den tar liksom aldrig slut med sina dryga sjuhundrafemtio sidor.

Skulle Meyer skrivit Twilight på det här evighetsmalande sättet skulle hon aldrig fått en succé. Och vad gör att det blir okej att skriva så, bara för att det är ens sista bok i en serie och de tre tidigare minsann sålt som smör i solsken?

Breaking Dawn – och jo, nu kommer jag spoila boken, bara så ni vet – börjar ju med att Bella och Edward gifter sig. Stort bröllop och smekmånad direkt efter. Bella har ett krav. Att ha sex med Edward som människa, trots att han skulle kunna krossa henne som om hon vore en myra. Förhandlingarnas par, alltså. ”Om jag gör detta för dig då gör du detta för mig.” Jag vet att jag klagade på det när jag skrev om föregående bok. Hon lyckas i alla fall övertyga honom genom något knep som jag inte minns nu. Inte nog med att hon blir full av blåmärken och ömmar överallt efteråt, hon är förstås överlycklig. Och har blivit gravid. I en super-upp-spedad graviditet förstås.

Japp. Det omöjliga har hänt. Vem kunde tro detta?!

Och då blir hon knäpp. Bella ska till varje pris behålla det märkliga liv som växer i henne, trots att det håller på att döda henne och ingen vet vad för monster hon eventuellt kommer ”föda” fram. Då, när Bella blir besatt av barnet och de reser hem byts berättarperspektiv och vi hamnar hos Jacob,varulvsmonstret. Jag tappar intresset totalt. Dels pga Jacob som faktiskt inte är så kul att ta del av, dels pga att Jacob ältar och ältar allt som har med Bella, varulvspacken och deras medlemmar, vampyrerna och vad han ska göra med sitt liv när Bella blivit förvandlad eftersom han anser att hon då är lika med död. Älta, älta, älta.

Nope, not my cup of tea, detta perspektivbyte. Sedan tar det sig – som tur är – då perspektivet byts tillbaka. Monsterbarnet är typ fött och Bella har förvandlats. Allt är nästan bra.

Jag tror att Meyer kunde sparat in på typ tvåhundra sidor för att få till en läsvänlig bladvändarlockande bok. Nu läser jag bara för att jag vill bli klar med serien. Och jag förstår varför jag inte läst om Breaking Dawn förut. Sist visste jag inte vad som skulle hända, men nu när jag vet… När jag sett filmerna också (för ja, sista boken är två filmer, fastän det kunde varit en) finns egentligen inget som gör att boken lockar. Mer än en sorts envishet att minsann läsa klart. Och, jo, lite spännande är det nu mot slutet. När ett ”nytt” hot dykt upp och familjen Cullens hus blir läger för ett stort gäng vampyrer med olika förmågor och ursprung.

Men som sagt, Breaking Dawn. Seg. Sanslöst seg. Och ärligt talat, inte lika stark handling som i de föregående. Jag bryr mig inte ens om karaktärerna den här gången. Är jag hård? Vad säger ni andra? Finns förlåtande kvaliteter som jag förbisett?

Böcker

Eclipse – Stephenie Meyer

Eclipse är tredje boken i The Twilight Saga. Som förstås också finns som film. Och än en gång befinner sig Bella i farozonen. Hon har en otrolig fallenhet för att dra på sig olyckor och få folk (monster) att vilja döda henne. Tur att hon har Edward. Och Jacob.

Handling
Relationen mellan Bella och Edward fördjupas. Hon vill leva för evigt med honom. Inte bara ett kort människoliv och bli gammal ihop med en sjuttonåring. Förståeligt kanske. Inte skulle jag vilja att folk trodde att min man var min son eller sonson. Jacob blir tokig på henne för detta. Hon väljer ju döden tycker han. Hon är mest orolig för att hon kommer råka döda någon som ”nyfödd” vampyr eftersom blodtörsten är som starkast då. Vänskapen mellan Bella och Jacob går det sådär med att få ordning på. För att inte tala om avundsjukan och rivaliteten mellan killarna. Och så finns hotet att någon vill ta livet av Bella, men som inte riktigt skrider till verket utan har en hemsk plan för hur detta ska gå till, vilket bidrar till att förena monstervarulvarna (som ju Jacob är en av) och vampyrerna.

Reflektion
Oändliga dialoger mellan Bella och Edward, mellan Bella och Jacob, och mellan Edward och Jacob. Det är intrycket jag får under läsningen och som jag har med mig efteråt. Jag som älskar dialoger tycker alltså att det blir för mycket av den varan. Annars är det spännande och jag gillar att se hur upplösningen byggs upp. Igen. Ja, det är ju en bok jag läst förr. Minst en gång förut.

Bella oroar sig för hur hon ska få Edward att snabbt förvandla henne. Han vill avvakta. Ge henne mer tid som människa. Det är flera förhandlingar mellan dem. Vad den ene kan ge efter för att den andre ska få som den vill. Lite veligt tycker jag. Men visst, det har kanske en viss charm. Om jag gör detta för dig, då gör du detta för mig. Eller ska vi betrakta det som en gisslansituation? Jag är inte mycket för förhandlande och argumenterande så därför stör jag mig på det. Men annars… Eclipse ger flera timmars fängslande läsning och den är en bladvändare. Bara en har överseende med hur betagen Bella är i Edward, och ja, tvärtom också. Det är liksom överjordiskt, denna förälskelse och attraktion. Riktig fjortisvarning. Och alldeles underbart 😉

Eclipse, en bok att köpa kanske? Då hittar du den t.ex. här eller här.

 

Förresten, jag har en ny följare. Yay!
Välkommen till min blogg. Jätteroligt att du läser och följer den  🙂

 

Böcker

New Moon – Stephenie Meyer

new-moon-book-cover-meyerNew Moon är andra boken av fyra i serien om Bella och Edward. Stephenie Meyers tvåa håller nästan lika bra som ettan Twilight, men går inte om den som favorit i serien.

Handling
I första boken, Twilight, får Bella sin osannolikt vackra vampyr till pojkvän. Livet är underbart. Bortsett från att hennes familj och vänner inte kan få veta vem han egentligen är. Sedan slutar livet vara underbart. Bellas pojkvän, och hans familj, är ett för stort hot mot henne. Edward lämnar. Och hon blir ensam kvar. Avtrubbad och oförstående. Hon trodde verkligen deras relation skulle hålla.

En kväll märker hon att när hon utsätts för fara hör hon Edwards röst. Ja, gissa. Hon vill höra den igen, och igen. Men för det behöver hon uppleva något farligt. Vad kan väl vara farligare än att skaffa motorcykel? Vännen Jacob blir hennes ”partner in crime” när de fixar till skrotet hon hittat till en motorcykel. Han räddar henne från att gå under i sin längtan efter Edward. Sedan försvinner han. Inte som Edward, men han undviker henne och hon förstår inte vad hon gjort för fel. Också han har sina hemligheter och Bella ser sig ensam igen.

Reflektion
Efter att Bella lämnats av Edward finns några sidor i boken som endast innehåller varje månads namn. Inget mer. Man bläddrar och där kommer nästa månad. Bara tomma sidor, bortsett från namnet. Detta är så snyggt. (I filmen gör de något liknande men filmen saknar förstås när Meyer i efterhand fyller i dessa tomma månader, när t.ex. Bellas zombielika tillstånd beskrivs genom de andras sätt att reagera på hennes uppvaknande…) I övrigt är boken lik första. Rapp dialog, mycket känslor och en snygg och charmig kille som gör allt för Bella.

New Moon är lättläst och lätt att tycka om. Och återigen (minst tredje gången jag läser den) tycker jag den är starkast i början, fram till dryga mitten när Jacobs hemlighet avslöjas. Dessutom, att Bella hör Edwards röst, det gör sig bättre i bokform än filmform. Både film och bok kan dock rekommenderas, även om boken förstås är bättre än filmen.

Något att köpa? Ta en titt t.ex. här eller här.

 

Böcker

Twilight – Stephenie Meyer

twilight-book-coverTwilight, Stephenie Meyers annorlunda YA-vampyrberättelse satte hela vampyr-fan-världen i gungning 2005 och jag förälskade mig i den då. Jag minns att jag läste den i sträck efter att en kompis (bibliotekarie dessutom) tipsat mig. Hon sa att jag nog borde gilla den. Och oj, vad rätt hon hade.

Handling
Well, ni vet ju det här. Bella flyttar från mamman till regniga Forks och sin pappa. På skolan finns übersnygga Edward och hans syskon, som bara är syskon på pappret eftersom de är adopterade av minst lika snygga paret Cullen. Edward och Bella finner varandra. Hon för att hon är en monster- och olycksmagnet. Och han, ja för att han egentligen vill äta upp henne, men istället väljer att skydda henne. Varför äta kakan när du kan ha den kvar?

Reflektion
Efter tja… minst tredje omläsningen är jag fortfarande lika förtjust. Inte helt ofördelat, för jag stör mig på att Edward beskrivs som snygg typ över hundra gånger. (Vilket Meyer fortsätter med i de andra böckerna, dock med någon mer måtta.) Och jag föredrar även första dryga halvan av boken, innan de liksom får varandra. Eller, de hinner ju knappt få varandra innan allt elände drar igång. Ändå är det som om de älskat varandra i decennier redan. Jag är alltså inte toksåld men köper Twilight trots detta. Den väcker känslor, jag blir engagerad, känner mig kär och jag fantiserar om världar där vampyrer likt Cullens finns.

Språket flyter, liksom dialogerna, och handlingen fångar mig trots att jag vet vad som ska hända. Denna första bok i Twilight-sagan har jag alltid betraktat som favorit och det ska bli kul att se om jag ändrat mig när jag tar mig an de andra också. (Igen.) Har du inte läst Twilight, men varit nyfiken och gillar den här sortens YA-böcker är det hög tid nu. Filmerna går inte att jämföra. Bra visserligen, men inget mot böckerna. Eller boken. Twilight.

En bok att köpa? Du hittar den bl.a. här och här.the_complete_twilight_saga

Och jo, jag har fått en ny följare. Välkommen! Vad roligt att du läser och vill följa min blogg! 🙂

 

Om att läsa

Berättelser lika varandra

När jag läste Den femte vågen i förra veckan kom jag att tänka på två andra böcker som jag tyckte den påminde om. Så kan det ju vara ibland, att man tycker en bok är lik en annan bok och att berättelser är lika varandra. Inget konstigt med detta alls, utan det  var mer bara ett konstaterande jag gjorde.

De andra böckerna jag tänkte på var John Marsdens Imorgon när kriget kom-serie och Stephenie Meyers The Host (Den femte vågen har såklart drag av fler böcker än dessa två, men det var dem jag associerade till mest). Kanske gjorde denna igenkänning, till böcker jag gillar, att mina positiva känslor för Den femte vågen förstärktes?

Säkerligen är det så, och även om jag inte riktigt orkar brodera ut tankarna hoppas ni ändå är med på vad jag menar, att känslorna för en bok kan förstärkas negativt eller positiv, helt beroende på vad man har för tidigare erfarenheter med sig, minnen av andra böcker och så vidare… 😉

femte_vagen_rick_yancey

The Hosttomorrow-when-the-war-began

 

 

Om att läsa

Twilight, igen!

twilight-book-coverLäser Twilight igen. Vet inte riktigt för vilken gång i ordningen och gissar på fjärde omläsningen. (Boken är förresten så mycket bättre än filmen!) Att läsa om böcker tycker jag är rätt mysigt. Lite som att återse en god vän man inte träffat på ett tag. Man känner till de goda sidorna, de dåliga och några nya upptäcks alltid, vilket kan vara intressant, lite jobbigt men oftast bara roligt.

Att Bella avgudar Edward till den grad att nästan varje sida innehåller någon form av beskrivning av hur snygg, fantastisk eller underbar och duktig han är kan helt klart bli lite för mycket. Man fattar grejen rätt snart alltså.

Det som fortfarande trollbinder mig med denna första bok i serien är dialogerna. Det finns delar av dem som får läsningen att fara fram i 130 km/h. Stycken där språket är enkelt och samtalet låter så naturligt… Skulle kanske gett ett  exempel men det finns flera sådana partier med välskrivna dialoger så jag hoppar det och tänker att det räcker att man bläddrar lite i boken för att hamna i något skönt meningsutbyte, speciellt mellan Bella och Edwardå förstås.

Får se om jag går vidare med nästa bok i serien, vilken jag tycker är bra med, men sen börjar det sega till sig och jag var tyvärr besviken på sista. Som tur är uppväger Twilight, den första boken, mitt missnöje med de senare delarna i serien. Och då är Stephenie Meyer liksom förlåten 😉