Böcker, Om att läsa

Superkrafter på gott och ont

superkrafter_-gott_och_ont-modig_karlKarl Modig är debutant och skriver varje tisdag på Debutantbloggen. Hans ungdomsbok Superkrafter: på gott och ont lockade mig. Rätt spännande att två tonåringar får superkrafter. Vad de ska göra med dem osv… Men tyvärr Karl Modig. Du tappade mig redan i de inledande sidorna. Det här var inte en bok för mig.

Jag läste inte klart. Blev bara mer och mer irriterad och kände att jag inte ville lägga tid på Superkraftstonåringarna. Kom ändå lite drygt halvvägs. När de börjar överväga att leka superhjältar och nyttja sina krafter till gott.

Varför kom jag inte längre? För det är ju spännande. En kille och en tjej som inte känner varandra träffas på en fest och när de hånglar på en fotbollsplan slår blixten ner i dem och ger dem deras krafter. Killen kan sätta eld på saker och tjejen skada människor genom tankkraft.

Jo, språket. Visserligen lättläst men styltigt. Ibland hängde jag inte ens med på vad som skedde och jag läste om för att begripa men fick ingen klarhet ändå. Jag som älskar böcker med mycket dialog tyckte inte alls om dem. Ni kan få ett smakprov, från sidan 91:

”Det är en killgrej.” Oscar rycker på axlarna. ”Du skulle inte fatta, dom är schyssta ibland.”
”Vad menar du med att jag inte skulle fatta? Det är ju uppenbart att dom mobbar dig.” Hon höjer rösten. ”Kompisar trycker inte ner varandras ansikten i toaletter.”
”Nej, eller jag vet inte”, säger Oscar och tittar mot Klara. ”Det är väl så man håller på?”
”Nej, jag tror inte det. Oscar, dom där killarna är inte dina vänner.” Klara tar tag i Oscars hand och ser in i hans ögon. ”Jag är din vän.”

I den här scenen känns Klara mer som hans mamma. (Jag hade mycket svårt att låta bli att himla med ögonen när hon tar hans hand och säger att hon är hans vän.)

Ytterligare en anledning är att jag inte upplever något djup. Tyvärr, för Klara lever med en alkoholmissbrukande mamma som dessutom slår henne. Här finns mycket smärta, oro, ångest och skuld och skam att arbeta med. Men vem vet, kanske det fördjupas i sista halvan av boken.

Jag inte låta bli att fundera på det här med författares mognad. Jag är flera år äldre än Karl Modig, som är född 1994, och jag tänker på när jag själv skrev i tonåren och åren runt tjugo (sedan tyvärr lång skrivpaus) och hur jag tog mig an ämnen jag inte var mogen att skriva om. Det blev bara pannkaka. (Ålder och mognad behöver dock inte gå hand i hand.) Superkraftstemat tycker jag Modig hanterar helt okej och han har berättat i Debutantbloggen att hans stora passion är serier med superhjältar. Jag hade nog hellre sett att han gått mer lös på det temat. Struntat i missbrukande-mamma-biten. Kanske även struntat i jag- blir-mobbad-av-de-coola-killarna-delen.

Nåväl. Superkrafter: på gott och ont har många positiva och nöjda läsare. På Adlibris kan du hitta snällare omdömen. Är du nyfiken tycker jag att du ska ge den en chans. Bli inte avskräckt av min irritation och besvikelse. (Bina på Skrivprocess gillade den förresten inte heller – vilket hon skriver väldigt bra om – men jag ville envist nog läsa själv. Borde begripit att jag skulle tycka samma då vi har liknande smak när det kommer till böcker 😉 )