Om att leva, Om att skriva

Spetsar till anslaget och tar sista badet

Kattistenten håller koll på författarmatte

Hur går det med egna skrivandet egentligen? Njae… Jag har mitt spänningsmanus och sedan jag började skriva på det i somras har jag kommit en fjärdedel.

I stort har jag klart för mig vad som ska hända men behöver förstås spetsa till dramaturgi, fylla på med mellanscener och bygga på karaktärerna. Inga konstigheter.

Eftersom jag blivit med testläsare lämnade jag första tio sidorna för respons och fick nyttig feedback åter. Så nu tar jag några veckor till att sätta de där första kapitlen. Tror att det kommer underlätta för fortsatt skrivande. För de är ju trots allt ofta lite vacklande, de första kapitlen.

Även om jag vet vad jag vill få fram där i anslaget är det inte säkert att texten återger det bra nog. Det som ska synas, det som ska anas och tolkas för läsaren. Frågetecknen som ska skapa nyfikenhet, planteringar som ska bidra till framåtrörelse och premissen för vilken hela handlingen bygger på.

Annars jobbar jag på med lektörsläsningar, skrivcoachning och vad som efterfrågas hjälp med. Tar det i en lugn takt eftersom jag är hjärntrött. Försöker att inte lägga för mycket tid på sociala medier som är en riktig killer för hjärnan. Försöker även undvika annat som tar energi, men allt går ju inte att avstå.

Uppdrag trillar in. Så smått. Och tur är väl det, att de trillar in så smått och inte i en strid ström. I oktober drar också extrajobbet igång på allvar och jag vill gärna ta ett eller ett par pass per vecka eftersom det betyder mycket med den sociala biten där. Alla goa och trevliga kollegor ger energi.

Med höstens intåg blir det flytt hem. Den långa omfattande renoveringen av fasad, med byte av tak och fönster mm, som var klar i slutet av juli, råkade utmynna i fuktskador på takkuporna och några lägenheter, däribland vår. Så nu har läckorna blivit åtgärdade och vi har nya ytterväggar ett par rum. Alltså lämnar jag sommarhuset jag lyckligtvis fått möjlighet att bo i under den här perioden av byggstök och oväsen.

En flytt tillbaka till stan innebär nog att jag tagit mitt sista bad, nu i måndags, en så fin dag med runt 20 grader. Eller, vem vet, kanske blir jag en höstbadare. För fina dagar och ett dopp, kan väl knappast vara fel. Men vinterbad, det lockar inte. Eller vad säger du? Badar du på vintern?

Om att leva, Om att skriva

Planer för helgen ja…

… det har jag väl som typ alla andra. Midsommarfirande med vänner. Och så tänkte jag läsa igenom min ena testläsares kommentarer i helgen. Ja, ni läste rätt. Min ENA testläsares kommentarer. För jag bidde med två testläsare igen, efter att ha tappat den ena. Men oavsett hinder som stod i vägen för denna testläsare kom den tillbaka.

Visst är jag nyfiken på att läsa, men jag vill ge det tid, och låta feedbacken sjunka in. Vissa saker rusas fram, detta vill jag inte göra så med. Om jag har tid att läsa och fundera på responsen borde den också bli lättare att ta till sig. För jag vill ge dels kommentarerna rättvisa, dels min egen förmåga att ta till mig av dem rättvisa. Är jag trött, stressad eller så, då tänker jag att jag är sämre på att ta emot.

Men först, midsommar. 🙂

Glad midsommar på er alla!

Om att skriva

Ropa hej innan en är över bäcken och att (inte?) vara nervös

Jag var så glad för att jag hade två testläsare. Tyvärr blev det ”bara” en. Nåväl, en är fantastiskt det med. Verkligen. Jag uppskattar all feedback jag kan få.

Under mina år som bloggare (snart hela fem stycken!) har jag läst många skrivbloggar och tagit del av inlägg som handlar om nervositeten över att lämna ifrån sig manuset till testläsare, lektörer och förlag. Jag har testat att skicka till förlag och nu även till testläsare. Och jag hade en bild av att jag skulle vara så mycket nervösare över båda sakerna, men har inte varit det i den omfattning jag inbillat mig att jag skulle vara det. Istället har det känts skönt att lämna iväg manuset. Som en lättnad. En känsla av att nu har jag gjort vad jag kan och nu får någon annan bedöma. Med en tanke att oavsett vad jag får tillbaka blir det att arbeta vidare med manuset.

Att arbeta vidare efter andras tyckande kan vara en oerhörd tillgång. Speciellt om någon lagt tid på att läsa med syfte att ge konstruktiv feedback. Under olika kurser har jag upptäckt att en del som gett respons förmodligen inte läst så noga eftersom jag upplevt att kommentarerna varit som tagna ur luften. Jag har upptäckt att jag ibland fått feedback som jag tyckt varit hård, men som jag sedan sett har relevans. Och jag har fått kommentarer som jag direkt kunnat ta till mig. Sådant jag själv misstänkt eller inte sett men när jag kikat på det har jag verkligen hållit med. Därför är fleras ögon på en text verkligen värdefullt. Då får jag ju möjlighet att jämföra responsen och ta till mig av sådant som kan återkomma i andras kommentarer. Så kanske att jag ger mig ut på jakt efter fler testläsare. Får fundera lite till.

Funderar också över icke-nervositeten. Är det att jag är van att få feedback som gör att jag tycker det är mindre nervöst. Eller så är jag bara inte lagd åt det hållet… Hm… Vad tror ni? Vana eller personlighet? En kombination? Eller något annat kanske?! Hur är det för er?

 

 

Om att läsa, Om att skriva

Jag biter på naglarna och har en plan

Då var det gjort. Det nervösa nagelbitandet kan börja. För jag har skickat manuset till testläsarna. Jag är så oändligt glad för att det finns människor som vill göra det här. För mig. Wow!

Jag gör självklart samma tillbaka, och ser att det finns en enormt stor behållning i att läsa andras texter för att lära mig själv om mitt eget skrivande.

Lite dubbelt upp blir det dessutom av nagelbitandet här framöver. Jag är ju skrivpedagog nu. Och det vill jag ta vara på. Så i höst kommer jag se hur jag förverkligar detta. Mer om det då. Men,  jag har en plan, som Sickan så käckt säger och aldrig ger upp. Så tänker jag med göra. Jag har min plan, och jag tänker inte ge upp förrän den går i lås.

 

Om att skriva

Råd inför hjälp med feedback

Jag funderar på det här med testläsare vs lektör. När jag skrev ungdomsmanuset under manusskrivarkursen (vt-13) fick jag genomgående feedback från en deltagare och även  feedback från en kursledare (dock rätt lite). Kursledaren tyckte sedan när jag ställde frågan om lektör att med feedbacken jag fått från dem borde det inte behövas. Så jag hoppade det. Ändå är jag nyfiken på vad en lektör skulle säga.

Men det är klart, en bra testläsare skulle kanske säga ungefär samma saker om den är ”bra” nog plus får lite riktlinjer från mig med önskemål om respons på vissa områden.

Ungdomsmanuset har legat i två år och jag längtar efter att se om jag kan göra det bättre. Alternativ 1 är att jag börjar redigera på egen hand eftersom boken legat så länge, eftersom jag är rätt säker på att jag utvecklats under den här tiden. (Om inte annat hoppas jag det. Hjälp, tänk om jag inte gjort det!!!) Alternativ 2 är att jag direkt, typ nu, skickar det för genomläsning, för att utifrån feedbacken redigera om. Alltså behöver jag någon som ger bra feedback.

Därför vill jag ha råd och tips. Råd hur jag kan tänka och tips på ev lektör (har lite svårt att hitta vad gäller just ungdomsböcker). Och kanske rentav ett litet mejl till mig om att någon är intresserad av att vara testläsare… 😉 Men. Funderingarna gäller även dystopin som jag behöver feedback på snart så jag behöver alltså testläsare/lektör för den med. Kanske att jag skulle testa en av varje. Vad tror ni?

(Som sagt, mejl mottages tacksamt om du föredrar lite mer privat kommunikation: skrivalasaleva(at)gmail.com)

I veckan har förresten två nya följare trillat in som jag också passar på att hälsa välkomna. 🙂 Tack för att ni läser och väljer att följa min blogg!