Böcker, Om att läsa

Läst om The Host – analyserar byggklossar

Jag har återigen läst Stephenie Meyers The Host (2008) Tredje läsningen tror jag. Det här är en bok jag gillar. även om jag inte är lika frälst som vid första läsninge. Utifrån några av skrivhantverkets byggklossar tog jag mig därför en funderare på vad som gör att jag gillar den och inte.

Anslaget är starkt. Första kapitlet får mig att förstå vad boken kommer handla om. Det är annorlunda, fascinerande och spännande.

Sedan har vi empati. Jag känner FÖR och MED huvudkaraktären. Som kan sägas vara två karaktärer, eftersom samma kropp delas av två själar. Så jag känner för båda och vill att det ska gå dem båda väl. En röd tråd som går genom hela boken.

Dramaturgin sitter nästan som en smäck. Tittar vi på bågarna, eller akterna, ligger topparna/vändningarna ungefär runt de där 25, 50 och 75 procenten. Fast det händer aningens för mycket mot slutet.

Det finns partier som kunde varit färre och/eller kortare. Ibland fick jag lust att skrika: ja, jag vet. Gå vidare! Inte bästa betyget eftersom det bidrar till att dra ner tempot. (Inte helt ovanligt för Meyer förresten. I de två sista böckerna i The Twlight Saga hade handlingen tjänat på att strykningar gjorts. Rejält. Synd att ingen redaktör tagit i med hårdhanskarna. Bara för att Meyer är bestsellerförfattare får hon ju inte komma undan med vad som helst.)

I övrigt dras jag med i handlingen, bland annat eftersom mycket står på spel för huvudkaraktären. Och att spela på läsarens känslor och rädslor gör Meyer ofta. Vi har t.ex. triggers som ensamhet, att vara övergiven, förföljd, utsatt för våld och inte veta vem man kan lita på.

Karaktärerna då. Njae. Inte de mest runda figurer jag stött på. Men det finns utvecklings- och förändringspotential hos flera av dem, och förstås hos huvudkaraktären. Vissa karaktärer överaskar en liten aning med att gå från onda till goda medan andra förväntas göra detta. Ingen går dock från att vara god till att bli ond. Det hade varit lite kul. Men hör nog inte hit. Några stannar på status quo. Funkar rätt bra det med.

Vad det gäller det subtila är Meyer inte den bästa på detta. Trots att det är en ungdomsbok/ung-vuxen-bok, och viss osubtilitet kan vara förlåtet, är mycket väldigt övertydligt. Och repetetivt. Som sagt, jag hade gärna sett en del strykningar eftersom jag upplever flera scener som upprepande.

Och så dialogerna. Vissa upplever jag som om de förmedlar något jag redan läst, andra överaskar och skapar spänning, ger något nytt och för handlingen framåt. Jag tycker dialogerna fungerar, men kan vara mindre känslig för kvaliteten i dem eftersom jag läst på engelska och därmed troligen är mindre uppmärksam på nyanser som jag skulle uppfatta i svenskan. Det svåra här är återigen att karaktären är en kropp med två personer i den. Deras dialoger med varandra (en sorts inre dialoger – japp dialoger, inte monologer, de är ju två) tenderar att bli upprepande. Återigen, var var den där redaktören som skulle strukit/ändrat för att tajta till och vässa?

Språket flyter på. Texten är inte svår att läsa, orden enkla, och meningarna varken långa eller tillkrånglade med flera bisatster. Det finns inga omfattande målande beskrivningar, utan miljöerna byggs genom enklare detaljer och kort information. På så vis är det lätt att ta till sig dem. Vid några få tillfällen skulle jag faktiskt önskat lite längre platssättningar, för jag förstår inte omgivningen och hur karaktären befinner sig i förhållande till andra och annat. Men det reagerar jag främst på mot slutet. För då upplever jag att Meyer frångår mycket av det gestaltande. Det blir mer av tell, istället för show. Kan hända att Meyer drabbats av att vilja avsluta sin bok. För i några av de avslutande kapitlen tycker jag att hon frångår sin berättarstil. Det blir stressat.

Så, det får räcka. Några av skrivhantverkets byggklossar som jag kom att tänka på i min minianalys av vad som gör att jag gillar boken och får mig att läsa vidare. Liksom vad jag tycker kunde ha gjorts bättre.

Boken är på 617 sidor. Eftersom den ger några dagars läsning, som kan ägnas åt nya böcker, är jag inte helt säker på att det blir en fjärde läsning. Men vem vet, om tio år kanske jag glömt bort handlingen och minns att jag gillat den förr, bara för att plocka upp den igen. Frågan är om mitt då nästan femtio-åriga jag skulle gilla den alls?

Har du läst den? Vad tyckte du i så fall? Finns här något du tycker inte stämmer med din uppfattning?

Som film fungerar handlingen ok, men den kan inte mäta sig med boken. Ingen bestsellerfilm direkt alltså. 😉
Annonser
Om att läsa

Berättelser lika varandra

När jag läste Den femte vågen i förra veckan kom jag att tänka på två andra böcker som jag tyckte den påminde om. Så kan det ju vara ibland, att man tycker en bok är lik en annan bok och att berättelser är lika varandra. Inget konstigt med detta alls, utan det  var mer bara ett konstaterande jag gjorde.

De andra böckerna jag tänkte på var John Marsdens Imorgon när kriget kom-serie och Stephenie Meyers The Host (Den femte vågen har såklart drag av fler böcker än dessa två, men det var dem jag associerade till mest). Kanske gjorde denna igenkänning, till böcker jag gillar, att mina positiva känslor för Den femte vågen förstärktes?

Säkerligen är det så, och även om jag inte riktigt orkar brodera ut tankarna hoppas ni ändå är med på vad jag menar, att känslorna för en bok kan förstärkas negativt eller positiv, helt beroende på vad man har för tidigare erfarenheter med sig, minnen av andra böcker och så vidare… 😉

femte_vagen_rick_yancey

The Hosttomorrow-when-the-war-began

 

 

Böcker

The Host – Genom dina ögon, Stephenie Meyer

The HostStephenie Meyers The Host, Genom dina ögon på svenska, utspelas i en snar framtid där jorden invaderats av aliens som tar över människornas kroppar och får vardagen på jorden att fortsätta som förut, med skillnaden att de är en fredlig ras som inte använder våld mot varandra.

Melanies kropp blir intagen av en alien. När detta händer brukar människorna försvinna från kroppen, eller från sinnet, men inte Melanie. Hon kämpar om utrymme i en kropp hon inte längre kan kontrollera. Det uppstår en kamp mellan henne och varelsen som har fått Melanies kropp. Melenie vill skydda sina nära och kära, och varelsen vill vara lojal mot de sina. Att dela kropp och känslor skapar en kamp om vad som egentligen är viktigast och vem av dem har mest rätt i den frågan, egentligen?

Stephenie Meyers The Host är fängslande och spännande med ingredienser som överlevnad, kärlek och att finna sig själv. Samtidigt kan jag tycka att språket känns lite fattigt, att storyn är ensidig och emellanåt långsam. Ändå fängslar The Host mig starkt och jag kunde inte slita mig från den, inte ens nu vid läsning nummer två. Jag hade kanske väntat ännu ett tag med att läsa om den, men nu när den är bioaktuell kunde jag inte hålla mig. Boken har goda förutsättningar till att bli en bra film, så jag hoppas verkligen att de lyckats anpassa The Host till filmformatet. Den 27 mars är det premiär.

 

Frågor, Om att läsa

Bloggjerka – släpp jag ser fram emot i vår

Genom dina ögon Annika frågar oss i bloggjerkan vilka boksläpp vi ser framemot i vår. Jag ser fram emot att filmatiseringen av boken The Host av Stephenie Meyer, på svenska Genom dina ögon, har premiär i slutet av mars. Till skillnad från Stepehenie Meyers Twilight saga, är detta en sf-historia. Utomjordingar tar över människornas kroppar och det sker så diskret att i början märks inget, men sen så. En del kroppars själar blir kvar tillsammans med det nya medvetandet och det är detta huvudpersonen får kämpa med. Spännande värre:-)