Om att leva, Om att skriva

Dubbelt yay!

Två dryga veckors vånda av funderingar om studieledigheten skulle beviljas eller inte är slut. Jag fick ledigt! Yay!

Stor lättnad. Det är inte som att utmattningssymtomen försvinner av sig själva nu, men det blir så mycket lättare att hantera dem när jag vet att jag får möjlighet att styra över min tid och innehållet i den på egen hand. Inte alla förunnat att ha det så och jag är oändligt tacksam över att jag får den chansen en period framöver.

Det andra yay:et står senaste kommentarerna från kursledaren för. Jag skickade in två kapitel på cirka fem sidor vardera och fick bland annat tillbaka det här:

Med dessa kapitel har du tagit romanen till en helt annan nivå än tidigare. Båda kapitlen känns skissade på ett stringent sätt, inga onödiga beskrivningar, inga övertydligheter, men inte heller några luckor som hindrar oss från att förstå och följa med.

Sedan följer några förklaringar till varför texten nu upplevs på detta viset och i själva texten finns löpande kommentarer som övervägande hyllar olika stycken, gestaltningar och dialoger. Än en gång får jag bekräftat att jag faktiskt håller på med något jag kan. Att manuset i våras övervägdes för en publicering av ett förlag var ju stort det med, men då fick jag inte svart på vitt vad som faktiskt funkat och inte. Utdraget av förlagets lektörsutlåtande jag tog del av då var mycket mer generellt.

Så. Bara att göra som jag gjort här nu då. Eller ja, på ett ungefär då. Tidigare kapitel har både ett annat innehåll och ett annat syfte, men jag är rätt säker på att jag ska kunna applicera något av det som finns i dessa två kapitel även på de tidigare för att de ska bli mer jämlika varandra. Och gissa om jag tycker att det ska bli kul. Dessutom, sådant här kan jag pyssla med jättemycket i vår. Wow!

 

Annonser
Om att leva

Det kanske inte går …

… det här med att få tjänstledigt för studier i vår.

Men jag har inte gett upp än.

Bara nästan.

En ska jämt vara så pepp. Tänka positivt och att det löser sig och ordnar sig och att det blir bra i slutändan. Och ja. Jag kan också tänka så. Men blir samtidigt evinnerligt less på att kämpa och hålla på i motvind. För det har varit motvind sedan förra vintern. Och ett himla regnande på samma gång.

Paraplyet har fläkts ut och in. Regnkappan har blåst iväg. Allt som är kvar är en tidning att hålla över huvudet. Och den håller på att lösas upp. Nu står jag snart här dränkt i ett skyfall, om inte solen dyker upp.

Det är den bittra sanningen. Måhända att jag klagar. Ibland har en anledning. Trots två armar och två ben som fungerar. Så det så.

Det är lätt att jämföra sig med andra. Den har det si och den har det så. Någon har gjort tre sociala saker i helgen och städat OCH promenerat i solskenet.

Vad gjorde jag i helgen? Det enda sociala som var inplanerat borde jag låtit bli på grund av yrsel men jag tog mig ut och umgicks en mycket kortare stund än planerat. Jag sov därefter. På söndagen sov jag också på dagen. Tyckte tv:n gav för många intryck så det blev podd-lyssning i soffan istället. Och så läste jag lite.

Det tar på redan ansträngda krafter när ovissheten tränger på. Och därför skriver jag inlägg om det här tråkiga i livet. Det finns det med. Vi är bara lite sämre på att flasha med det i sociala medier. Kanske vi inte vill verka gnälliga. Kanske vi inte vill vara ärliga. Kanske vi bara är rädda för att inte få några likes.