Böcker

Djupa Ro – Lisa Bjärbo

djupa ro bjärboJag älskar hur Lisa Bjärbo skriver. Jag skulle vilja skriva så. Men, ja, nu var det ju Djupa Ro jag skulle prata om. Lisa Bjärbos senaste ungdomsroman. Den som handlar om fyra 20-åringar som återvänder hem för en begravning. Och som upptäcker att vännen som dött inte dog så som det sägs. Så vad hände egentligen?

Handling
David och Ludde är och rensar fisk i Norge när telefonsamtalet kommer om vännens död och de beger sig hem för begravningen. De träffar vännerna Tove och Paula och minns tillsammans. Undrar vad som egentligen hände när vännen dog och om de vågar ta reda på sanningen.

Reflektion
Djupa Ro är sjön där vännen hittas död. En plats som aldrig mer kommer vara densamma. Inte heller det lilla samhälle där de växt upp kommer vara sig likt. Eller de. För hur kan man undvika att förändras när ens vän sedan man var barn dör. Och förändring kommer alltid ändå. Det märker vännerna som nu är tjugo år och som har hunnit vara ifrån orten där de växte upp ett helt år. Det hör ju till. Att förändras. Oavsett hur lätt eller svårt det kan kännas händer det ändå.

Lisa Bjärbo beskriver detta mycket fint i Djupa Ro. Hon skildrar vännernas relationer utifrån Davids perspektiv och sätter ord på det vi alla nog upplevt. Hur nära vi är vissa, medan andra finns mer i periferin, trots att man ingår i samma gäng. Samma gemenskap.

Och jag tycker om att Bjärbo skriver om ett svårt ämne som att en ung människa dör och att dödsorsaken är sådan att man inte gärna talar om den. Hennes bok är viktig av den orsaken, men också så fin för att den beskriver vad vi alla nog kan ha upplevt när vännerna glider ifrån oss, eller vad vi kommer uppleva om vi ännu inte nått dit.

Rekommenderas.

 

Köpsugen? Du hittar Djupa Ro bl.a. här eller här. Och på biblioteket förstås 🙂

 

Annonser
Frågor

En smakebit på söndag – När hundarna kommer

wpid-nar-hundarna-kommer.jpgNär hundarna kommer är Jessica Schiefauers Augustprisbelönade bok från förra året. Här är ett utdrag från början av boken.

Så går han ner mot busstationen. Isak ser efter honom, funderar på om det är bäst att gå eller att stå kvar, när Ruben vänder sig halvt om och ropar något.
– Du, det är fest nästa lördag! Vid sjön. Ska du dit, eller?
Isak pekar på sig själv.
-Jag?
Han slår sig själv i pannan med handflatan för att visa hur korkad Isak är.
-Vem annars, ditt jävla stolpskott!
Isak tvekar, kisar. Så nickar han.
-Kanske. Jag får se. Jo, det ska jag nog.
(s.19)

Och en kort smakebit också som sätter tonen så fint för hur boken kan kännas i väntan på det svåra.

Det är kyligt i luften, snart kommer skymningen och sedan kommer gryningen och därefter kommer skymningen igen, och det verkar inte bli mycket mer av livet än så.
s.23

Fler smakebitar hittar du hos Mari. Om du är med själv, tänk på att undvika spoilers 😉 Trevlig söndag!

en smakebit på söndan

Om att skriva

The Scorch Trials – James Dashner

the-scorch-trials dashnerAndra delen i Maze Runner-serien gillar jag skarpt, men ändå inte riktigt lika mycket som första – självaste The Maze Runner. The Scorch Trials är otroligt spännande, men det är ändå något… Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Men gör ett försök.

Handling
Att beskriva en tvåa i en serie är ju i sig att spoila. Jag är sådan att jag gärna inte vill veta någonting i förväg om vad som händer i böcker som ingår i serier. Lite diffust så där kan jag väl säga att Thomas och killarna från labyrinten fortsätter utsättas för otäcka experiment. De kämpar vidare med livet som insats vid flera tillfällen. Och så möter de nya människor. Vem kan de lita på?

Reflektion
Som sagt, The Scorch Trials är spännande och otäckt. Samtidigt tappar tvåan mig en aning. Men vi snackar en gradskillnad. Jag är fortfarande tokförtjust och kan förstå att de blir film eftersom de är så populära. Tryggt sätt att locka biobesökare som vill se filmerna när de läst böckerna, plus att de har många spännande detaljer som passar för filmduken. (Jag har inte sett filmerna.)

Tappet beror lite på en temposänkning. Men även på viss splittrad handling. Jag t.o.m. ifrågasätter ett avsnitt och undrar vad vitsen var med detta. Thomas, huvudpersonen, är en karaktär att gilla, men han är på gränsen till alldeles för mån om andra. Själv undrar jag om någon kan vara så undfallande, och självutplånande att den alltid sätter sig själv sist.

Det jag gillar är annars hur personerna bakom experimentet lyckas tränga in i deltagarnas psyke så väl. Jag känner mig lika osäker som de om jag kan lita på vad jag ser, vad jag hör och vad jag upplever – dvs läser. Helst vill jag skrika åt Thomas och de andra att inte lita på någon. Cynisk kanske, men så är jag pessimist. Och de borde killarna också vara efter allt de upplevt. Kanske tur att James Dashner inte gett dem en lika svart syn som jag har. Hur hoppingivande skulle läsningen blivit då?

En bok jag ändå rekommenderar starkt. Det är en lättläst bladvändarbok. Fängslande och med en intressant värld som målas upp. Ska bli kul att fortsätta läsningen och nästa bok är reserverad på biblioteket.

Vill du läsa ett smakprov från boken kika in på min Smakebit från förra söndagen. Och köpsugen? Då kan du hitta den t.ex. här, eller här.

 

Böcker

Tredje principen – Anna Jakobsson Lund

tredje principen jakobsson lundAnna Jakobsson Lund har skrivit en spännande dystopi med trovärdiga karaktärer. Synd bara att Tredje principen är första delen i en trilogi, för det innebär att jag måste vänta på att få veta hur det ska sluta.

Handling
Ava, Levi och Leymah är den trio som ska rädda Lo, som blivit fängslad. Levi tror inte på kampen som rebellerna för, det slutade han med när föräldrarna fick sätta livet till för den. Men hans syster Lo är en viktig person för rebellerna och därför tilldelas Ava och Leymah uppgiften att hjälpa Levi få tillbaka systern. Både Ava och Leymah har förmågor som kan underlätta ett fritagande, eftersom de kan läsa och styra andras tankar. Vad de inte vet är att Levi kämpar mot inre demoner, att han är en risk för uppdraget. Inte heller vet de vem som håller på att förråda rebellerna inifrån. Vem kan de egentligen lita på?

Min reflektion
Tredje principen är utgiven av Anna Jakobsson Lund själv, på Annorlunda förlag. Att boken är en egenutgivning kan anas i språket emellanåt för jag upplever det, och vissa beskrivningar, som lite väl påhittiga ibland. Men detta är inget större problem för miljöerna, huvudpersonerna och handlingen fängslar och trollbinder mig. Jag gillar samspelet mellan de tre karaktärerna, som vi får följa ur deras olika perspektiv, och att de har sina brister, hemligheter och egna agendor.

Så tveka inte på att läsa Tredje principen om du vill ha en bladvändande ungdomsroman med en lite tuffare stil, karaktärer som kämpar med sina bekymmer och där dystopin känns genomtänkt. Rekommenderas.

Nyfiken på innehållet och hur språket kan vara? Då kan du kan bl.a. läsa ett utdrag från boken hos mig. Och vill du läsa ännu mer finns de första kapitlen hos Annorlunda förlag.

Jag tackar Anna för att jag fick boken som recensionsex., det uppskattar jag verkligen.

Böcker

Jag ger dig solen – Jandy Nelson

Jandy Nelson Jag ger dig solenDet händer ibland att jag får en bok i min hand som ger en läsupplevelse utöver det vanliga. Sådana böcker kommer jag över rätt sällan. Fantastiska böcker eller underbara böcker, ja, det stöter jag på emellanåt. Men den här speciella sorten är ovanlig. Desto roligare då att det är ett recensionsexemplar från Gilla som lyckas ge mycket mer än ”en vanlig läsning”.

Handling
Jag ger dig solen av Jandy Nelson, handlar om tvillingarna Noha och Jude. De är fantastiskt konstnärliga och deras mamma vill att de ska gå på den bästa konstskola hon känner till, och som finns där de bor. Självklart ska de söka, även om Jude inte riktigt är med på noterna. Brorsan är ju så mycket mer konstintresserad och har en förmåga att se varje situation som en bild. Dessutom är han mammas favorit. Jude och mamma bråkar mest, för mamma vill inte att Jude ska vara en ”sådan flicka” vars kjolar bara blir kortare och kortare.

Min reflektion
Jag ger dig solen är en titel som återkommer på ett vackert sätt i berättelsen och som har en fin betydelse för hur Jude har det. Boken berättas inte kronologiskt förrän mot slutet. Då flätas den tretton-åriga Nohas historia ihop med systerns som utgått från när hon är sexton år. Under tre år har de varit splittrade tvillingar, oförmögna att mötas och oförmögna att orka… Först när bakgrunden blir klar, och de förstår (liksom läsaren), kan de försöka möta framtiden och börja leva igen.

Känslorna är starka och vänskapsbanden likaså. Att vara vän, och vilja mer än vänskap, i ett samhälle där det fortfarande inte är lika enkelt att älska någon av samma kön som av ett annat, gör det inte lätt för bokens karaktärer. Jandy Nelson belyser hur det kan vara, rakt och respektfullt. Tonåren är en tid när man ska finna sig själv, och det är lätt att man istället förlorar sig, speciellt när livet faller samman. Har man då inte ens kvar solen är det inte konstigt om det känns mörkt.

Noha och Jude är lika kloka som oförståndiga. Precis som vi människor är. Och än mer när vi lever i en kris. Det förstår Jandy Nelson utan att komma med några pekpinnar. Jag ger dig solen är en ungdomsroman för äldre tonår och unga vuxna, men nog passar den minst lika bra för oss vuxna. Rekommenderas verkligen!

Vill ha ett smakprov från boken? Kika då in HÄR hos mig.

Och blir du sugen på att köpa Jag ger dig solen då kan du titta in här, eller här.

Böcker, Filmer

City of Bones -Cassandra Clare

City_of_Bones ClareSerien The Mortal Instruments första bok City of Bones var inte riktigt som jag trott. Jag trodde att den skulle vara mer lik filmen. Filmatiseringar som troget följer böcker (Hungerspelen, Divergent) har snävat in mina förväntningar på att de ska vara lika, och City of Bones följde inte riktigt mönstret för detta. Men nog tycker jag allt att boken var bättre än filmen 🙂

Handling
Clary är femton och tror att hon är en helt vanlig tjej, tills hon på en nattklubb inser att hon kan se personer som inga andra ser. Och som de beter sig sedan. Kan de verkligen vara mänskliga? Clary dras snabbt in i en ovanlig värld och upptäcker att hennes mor ljugit om nästan allt under hennes uppväxt. Men Clary kan inte ställa sin mamma till svars för hon har försvunnit. Som tur är får Clary hjälp att ta reda på vad som hänt och befinner sig plötsligt inte bara  i en värld hon aldrig kunnat föreställa sig, utan också mittemellan två killar. Den ene har hon känt hela livet, den andre lär hon känna nu.

Min reflektion
Att City of Bones, på svenska Stad av skuggor, blivit filmatiserad förvånar mig inte då boken har sköna inslag av vampyrer, varulvar, magi och snygga demonjägare. Men i jämförelse med boken är filmen rätt tam. Boken är våldsammare, hetsigare och mer spännande. De rappa replikskiftena mellan Clary och Jace passar i vilken påkostad Hollywoodfilm som helst, men från filmen kan jag inte ens minnas att de var så snabba på att ge svar på tal.

Ursäkta jämförelserna film och bok, men jag kan inte låta bli. Boken vinner dock i nästan alla kategorier. Jag säger nästan, för jag störde mig på en sak som inte går att störa sig på i filmer. De många överdrivna liknelserna. Först skriver Cassandra Clare t.ex. att ett stängsel är prytt med taggtråd överst, och därefter skriver hon att taggtråden ligger rullad som serpentiner på ett bord på ett barnkalas. Så här gör hon ideligen. Först beskriver hon hur något förhåller sig, sedan gör hon en liknelse. Kanske fånigt att störa sig på, men jag gör det. Såpass mycket att jag funderat över om resterande böcker är värda att läsas om de är översållade med dessa liknelser.

Men eftersom det ändå är fantasyböcker – urban fantasy för att vara lite mer exakt – och dessutom ungdomsböcker, två genrer jag brukar gilla skarpt kommer jag ge dem en chans. Och om du är nyfiken på dem, tycker jag allt att du också ska göra det med.

 

 

Frågor, Om att läsa

En smakebit på söndag – David Levithan

every you every me david levithanI dagens smakebit bjuder jag på David Levithans Every you, every me. Flukten fra virkeligheten som håller i smakebitarna har tekniska problem och därför hittas dagens smakebitar på bloggen Betraktninger ~ en verden av bøker, bibliotek og blogg. Om du är med tänk på att undvika spoilers 🙂

Every you, every me är en ungdomsroman om att sakna och känna skuld. Kunde man ha gjort annorlunda? Hur väl känner man egentligen någon? Är det bara små fragment av den andre som syns i en relation? Får andra ta del av andra bitar?

Fotografier spelar stor roll för storyn och texten består av överstrykningar som utgör en sorts inre röst. Even är berättaren och Ariel vännen som lämnat honom.

I knew you.
”You can´t know me.”
I did.
”You know one me. Just like I know one you. But you can´t know every me, Evan. And I can´t know every you.
(s.155)

”First of all, I don’t think Ariel’s parents would just let us into their house because of what we did to their daughter. Second, we have no idea if the journals that we don’t want to read are still there. And third… I’m sick of you well, it’s just wrong.”
(s.77)

en smakebit på söndan