Om att leva, Om att skriva

Vardagsbestyr med hinder

Nu har jag varit tjänstledig i en månad. Vissa dagar blir inte som jag hoppats. Idag är en sådan dag. Jag skulle gjort en sak i förmiddags men det gick inte. Då tappade jag motivationen för annat också. Som att redigera.

Jag lyckades ändå få till en stund med att läsa igenom respons på en annan kursdeltagares inlämning. Att göra sådant, ta del av kursledarens kommentarer på de andras texter, ger jättemycket tillbaka till mitt eget skrivande. Desto fler gånger jag ser hur andras texters styrkor och brister lyfts, desto lättare blir det ju att applicera detsamma i mitt skrivande. Fast ibland faller jag i fällan. Hemmablind, eller vad? Det ger mig åtminstone några goa skratt när jag läser min texts feedback. Jag kan om och om igen ha gjort samma misstag i en inlämning.

Att huvudet vissa dagar är mer under armen än på sin plats påverkar förstås förmågan att se vad jag skriver, och har skrivit. Än är inte hjärnan återhämtad efter utmattningens återkomst i vintras. Men jag känner att jag håller på att bli … mer som jag ska vara. Och var förr.

Utmattningen är tyvärr ständigt närvarande. Tar jag ut mig (t.ex. jobbar, skriver/redigerar, umgås en längre stund med vänner, åker på kurs) krävs minst en dags vila efteråt. Hjärntröttheten är värst. Jag kan inte använda vila till ”svåra” saker. Som att tänka.

Så när jag väl gör något är det halva dagar som gäller för att jag inte ska ta ut mig för mycket. Cirka två timmars intensiv aktivitet när jag styr över sysslorna på egen hand. (Extrajobbet jag har innebär ungefär detta som tur är.) Och sedan paus. Pauser som kan innebära att vila ögonen (läs: sova) avslappningsövningar, gos med katterna, fika/mat och ev lite tv eller läsning. Sedan en kort stunds aktivitet igen. För att efter den inte göra mer för den dagen.

Ja, nog är tjänstledigheten mer än välbehövlig.

En månads ledighet avklarad och jag ser fram emot mars. Förväntar mig lite klarare huvud. Lite mer ork. Jag har inte så stora krav.

Det roliga med mars är att jag kommer ta tag i ett … projekt (i brist på bättre ord) som jag länge velat sätta igång med. Men det återkommer jag om.

Dagen är som tur är inte slut och motivationen att redigera verkar ligga på lur. Inget som säger att det inte går att kika lite på texten jag fått respons på ikväll. Om hjärnan tillåter. Förhoppningsvis slutar dagen bättre än den började. Men nu, vila ögonen. 😉

Annonser
Om att leva

Nu ska jag bli en människa. Igen.

Jag har ett minne av att jag en gång i tiden jobbade, tränade och/eller fikade efter jobbet. Jag vill också minnas att jag på fredagkvällar visserligen var något trött, men att jag då gick på bio, på restaurang eller var hemma hos vänner. Jag minns också att jag på helgerna hittade på saker efter frukost, såsom träning, träffa vänner, gjorde något med andra halvan och kanske var iväg på kvällen. Jag har också ett minne av att helgerna kunde bestå av handling inför veckan och städning. Det kunde också hända att denna handling och städning skedde under veckan – efter jobbet! Jösses. Det har jag inte fixat på länge.

Men innan jag uppnår allt det här som jag minns, längtar jag efter ett gäng saker jag inte heller upplevt på länge:

Jag längtar efter att inte ha huvudvärk dagligen.

Jag längtar efter att inte somna när jag kommer hem från jobbet.

Jag längtar efter att inte somna efter frukost och/eller lunch på helgen.

Jag längtar efter att kunna jobba till arbetsdagens slut utan att innan lunch fundera på hur jag ska klara mig igenom dagen.

Jag längtar efter att inte ligga vaken på natten störd av tankar som poppar runt som popcorn i skallen.

Jag längtar efter att kunna göra en avslappningsövning utan att tankarna stör så att jag när övningen är slut, undrar vilken övning jag egentligen gjorde.

Jag längtar efter att kunna skriva och blogga utan att efteråt behöva vila en stund.

Jag längtar efter att kunna tänka klart.

Jag längtar efter att leva.

Och nu börjar möjligheten till det jag längtar efter. Så känns det i alla fall. Genom att vara studieledig från jobbet har jag fått en chans till återhämtning på riktigt. Och jag är så tacksam för den möjligheten. Möjligheten att återta det som var ett riktigt liv.

Jag tänker bli en människa igen.

Om att leva

Guldkorn i gruset

Jag tittar tillbaka på ett eländigt år och finner flera guldkorn och värdefulla upplevelser. Några har lett till insikt och personlig utveckling, andra har bara varit rent nöje.

År 2018 har präglats av utmattning med t.ex. trötthet, yrsel och att oförmå alldeles för mycket (Hur illa det faktiskt var). Året inleddes med eländet och avslutades med det. Månaderna däremellan fungerade, eller snarare ofungerade jag i olika grad. Mitt sociala liv har varit på sparlåga eftersom jag inte mäktat med att träffa folk.

Alltså funderade på vad jag egentligen gjort och vad som varit bra med året. Här kommer några punkter, helt utan inbördes ordning:

  • Romanskrivarkursen jag gått under hösten och som jag fortsätter med i vår. Jag har lärt mig jättemycket och träffat trevliga deltagare.
  • Sommaren: Vädret. Jag vet klimathot och så, men jag njöt av att kunna bada nästan varje dag. I varmt vatten!
  • Ändrad tjänstegrad i höstas till halvtid. Jag lämnade också ett extrajobb sedan fyra år tillbaka och fick ett annat som för det mesta är oändligt mycket lugnare än förra.
  • Nästan antagen av ett stort förlag. De övervägde en utgivning av mitt manus. MITT MANUS! (Förlåt att jag skriker, blir bara så exalterad.) Att nästan bli utgiven var nästan lika bra som att bli det. 🙂
  • Resor: Helsingborg och utställningen av Shaun Tans bilder.
    – Spanien med morgonpromenader längs den nästintill oändliga strandpromenaden och läsning vid poolen.
    – Spa och en övernattning med jättegod middagsbuffé här i början av hösten. Välbehövligt och mysigt.
  • Ny vän tack vare bloggandet. Vi har träffats och fikat flera gånger. (Japp Louise, jag menar dig! Louise är författare och bloggare som bl.a. hittas här.)
  • Musikupplevelser: Hösten har bjudit på fina musikupplevelser i form av en konsert med tv-serie-/filmmusik, en spelning med Alan Walker och musikalen Ringaren i Notre Dame på Göteborgsoperan. Musik sätter alltid guldkant på tillvaron.
  • Minus och plus på samma gång: Att ha fått utmattning. Jag har lärt mig värdesätta och ta vara på vardag och liv på ett nytt sätt. Upplevelsen av utmattningens många olika symtom har även inneburit att jag fått förståelse för hur människor med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom autism, adhd) kan uppleva olika situationer. Värdefull kunskap och insikt som gett större förståelse för dem och vad de behöver. Något jag har nytta av som socionom och ja, som människa. Alltid bra att förstå hur andra upplever olika saker. (Bra till författandet också.)

Sådär, en lista utan inbördes ordning. Men en sak borde kommit först. För den har varit helt bäst. Så sist, men inte minst … Lillstrumpan, vår brittiska långhårskatt, som vi för ett år sedan bestämde oss för. Utan henne skulle det här året varit ännu eländigare. Nog för att hon grävt i våra krukväxter, tussar ner våra möbler med sin päls, avskyr allt vad pälsvård heter och jagar andra katten, så är hon alldeles alldeles underbar.

Sover gott mot mattes arm

Nu håller jag tummarna för ett år där jag orkar mer. Ett mycket bättre år helt enkelt. Med tjänstledighet som väntar 1 februari tycker jag det verkar lovande.

Gott nytt år!

Och välkommen mina två nya följare! Jätteroligt att ni valt att följa min blogg. Stort tack för det!

Om att leva

Musik piggade upp november

I god oktoberanda sammanfattar jag även november månad. Om sammanfattningar blir återkommande vet jag inte, men nu kände jag för att dela med mig. Enjoy!

Veckor med väntansvånda
I drygt två veckor väntade jag på besked om jag skulle få studieledigt till våren eller inte. Inte bra med oviss väntan för någon med utmattning. Jag är otroligt tacksam för att min arbetsgivare till sist beslutade att hörsamma min önskan.

Manus med utvecklingspotential
Det är så roligt att se hur något jag ändå varit nöjd med rent textmässigt för ett tag sedan nu utvecklas än mer. Tack vare bra feedback arbetar jag mig igenom manuset igen och ser hur det bara blir bättre. Jag redigerar inte så ofta som jag hade velat, eftersom jag fortfarande får vara försiktigt med hur mycket tid jag lägger på att sitta framför datorn. Av någon anledning är detta roliga arbete energitömmande och det tar tid att ladda om.

Bästa kvällen med musik 1
Mörka november inleddes med musikalen Ringaren i Notre Dame. Jag vart hänförd. Bästa musikalen jag sett på flera år. Den har sin utgångspunkt i Disneys animerade film från 1996 (musik Alan Menken, som bl.a. gjort musiken till Lilla sjöjungfrun och Aladdin) men storyn nu var något mörkare och vuxnare än Disneys original. En film jag för övrigt älskade när den kom.

Bästa kvällen med musik 2
Mörka november avslutades med Alan Walker. Ni vet den där norske dj:n med superhiten Faded. Jösses, vilken konsert! Jag hade längtat efter den här kvällen sedan biljetterna köptes i slutet av våren och oroat mig för att det skulle vara en för stor påfrestning, men inte. Det vara bara en sådan superhärlig energikick och jag kände mig mer på topp än jag gjort på månader.

En månad med svarta dagar
Jag gillar att shoppa kläder. Men är ingen storshoppare. Dessutom har jag lärt mig att plagg jag köper till fullpris oftast säljs på rea kort därefter så numera är jag reashoppare. Black Friday-hypen missade jag däremot totalt. Gillar egentligen inte att shoppa bara för att! men hade behövt ett par nya lågskaftade stövlar. Dock råkade de svarta readagarna infalla med att jag var helt slut. Så jag prioriterade att orka med utekvällen med Alan Walker och vilade mig genom helgen. Prova-stövlar-tillfällena gick mig förbi. Nåväl. Det blir julrea snart. Kanske okej stövlar i min storlek finns kvar tills dess.

Min förhoppning nu är en lugn december. Jag önskar lediga dagar med tid för manuset, lite lätt julfirande och en avslutning på året med goda vänner i traditionell nyårsanda.

Jo, och så passar jag på att hälsa nya följare för november välkomna. Stort tack för följandet! 🙂

Om att leva

Det kanske inte går …

… det här med att få tjänstledigt för studier i vår.

Men jag har inte gett upp än.

Bara nästan.

En ska jämt vara så pepp. Tänka positivt och att det löser sig och ordnar sig och att det blir bra i slutändan. Och ja. Jag kan också tänka så. Men blir samtidigt evinnerligt less på att kämpa och hålla på i motvind. För det har varit motvind sedan förra vintern. Och ett himla regnande på samma gång.

Paraplyet har fläkts ut och in. Regnkappan har blåst iväg. Allt som är kvar är en tidning att hålla över huvudet. Och den håller på att lösas upp. Nu står jag snart här dränkt i ett skyfall, om inte solen dyker upp.

Det är den bittra sanningen. Måhända att jag klagar. Ibland har en anledning. Trots två armar och två ben som fungerar. Så det så.

Det är lätt att jämföra sig med andra. Den har det si och den har det så. Någon har gjort tre sociala saker i helgen och städat OCH promenerat i solskenet.

Vad gjorde jag i helgen? Det enda sociala som var inplanerat borde jag låtit bli på grund av yrsel men jag tog mig ut och umgicks en mycket kortare stund än planerat. Jag sov därefter. På söndagen sov jag också på dagen. Tyckte tv:n gav för många intryck så det blev podd-lyssning i soffan istället. Och så läste jag lite.

Det tar på redan ansträngda krafter när ovissheten tränger på. Och därför skriver jag inlägg om det här tråkiga i livet. Det finns det med. Vi är bara lite sämre på att flasha med det i sociala medier. Kanske vi inte vill verka gnälliga. Kanske vi inte vill vara ärliga. Kanske vi bara är rädda för att inte få några likes.

Om att leva

Sömnigt och sömnlöst

Ett symtom för utmattning är störd nattsömn. Jamen, det har även jag bekymmer med tänker du kanske. Och har du det ska du ta det på allvar.

Om en besvarar skanningsfrågor för utmattning och stress brukar en få fundera på om symtomen funnits i minst två veckor. Ärligt talat, hur många av oss reagerar redan efter två veckor? Snarare två månader. Och då har det oftast gått alldeles för långt. Men det går att åtgärda. Även om vägen tillbaka för det mesta kan vara rätt lång. Några veckor räcker sällan. Flera månader kan behövas, och det i proportion till hur illa däran du var av din utmattning.

Själv är jag superkänslig numera. Eller rättare sagt: Jag börjar bli superkänslig igen. Lite för mycket på jobbet och sådant jag annars inte skulle reagera nämnvärt på, eller ens fundera över, fastnar och poppar upp, om och om igen. Samma scener, dialoger och situationer går på repeat. På natten förstås. När jag borde sova, förstås. Och ja, det är jobbet som är boven i dramat. För hemma är det lugnt. Tack och lov!

Men jag tänker inte vänta i evigheter på att det ordnar sig. Jag vill inte att allt blir galet igen.

Jag vill inte riskera att jag inte klarar av att arbeta med datorn igen eller inte förmår att titta på tv eller lyssna på andra halvan när han berättar om sin dag. Jag vill inte ha yrsel och flimmer för ögonen. Jag vill inte ha släckta lampor i rummet på grund av ljuskänslighet. Jag vill inte låta bli att yoga för att jag inte klarar ansträngningen. Jag vill kunna åka spårvagn utan att få huvudvärk av att den gnisslar. Jag vill kunna träffa vänner utan att behöva sova efteråt. Jag vill kunna gå och handla och se var kortapparaten är – ja, jag vill inte vara blind för allt jag har framför mig. Och jag vill kunna skriva på mitt manus, när jag vill och så länge jag vill.

Alltså tänkte jag att jag tar ledigt i vår. För studier. På heltid.

Att studera innebär bland annat att jag genom olika kurser kan lägga fokus på mitt eget skrivande. På så vis förfogar jag över min tid och dess innehåll. Till skillnad från nu.

Håll tummarna för att det blir som jag vill. För det är andra gången sedan maj jag ber om studieledigt. Men jag vågar inte hoppas på att det blir lättvindigt eftersom svaret har dröjt. Så gissa om jag i flera nätter och dagar haft det både sömnlöst och sömnigt. Imorgon (måndag) ska jag få besked. Kanske börjar en ny process då. En med facket.

Om att leva

Händelserikt

Oktober har minst sagt varit händelserik. Jag har varit på kurs och spa, bott på hotell, läst bra böcker, sett bra filmer (varav en på bio) och redigerat en hel del på dystopimanuset. Så bear with me, för nu kommer en sammanfattning av denna månad.

Höstlig utsikt från tåg

Kurs
Jag var på skrivarkurs, i Gävle. Otroligt bra. Jag hade stor behållning av inslaget om att få läsaren att vilja följa ens karaktär. Nu räcker det inte med att bara ”gilla” karaktären, den ska locka till läsning på andra vis också. Även stor behållning av diskussion i grupp där jag delades in i sci-fi/dystopi-gruppen. Jag och tre killar/män. Jag som annars mest läst kvinnliga författare när det kommer till dessa genrer, men där satt jag, med kursens enda deltagande män i en och samma grupp. Givande diskussioner och problematiseringar av våra manus.

Kom nästan inte hem!
När resan hem tar åtta timmar längre än förväntat, då kan en bli rätt trött. Men så blev det när jag skulle ta mig hem på söndagen efter lördagens kursträff. Ni kanske hörde om stora svårigheter för tågen till och från Stockholm för några helger sedan? Jag var en av de drabbade. Fastnade i Örebro där mitt tåg blev inställt. 20 gradig värme och sol visserligen, men med en väska att konka på i en stad där alla butiker hade stängt. Vad gör en då? Jo, går på bio.

Och ännu en höstlig vy från tåg

Bio!
Jag gick och såg A Star is Born i väntan på att kunna åka hem. Och jösses vad bra. Lady Gaga var suverän. Kanske att Bradley Cooper kan ha varit snäppet bättre – eller så var de lika bra. Starka prestationer från båda i alla fall. En sorglig film ja absolut, men mest av allt, alldeles alldeles fantastiskt. Musiken var förstås en stor del av behållningen.

Redigerat
Med bra feedback från kursledaren att utgå från för manuset har det blivit en del redigerande under oktober. Inga långa pass, men några stunder här och där, och faktiskt en heldag. Närmre sex timmars arbete när jag varken hade jobb, träning eller annat inbokat. Jag arbetade om ett helt kapitel. Ändrade t.ex. ett par scener med fokus på att utkristallisera karaktärsdrag, men även med syfte att få läsaren att vilja just följa min protagonist än mer och skapa ett starkare driv i hela kapitlet.

Årsdag
Lillstrumpan, det vill säga katten, fyllde också år här under oktober, ett år. Hon får vara med på ett hörn. Om inte annat för att hon alltid fastnar på bild.

Spa
Med en övernattning på spahotell med en ljuvlig middagsbuffé på kvällen hade jag och andra halvan det riktigt mysigt och avkopplande. Inga behandlingar utan ”bara” bad på tak i varm tunna, bubbelbad, några längder i poolen och sköna bastustunder. Det gav en fin start på månaden.

Balans och obalans
Flera av utmattningens symtom från i våras har emellanåt varit ytterst påtagliga. Men jag har även känt mig typ pigg. Vissa dagar glömmer jag vad jag har för kod i porten, andra dagar har jag känt mig … nästan som mig själv – som jag var förr, typ alert.

Men. Den där tågresan. Att komma hem efter midnatt på grund av åtta timmars tågförseningar var inte bra. Det tog mig över en vecka att känna mig något sånär på banan igen. Det var ju inte som att jag kunde vara hemma och vila efter en sådan påfrestning – för det var just det var, trots mysigt biobesök.

Lever så smått igen
Ändå. Med mycket vila efter och emellan arbetsdagar/aktiviteter, och med kort hållna pass framför datorn för att inte överanstränga mig, har jag lyckats vara med på en jobb-AW och även dragit med andra halvan ut på middag. Helt ljuvligt att klara av att göra sådant igen.

Tonfisk med friterad risrulle – mycket gott!

Hoppas du haft en fin oktober. Och så håller vi väl tummarna för en fin november nu. Inte för kall, inte för regnig och inte för lång. 😉