Om att leva

Guldkorn i gruset

Jag tittar tillbaka på ett eländigt år och finner flera guldkorn och värdefulla upplevelser. Några har lett till insikt och personlig utveckling, andra har bara varit rent nöje.

År 2018 har präglats av utmattning med t.ex. trötthet, yrsel och att oförmå alldeles för mycket (Hur illa det faktiskt var). Året inleddes med eländet och avslutades med det. Månaderna däremellan fungerade, eller snarare ofungerade jag i olika grad. Mitt sociala liv har varit på sparlåga eftersom jag inte mäktat med att träffa folk.

Alltså funderade på vad jag egentligen gjort och vad som varit bra med året. Här kommer några punkter, helt utan inbördes ordning:

  • Romanskrivarkursen jag gått under hösten och som jag fortsätter med i vår. Jag har lärt mig jättemycket och träffat trevliga deltagare.
  • Sommaren: Vädret. Jag vet klimathot och så, men jag njöt av att kunna bada nästan varje dag. I varmt vatten!
  • Ändrad tjänstegrad i höstas till halvtid. Jag lämnade också ett extrajobb sedan fyra år tillbaka och fick ett annat som för det mesta är oändligt mycket lugnare än förra.
  • Nästan antagen av ett stort förlag. De övervägde en utgivning av mitt manus. MITT MANUS! (Förlåt att jag skriker, blir bara så exalterad.) Att nästan bli utgiven var nästan lika bra som att bli det. 🙂
  • Resor: Helsingborg och utställningen av Shaun Tans bilder.
    – Spanien med morgonpromenader längs den nästintill oändliga strandpromenaden och läsning vid poolen.
    – Spa och en övernattning med jättegod middagsbuffé här i början av hösten. Välbehövligt och mysigt.
  • Ny vän tack vare bloggandet. Vi har träffats och fikat flera gånger. (Japp Louise, jag menar dig! Louise är författare och bloggare som bl.a. hittas här.)
  • Musikupplevelser: Hösten har bjudit på fina musikupplevelser i form av en konsert med tv-serie-/filmmusik, en spelning med Alan Walker och musikalen Ringaren i Notre Dame på Göteborgsoperan. Musik sätter alltid guldkant på tillvaron.
  • Minus och plus på samma gång: Att ha fått utmattning. Jag har lärt mig värdesätta och ta vara på vardag och liv på ett nytt sätt. Upplevelsen av utmattningens många olika symtom har även inneburit att jag fått förståelse för hur människor med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom autism, adhd) kan uppleva olika situationer. Värdefull kunskap och insikt som gett större förståelse för dem och vad de behöver. Något jag har nytta av som socionom och ja, som människa. Alltid bra att förstå hur andra upplever olika saker. (Bra till författandet också.)

Sådär, en lista utan inbördes ordning. Men en sak borde kommit först. För den har varit helt bäst. Så sist, men inte minst … Lillstrumpan, vår brittiska långhårskatt, som vi för ett år sedan bestämde oss för. Utan henne skulle det här året varit ännu eländigare. Nog för att hon grävt i våra krukväxter, tussar ner våra möbler med sin päls, avskyr allt vad pälsvård heter och jagar andra katten, så är hon alldeles alldeles underbar.

Sover gott mot mattes arm

Nu håller jag tummarna för ett år där jag orkar mer. Ett mycket bättre år helt enkelt. Med tjänstledighet som väntar 1 februari tycker jag det verkar lovande.

Gott nytt år!

Och välkommen mina två nya följare! Jätteroligt att ni valt att följa min blogg. Stort tack för det!

Annonser
Om att leva

Musik piggade upp november

I god oktoberanda sammanfattar jag även november månad. Om sammanfattningar blir återkommande vet jag inte, men nu kände jag för att dela med mig. Enjoy!

Veckor med väntansvånda
I drygt två veckor väntade jag på besked om jag skulle få studieledigt till våren eller inte. Inte bra med oviss väntan för någon med utmattning. Jag är otroligt tacksam för att min arbetsgivare till sist beslutade att hörsamma min önskan.

Manus med utvecklingspotential
Det är så roligt att se hur något jag ändå varit nöjd med rent textmässigt för ett tag sedan nu utvecklas än mer. Tack vare bra feedback arbetar jag mig igenom manuset igen och ser hur det bara blir bättre. Jag redigerar inte så ofta som jag hade velat, eftersom jag fortfarande får vara försiktigt med hur mycket tid jag lägger på att sitta framför datorn. Av någon anledning är detta roliga arbete energitömmande och det tar tid att ladda om.

Bästa kvällen med musik 1
Mörka november inleddes med musikalen Ringaren i Notre Dame. Jag vart hänförd. Bästa musikalen jag sett på flera år. Den har sin utgångspunkt i Disneys animerade film från 1996 (musik Alan Menken, som bl.a. gjort musiken till Lilla sjöjungfrun och Aladdin) men storyn nu var något mörkare och vuxnare än Disneys original. En film jag för övrigt älskade när den kom.

Bästa kvällen med musik 2
Mörka november avslutades med Alan Walker. Ni vet den där norske dj:n med superhiten Faded. Jösses, vilken konsert! Jag hade längtat efter den här kvällen sedan biljetterna köptes i slutet av våren och oroat mig för att det skulle vara en för stor påfrestning, men inte. Det vara bara en sådan superhärlig energikick och jag kände mig mer på topp än jag gjort på månader.

En månad med svarta dagar
Jag gillar att shoppa kläder. Men är ingen storshoppare. Dessutom har jag lärt mig att plagg jag köper till fullpris oftast säljs på rea kort därefter så numera är jag reashoppare. Black Friday-hypen missade jag däremot totalt. Gillar egentligen inte att shoppa bara för att! men hade behövt ett par nya lågskaftade stövlar. Dock råkade de svarta readagarna infalla med att jag var helt slut. Så jag prioriterade att orka med utekvällen med Alan Walker och vilade mig genom helgen. Prova-stövlar-tillfällena gick mig förbi. Nåväl. Det blir julrea snart. Kanske okej stövlar i min storlek finns kvar tills dess.

Min förhoppning nu är en lugn december. Jag önskar lediga dagar med tid för manuset, lite lätt julfirande och en avslutning på året med goda vänner i traditionell nyårsanda.

Jo, och så passar jag på att hälsa nya följare för november välkomna. Stort tack för följandet! 🙂

Om att leva

Det kanske inte går …

… det här med att få tjänstledigt för studier i vår.

Men jag har inte gett upp än.

Bara nästan.

En ska jämt vara så pepp. Tänka positivt och att det löser sig och ordnar sig och att det blir bra i slutändan. Och ja. Jag kan också tänka så. Men blir samtidigt evinnerligt less på att kämpa och hålla på i motvind. För det har varit motvind sedan förra vintern. Och ett himla regnande på samma gång.

Paraplyet har fläkts ut och in. Regnkappan har blåst iväg. Allt som är kvar är en tidning att hålla över huvudet. Och den håller på att lösas upp. Nu står jag snart här dränkt i ett skyfall, om inte solen dyker upp.

Det är den bittra sanningen. Måhända att jag klagar. Ibland har en anledning. Trots två armar och två ben som fungerar. Så det så.

Det är lätt att jämföra sig med andra. Den har det si och den har det så. Någon har gjort tre sociala saker i helgen och städat OCH promenerat i solskenet.

Vad gjorde jag i helgen? Det enda sociala som var inplanerat borde jag låtit bli på grund av yrsel men jag tog mig ut och umgicks en mycket kortare stund än planerat. Jag sov därefter. På söndagen sov jag också på dagen. Tyckte tv:n gav för många intryck så det blev podd-lyssning i soffan istället. Och så läste jag lite.

Det tar på redan ansträngda krafter när ovissheten tränger på. Och därför skriver jag inlägg om det här tråkiga i livet. Det finns det med. Vi är bara lite sämre på att flasha med det i sociala medier. Kanske vi inte vill verka gnälliga. Kanske vi inte vill vara ärliga. Kanske vi bara är rädda för att inte få några likes.

Om att leva

Sömnigt och sömnlöst

Ett symtom för utmattning är störd nattsömn. Jamen, det har även jag bekymmer med tänker du kanske. Och har du det ska du ta det på allvar.

Om en besvarar skanningsfrågor för utmattning och stress brukar en få fundera på om symtomen funnits i minst två veckor. Ärligt talat, hur många av oss reagerar redan efter två veckor? Snarare två månader. Och då har det oftast gått alldeles för långt. Men det går att åtgärda. Även om vägen tillbaka för det mesta kan vara rätt lång. Några veckor räcker sällan. Flera månader kan behövas, och det i proportion till hur illa däran du var av din utmattning.

Själv är jag superkänslig numera. Eller rättare sagt: Jag börjar bli superkänslig igen. Lite för mycket på jobbet och sådant jag annars inte skulle reagera nämnvärt på, eller ens fundera över, fastnar och poppar upp, om och om igen. Samma scener, dialoger och situationer går på repeat. På natten förstås. När jag borde sova, förstås. Och ja, det är jobbet som är boven i dramat. För hemma är det lugnt. Tack och lov!

Men jag tänker inte vänta i evigheter på att det ordnar sig. Jag vill inte att allt blir galet igen.

Jag vill inte riskera att jag inte klarar av att arbeta med datorn igen eller inte förmår att titta på tv eller lyssna på andra halvan när han berättar om sin dag. Jag vill inte ha yrsel och flimmer för ögonen. Jag vill inte ha släckta lampor i rummet på grund av ljuskänslighet. Jag vill inte låta bli att yoga för att jag inte klarar ansträngningen. Jag vill kunna åka spårvagn utan att få huvudvärk av att den gnisslar. Jag vill kunna träffa vänner utan att behöva sova efteråt. Jag vill kunna gå och handla och se var kortapparaten är – ja, jag vill inte vara blind för allt jag har framför mig. Och jag vill kunna skriva på mitt manus, när jag vill och så länge jag vill.

Alltså tänkte jag att jag tar ledigt i vår. För studier. På heltid.

Att studera innebär bland annat att jag genom olika kurser kan lägga fokus på mitt eget skrivande. På så vis förfogar jag över min tid och dess innehåll. Till skillnad från nu.

Håll tummarna för att det blir som jag vill. För det är andra gången sedan maj jag ber om studieledigt. Men jag vågar inte hoppas på att det blir lättvindigt eftersom svaret har dröjt. Så gissa om jag i flera nätter och dagar haft det både sömnlöst och sömnigt. Imorgon (måndag) ska jag få besked. Kanske börjar en ny process då. En med facket.

Om att leva

Händelserikt

Oktober har minst sagt varit händelserik. Jag har varit på kurs och spa, bott på hotell, läst bra böcker, sett bra filmer (varav en på bio) och redigerat en hel del på dystopimanuset. Så bear with me, för nu kommer en sammanfattning av denna månad.

Höstlig utsikt från tåg

Kurs
Jag var på skrivarkurs, i Gävle. Otroligt bra. Jag hade stor behållning av inslaget om att få läsaren att vilja följa ens karaktär. Nu räcker det inte med att bara ”gilla” karaktären, den ska locka till läsning på andra vis också. Även stor behållning av diskussion i grupp där jag delades in i sci-fi/dystopi-gruppen. Jag och tre killar/män. Jag som annars mest läst kvinnliga författare när det kommer till dessa genrer, men där satt jag, med kursens enda deltagande män i en och samma grupp. Givande diskussioner och problematiseringar av våra manus.

Kom nästan inte hem!
När resan hem tar åtta timmar längre än förväntat, då kan en bli rätt trött. Men så blev det när jag skulle ta mig hem på söndagen efter lördagens kursträff. Ni kanske hörde om stora svårigheter för tågen till och från Stockholm för några helger sedan? Jag var en av de drabbade. Fastnade i Örebro där mitt tåg blev inställt. 20 gradig värme och sol visserligen, men med en väska att konka på i en stad där alla butiker hade stängt. Vad gör en då? Jo, går på bio.

Och ännu en höstlig vy från tåg

Bio!
Jag gick och såg A Star is Born i väntan på att kunna åka hem. Och jösses vad bra. Lady Gaga var suverän. Kanske att Bradley Cooper kan ha varit snäppet bättre – eller så var de lika bra. Starka prestationer från båda i alla fall. En sorglig film ja absolut, men mest av allt, alldeles alldeles fantastiskt. Musiken var förstås en stor del av behållningen.

Redigerat
Med bra feedback från kursledaren att utgå från för manuset har det blivit en del redigerande under oktober. Inga långa pass, men några stunder här och där, och faktiskt en heldag. Närmre sex timmars arbete när jag varken hade jobb, träning eller annat inbokat. Jag arbetade om ett helt kapitel. Ändrade t.ex. ett par scener med fokus på att utkristallisera karaktärsdrag, men även med syfte att få läsaren att vilja just följa min protagonist än mer och skapa ett starkare driv i hela kapitlet.

Årsdag
Lillstrumpan, det vill säga katten, fyllde också år här under oktober, ett år. Hon får vara med på ett hörn. Om inte annat för att hon alltid fastnar på bild.

Spa
Med en övernattning på spahotell med en ljuvlig middagsbuffé på kvällen hade jag och andra halvan det riktigt mysigt och avkopplande. Inga behandlingar utan ”bara” bad på tak i varm tunna, bubbelbad, några längder i poolen och sköna bastustunder. Det gav en fin start på månaden.

Balans och obalans
Flera av utmattningens symtom från i våras har emellanåt varit ytterst påtagliga. Men jag har även känt mig typ pigg. Vissa dagar glömmer jag vad jag har för kod i porten, andra dagar har jag känt mig … nästan som mig själv – som jag var förr, typ alert.

Men. Den där tågresan. Att komma hem efter midnatt på grund av åtta timmars tågförseningar var inte bra. Det tog mig över en vecka att känna mig något sånär på banan igen. Det var ju inte som att jag kunde vara hemma och vila efter en sådan påfrestning – för det var just det var, trots mysigt biobesök.

Lever så smått igen
Ändå. Med mycket vila efter och emellan arbetsdagar/aktiviteter, och med kort hållna pass framför datorn för att inte överanstränga mig, har jag lyckats vara med på en jobb-AW och även dragit med andra halvan ut på middag. Helt ljuvligt att klara av att göra sådant igen.

Tonfisk med friterad risrulle – mycket gott!

Hoppas du haft en fin oktober. Och så håller vi väl tummarna för en fin november nu. Inte för kall, inte för regnig och inte för lång. 😉

Om att leva

Hur illa det faktiskt var

Jag börjar få distans till våren. Denna tid när jag oförmådde alldeles för mycket. Att oförmå sådant som att titta på tv och arbeta med datorn, sådant som en i vanliga fall inte ens reflekterar över att en gör, var otäckt.

Det här blir ett inlägg för min skull. Men kanske också för din. För att förstå hur lätt det kan bli knasigt med ork och vad en mäktar med. Och hur svårt det kan vara att förstå själv när en är mitt i och när ingen annan (dvs läkare/arbetsgivare) gör någon större insats för en utan en måste rådda allt själv. Det här är också en påminnelse och varning. För att jag inte ska hamna där igen. Och för att du inte ska det.

När jag gick till vårdcentralen första gången för att be om att få vara hemma ett par veckor och sedan börja jobba lite grann hade jag en lista över symtom. På den hade jag listat över 20 symtom som tydde på utmattning. Vissa symtom hade jag haft i flera månader, andra i flera veckor.

Första läkaren jag träffade vägrade ta emot mig. Hon sa att jag var företagshälsovårdens ärende men gav mig ett intyg till arbetsgivaren och skickade ut mig inom loppet av fem minuters besökstid. Min chef, som jag ringde direkt, sa att läkaren gjort fel och jag lyckades tjata till mig en ny tid på VC ett antal dagar senare. (Telefon- och läkarkontakten är en eländig story i sig som bidragit till att dra ut på tillfrisknandet.)

Nästa läkare stirrade på mig. Ställde inga frågor utan gav mig två blanketter att fylla i för att screena om jag hade ångest eller depression. Det hade jag kunnat svara på utan kryssrutor. Och svaret hade blivit nej. Hon screenade mig aldrig för utmattning. Läkarintyget gav mig ångest eftersom hon inte ens antecknat hälften av det jag lyckats beskriva i mitt lätt förvirrade tillstånd. Jag fick två veckor. De blev tre pga att jag åkte på influensa. Sedan masade jag mig till arbetet på halvtid.

image
Svårt att finna riktning ibland (foto C. Andréasson: utställningen Shaun Tan på Dunkers kulturhus)

Nu i efterhand inser jag att jag borde haft ett nytt möte med läkare efter två veckor, för att stämma av om jag verkligen skulle klara att börja arbeta. För det gjorde jag egentligen inte. Men jag lyckades på något vis ta mig igenom första arbetsveckan genom att avsluta fyratimmars-dagarna efter tre timmar. Sedan gick jag hem. Yr, med huvudvärk, surrande huvud, flimmer för ögonen och lade mig och sov i flera timmar.

Veckan därpå var något bättre. Men vi snackar promillebättring.

Att i flera veckor dagligen ha yrsel, huvudvärk, flimmer för ögonen och uppleva en känsla av att lämna sin kropp vid påfrestning, det blir normalt. Så när en bara har dessa symtom delar av en dag, då inbillar en sig att en är bra. Eller för den delen, när dessa symtom kommer endast lite utspritt under kanske fyra av veckans dagar, ja då är en ju frisk.

Vad mer då? Jo, tokglömska och ingen koll överhuvudtaget. Svårt att minnas namn och ord på självklara personer och saker. Jag skrev tokigt och utelämnade ord eller bytte dem mot ett annat.

En lång period klarade jag inte av dator eller tv. Dator och mobil får jag fortfarande vara försiktig med men tv-tittande fungerar bättre.

Då innebar tv:n för många intryck. Ljud- och synintryck jag inte mäktade med. Under två veckor tittade jag inte på tv. Jag lyssnade på spa-musik, ritade avslappningsteckningar och läste böcker. Tack och lov för att jag klarade av det. Under ett par dagar, när det var som värst, fixade jag inte ens det. Då sov jag, tittade på väggen, åt och sov igen.

Sedan har vi detta med krav och tålamod. Två saker som inte fungerade alls och som fortfarande är svårt. Irritationen lurar ofta och istället för att det blir som en stubintråd som antänds går jag direkt till dynamitgubben och exploderar. Inte så kul för andra halvan när jag tokfreakar ut för minsta lilla som det inte finns anledning att freaka ut för.

Vad är vi uppe i nu? 10 symtom? Spelar det egentligen någon roll. Jag kommer inte räkna upp alla, men vill poängtera att även kroppen drabbats hårt på flera olika sätt. Till exempel, att eftersom jag under ett års tid tappat så otroligt mycket hår på har jag låtit bli att gå till frisören så som jag brukar. När de får nävarna fulla av hårtestar vid schamponering och kommenterar att ja, nog tappar du mer hår än vad som är vanligt, förlorar en lusten för allt vad klippning heter. Att promenera har varit en ansträngning och kan fortfarande leda till yrsel. Allt beroende på dagsform.

Jag vet att jag tog upp detta med att jag var trött här i bloggen redan i höstas. Sömnproblem går hand i hand med utmattning och leder som jag nämnt tidigare till att en måste välja bort saker. En orkar inte. Vänner, släkt, biobesök, träning, städ, skriva och blogga. Allt sådant går bort. Jag är fortfarande sparsam med det sociala men när jag träffar en vän för fika nu, jämfört med i t.ex. mars/april, behöver jag inte gå hem och sova en timma. Visst blir jag trött, och jag kan behöva vila, men jag däckar inte. Och det är stor skillnad. En skillnad jag är oändligt tacksam för.

Så ja, jag är bättre, fast inte bra. Men jag är glad över att jag sällan känner av alla dessa symtom (samtidigt) idag. Känsligheten för stress är stor och jag försöker undvika situationer jag vet triggar, alternativt ser till att ha tid för återhämtning om jag vet att jag kommer utsättas för dem (en kan ju inte undvika allt ”svårt” här i livet).

Jag har ändrat förutsättningarna för min arbetssituation. Något jag på egen hand kämpade med under våren och som en chef i en verksamhet jag varit lite grann i såg till att fixa innan jag gick på semester. Jag har inte kontakt med FK eftersom jag inte arbetar i samma omfattning, alltså finns ingen anledning att ha en sjukskrivning på deltid. Det i sig är en lättnad, att slippa FK eftersom kraven höjs rejält när en varit sjuk i ett halvår. Jag äger mitt problem själv nu, så att säga.

Och jag hoppas innerligt att jag kan vända detta problem till en tillgång. Jag arbetar femtio procent, har en ny timanställning där jag jobbar när det passar mig, och inte som förut då jag hade en fast arbetsdag varje vecka. Plus att nya timjobbet är MYCKET lugnare än förra. Mina ändringar ger mer fritid (om än en mindre inkomst) och jag hoppas på återhämtning och ork att skriva igen. Med tillförsikt betraktar jag framtiden. Och jag tycker den verkar lovande.

 

Vill du hålla koll på dina stressnivåer? Jag har använt KEDS-testet. (Jag låg på 48/54 när det var som värst. Det är att föredra att en ligger under 19. Och nej, jag har inte skrivit inlägget i ett svep, det är det för långt att jag skulle klara.)

Om att leva

Vad är väl ett vardagsliv

Arbetskamrater säger att de inget mäktar med och jag känner igen mig allt för väl.

Ett vardagsliv ska inte bestå av saker som väljs bort. Kvällskursen. Träningen. Fikan. Biobesöket. Shoppingrundan. Second hand-turen. Föreläsningen. Musik-uppträdandet. Quizen. After worken. Skrivstunden och redigerarstunden. Släktkalaset. Brunchen. Promenaden. Den lagade middagen. 

Men så har mitt liv blivit. Och det är ju helt tokigt. För att inte tala om skrämmande. Att jag inte är ensam gör inte saken bättre.

Ibland påverkas våra möjligheter och föritsättningar till ett gott psykiskt mående av svårigheter i livet och arbetslivet.

Stressfaktorer som går att påverka och ändra, den sortens upplevd stress är minst farlig. Det privata går ibland att påverka och ändra och ibland är det svårt eller omöjligt. Det som inte går att göra något åt är förstås orsak till den värsta stressen. Det opåverkbara, som när förutsättningar till förändring saknas, leder till känslor av frustration, missmod och hopplöshet. Och i längden ofta utmattning.

Rädda sig den som kan? Tja, jag hade sett tecknen. Bromsat. Ändrat det jag kunnat. Tagit det lugnt. Valt bort mycket av fri vilja. Sedan av ”tvång”. Men vad är det för ett liv? Att sova bort vardag och fritid för att orka jobba? 

Kvar fanns alltså jobbet som orsakat min trötthet. Och då slog det till. Mitt i min strategi som skulle leda tillbaka till ett roligt vardagsliv. Mitt i det jag trodde bidrog till en bättre balans. Från en stund till en annan. Oförmågan. 

Två dagar. 

Sedan började jag klara av att se lite på tv, endast lugna program och i korta stunder. Läsa utan att somna direkt. Sakta har det värsta blivit bättre men ännu är det inte bra. 

Har en inte upplevt det här går det inte att föreställa sig. Och jag önskar ingen detta.

Jag jobbar igen. Är trött. Ömtålig. Men tror det går vägen. Jag slapp kraschen. Den där när en kravlar sig upp på darriga ben efter ett komalikt tillstånd och undrar om något någonsin kommer bli sig likt igen. Och jag nöjer mig inte med att det ”bara” ska bli sig likt. Nu ska det bli ändring. På vardagsliv. Arbetsliv. Ja, på livet!

Ett litet steg i taget.