Om att skriva

Som en skraplott

Nu är det två och en halv vecka sedan jag skickade iväg manuset och andra gången jag försöker få ut ett manus via ett traditionellt förlag. När jag tänker hur jag känner kring hela försöket att bli utgiven, är det jämförelsen av känslan att skrapa en lott som dyker upp.

När jag köper skraplotter, de där med sloganen Plötsligt händer det, kan tanken att jag ska köpa en lott väcka ett pirr. Själva skrapandet kan jag avvakta med, för att behålla pirret en stund. Ihop med pirret finns tanken: Tänk om jag vinner flera tusen! Tänk om jag vinner så mycket att jag kan… Där tar tanken slut. Jag kan inte föreställa mig en storvinst. Vad i hela friden skulle jag göra då? Låta bli att jobba? Skänka pengar? Köpa en resa eller två…? Skriva?! Att vinna några tusen – eller rentav hundratusen – är en hanterbar tanke. Och ärligt talat är jag rätt nöjd om jag vinner trettio kronor, för då kan jag köpa en ny lott och göra om hela pirr-grejen.

Så här funkar jag visst även när det kommer till att skicka till förlag. Tanken är behagligt pirrande. Jag förväntar mig inga storvinster – kan inte ens tänka tanken! Gärna ett ja till utgivning, men jag har svårt att tro att det är det jag skrapar hem. Istället tänker jag att det är något litet jag får tillbaka, något som ger mig en ny chans.

Är jag krass? Pessimist? Hellre ser jag mig som realist. Händer det så händer det, men i mitt huvud är det rätt otroligt. Ändå gör jag det för att det är kul med pirret och tanken om.

Eller vad är det Willow säger i Buffy the Vampire Slayer? Sannolikheten att hon skickar trollet till rätt dimension är som att kasta ett levande bi på en hundvalp och förvänta sig att det ska träffa:

Trying to send him to a specific place is sort of like… like trying to hit a puppy by throwing a live bee at it…

Vem vet. En gång kanske biet träffar, eller så dyker det upp något mer än 30 kronor. Än så länge får jag hålla mig till pirr-känslan. Än så länge inga svar. Än så länge… ingenting. Så kommer det nog vara några månader till, innan jag kan andas ut. Och göra om hela proceduren igen… 😉

 

Om att skriva

Räkna förlag

Jag är inget vidare på att räkna. Oavsett vad det gäller.

Nu visar det sig att jag inte heller kan räkna förlag. Inte för att det gör särskilt stor skillnad, tror jag. Men jag räknade med att jag endast hade ett förlag kvar att få svar från, och av dem har jag inte ens fått bekräftat att de tagit emot manuset mitt… Och inte har de svarat på min uppföljningsfundering om hur det går heller.

Nej. Så kan det väl vara. Vissa har inte tid överhuvudtaget. (Även om jag kan tycka att man säger att man tagit emot saker som manus eller så…)

Nu däremot när min räkningsförmåga visade sig halta, var när jag fick besked om att mitt manus ännu inte bedömts. Bra med förlag som hör av sig, även efter lång tid. Det gillar jag.

Om att leva, Om att skriva

Fråga som en inte vill ha svar på

Idag har jag mejlat och frågat ”mina” resterande förlag som jag väntar på besked från. Tycker att de fyra månader jag hållit på min fråga är okej.

Ändå är det en fråga jag inte vill ha svar på. För om de säger nej till mitt fantastiska (?) manus – vilket jag inbillar mig att de kommer göra – är det ju slut. Då blir det att fundera på om jag behöver göra om manuset och kanske skicka till lektör för hjälp.

Eftersom jag fick kontinuerlig feedback på manuset från både lärare och studiekamrat under den distanskurs jag gick våren-13 använde jag ingen lektör nu i det sista. Tänkte att jag fått goda råd på vägen innan. Frågan är nu om det räcker.

Nåväl. Jag får ge det lite tid till. Sedan tar jag beslut. När jag vet. När jag fått mina refuseringar.